PerPenning
Likes
252
Antal inlägg
580
Följare
53
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
10 juli 2017

Att bli frisk

 

Jag är sjuk. Riktigt sjuk. En del kallar det mansförkylning men det är något mycket värre än så. Dagarna lever jag så som zombie, hasar mig fram och ger ifrån mig gutturala läten och ljud och om nätterna brottas min kallsvettiga kropp med lakan medan min hjärna hakar upp sig upprepande, vansinniga, galna mardrömmar.

 

Jag levde i min sjukdoms kval onsdag till fredag förra veckan och knotade på med att jobba hemifrån för att skona mina kollegor från smittrisken. Mitt jobb är ganska krävande och dessa arbetsdagar tog nästan kål på mig. Jag var helt enkelt utslagen efter mina timmar i kontorsstolen och sov mest eller slumrande oroligt. Men när helgen kom så slog kroppen bakut och jag blev ännu sämre. Lördagen och söndagen var en dimma och en illusion - jag minns inte när mått sämre.

 

Efter att natten mellan helg och vardag var hemsk på alla de sätt så tog jag beslutet att sjukskriva mig. Det var ett kval men samtidigt en lättnad - jag hade inte orkat fortsätta. Jag behöver vila. Det stora kvalet ligger i ekonomin - det är jättedyrt att vara sjuk.

 

De allra flesta människor som blir sjuka är korttidssjuka - det är ju förkylningar och influenser. Sveriges sjukförsäkringssystem fungerar som så att arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön under de första fjorton sjukdagarna. Detta är ju i sig en belastning på ett företag och ju mindre antal anställda desto tuffare, det har jag all förståelse för. Men jag som arbetstagare tar också en rejäl smäll.

 

Den första sjukdagen är en karensdag utan ersättning. Därefter får man som högst 714 kronor per dag - detta motsvarar en månadslön på c:a 15 800 kronor. Jag undrar vilka heltidsjobb som ligger på en sådan nivå idag? Ett enkelt räkneexempel applicerat på mig själv innebär att jag är sjuk tre dagar. Då får jag för dessa tre dagar 23 procent av min lön. Det är ganska hårda papper.

 

Riktigt besvärligt kan det bli för människor om de blir långtidssjukskrivna, det kan man se när man exempelvis läser forum i familjeliv.se. Många får en chock när de, trots ett av världens hårdaste skattetryck, inser att de blir rejält stukade ekonomiskt. Staten tar gärna pengarna från oss på en progressiv skala men en sådan används inte i den andra riktningen. Det är därför heller inte förvånande att de som faller hårdast vid lång sjukdom är de som tjänade bra medan de arbetade.

 

Jag är övertygad om att måndagssjukan inte existerar sedan många år - det är för dyrt. Och tyvärr är det så dyrt att människor tvekar att sjukskriva sig trots att de är sjuka. Man kämpar på trots allt. Pendeln har slagit över och slagit över för långt. Svensk arbetsmarknad ska väl inte behöva liknas vid ett arbetsläger där piskan viner?

 

Våra politiker fortsätter sitt verklighetsfrånvända ösande ur vår gemensamma skattkista och lovar miljardsatsningar på än det ena, än det andra. Jag undrar dock om de någon endaste gång tänker på att de där pengarna i skattkistan fylls på av människor som släpar sig ur sängen och till jobbet varje dag men får behålla inte ens hälften av inkomsten. Jag undrar om de inser vikten av att människor just går till jobbet? Med de förutsättningar som ges när man blir sjuk går nog alldeles för många till jobbet ändå - vilket skapar fler problem än samhällsvinster. Jag undrar varför intresset för människor i vårt samhälle som verkligen anstränger sig och kämpar på är så lågt.

 

Det var länge sedan som jag insåg att var och en måste se över sitt eget hus. Var och en måste spara till sin pension, sina sjuka dagar och alla andra dagar. Var och en behöver budgetera, planera och konsolidera sina privatekonomier. För ingen är egentligen betjänt av att ens tro att vårt välfärdssystem finns där för oss när vi behöver det. Nej, samhällskontraktet är urlakat och dess text suddig -  det enda som består är kravet på oss att arbeta, helst även när vi inte förmår, och kravet på att betala så mycket skatt det bara går - att lura oss på.

 

En av de allra första bloggar som jag läste och som jag inspirerades mycket av hette Frisk Ekonomi och skrevs av en kvinna i yngre medelåldern som fått en diagnos kring en allvarligare sjukdom och som därför oroade sig, med full rätt, vad det skulle komma att innebära för hennes familj och deras ekonomi. Detta var för över tio år sedan men är inte mindre aktuellt idag - blir du sjuk, och inte kan tillfriskna, är du påverkad ekonomiskt härifrån till din evighet.

 

Det är dyrt att vara sjuk. Men just idag är det en lättnad att jag trots allt - fortfarande - har rättigheten att sjukskriva mig. Hur det annars hade gått vet jag inte men min kropp och min hjärna är trötta och behöver vila. Ingen blir heller glad över att jag gör ett dåligt jobb, allra minst jag själv. Och när man är sjuk så kokar allting ändå ned till en enda önskan - att bli frisk.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 juli 2017

Ditt lopp, ingen annans

 

Vi har alla olika förutsättningar - inom alla områden. Sara Sjöström har en begåvning för att simma fort är ett exempel för idrotten. Sara Larsson kan sjunga vackert. Warren Buffet kan läsa årsredovisningar med framgång. Sen har vi alla därutöver som vill, försöker och gläds åt att simma, sjunga och läsa men som inte kan nå samma nivå - på grund av en mängd förutsättningar, allt från handikapp till ledig tid att hinna. Och i sig kan detta bli ett hinder för att ens försöka bli en gnutta bättre eller mer framgångsrik. Det är synd - för man ska aldrig förneka det man kan eller har åstadkommit, inte heller ska man lyssna på alla de som bedömer det du gjort och förkastar det som dåligt utan man ska glädjas och känna sig nöjd.

 

Om du för ett år sedan inte kunde springa en kilometer men kan det idag - beröm dig! Om du amorterat blott en femhundring per månad på ditt mångmiljonlån - gläds åt det. Om du inte har råd att ge dina barn en semesterresa men kan ge dem en tältsemester i trädgården - dunka dig i ryggen! Förutsättningar är just förutsättningar - de är startlinjen som du behöver förhålla dig till. Livet är orättvist och sådant är livets natur. Men endast du kan avgöra om och hur du avser att förflytta dig - i vilken riktning.

 

Att slänga löpardojorna och försöka springa barfota i grus är mindre fruktbart. Detsamma är det att låna mer pengar om din privatekonomi inte tål det. Inte heller ska du titta på de som uppenbarligen är duktigare, bättre eller mer begåvade än du i att åstadkomma något - risken är bara att du inte gör något alls.

 

Ett exempel från min egen värld är att jag kan uppleva att vi sparar för lite pengar. Femtio, sextio och åttio procent av nettoinkomsterna sparar gnetiga bloggare varje månad för att nå ett mål. Varför gör inte vi så? Vill vi inte tillräckligt mycket? Ja, det är ju ett av skälen då vi valt att inte göra resan utan njutningar längs vägen. Men i sak gör jag fel i att jämföra med andra.

 

Om jag istället tittar tillbaka då jag startade att skriva min blogg 2007, det vill säga tio år tillbaka. Då hade jag sparat några år och hade en röra av fonder och aktier. Det belopp som vi då hade uppgick till knappt en sjundedel av vad vi har idag. Och det belopp vi sparade per månad var 4 % av inkomsterna, idag är det 32 %. Allt går i rätt riktning och min jämförelse är min egen - allt är frid och fröjd.

 

Vi hade billån, de är numera bortamorterade. Vi bor numera närmare alla samhällsfunktioner vilket sparar massor av tid och pengar. För tio år sedan hade vi ingen buffert alls och diskmaskinen gick i bitar. Vi hade en stor fest dit alla buffertslantar gick, nämligen. Mycket dumheter men samtidigt så skrev jag då följande klokhet som består:

 

Bert Karlsson sa en gång en klok sak tycker jag. Han sa 'det är inte inkomsten som är viktigast, utan utgifterna'. Och det ligger mycket i detta, anser jag. Det är så lätt att 'växa i kostymen' när man får mer i lönekuvertet.

Idag förstår jag inte hur jag och min fru lyckades överleva under studieåren.

Men att krympa kostymen är inte helt enkelt. Var ska man börja skära? Köra bil mindre? Dra in barnens Bamsetidning? Sluta äta lunch på jobbet och ha med matlåda?

Frågan är vad som är utgifter som ger tillräckligt tillbaka och vad som är onödigt och inte ger så mycket? Så Bamsetidningen blir kvar, lunch äter jag ibland - låda ibland och bilen körs lite mindre. Hur resonerar ni?

En del av ekonomibloggarna jag läser har, enligt min mening, en något fanatisk inställning. Att få ihop mer och mer pengar verkar vara ett självändamål medan att någon gång leva och njuta är underordnat. Jag kritiserar inte eftersom jag när jag var något yngre också trodde att jag skulle leva för evigt - eller rättare sagt, inte tänkte på min egen dödlighet. Att bara sträva mot ett mål är inte längre min melodi, imorgon kanske jag blir sjuk.

 

Och så resonerade jag för tio år sedan - nu är jag än närmre ett slut, när det må komma. Men även lopp som man tvingas avbryta är ett lopp. Så det är bara att snöra på sig skorna, ta dig vidare och njuta under turen framåt. Hur du förflyttar dig relativt dig är det enda intressanta.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

5 juli 2017

Grattis till förlusten

 

Visst är ordet tjäna vackrare än att köpa? Utan att gå till överdrift så som vissa anala snålbloggare så erkänner jag - jag har en viss köpångest. Jag har ju egentligen inget emot att göra köp men jag vill så hjärtans gärna göra bra köp - köp som ger något mervärde och som jag känner mig nöjd med. Det är svårt då vissa inköp först kan värderas i efterhand eller senare. Att låta bli att köpa alls ter sig oftare som det bättre alternativet.

 

En incident kring köpandets märkligheter bevittnade jag häromveckan. En släkting till mig lade upp en bild på det berömda internätet av en ny, blank, vacker Mercedes. Nu var det dags att byta in Volvon och börja köra premium, berättade han så som bildtext. Jisses, tänkte jag. Han tjänar inte så himla bra och den där bilen är dyr. Jag var lite brydd. Men reaktionerna lät inte vänta på sig.

 

Grattis, mannen. Sjysst bil - härligt! Den är du värd. Jubel, visslingar och trumpeter. Bara lovord och tummarna upp. Jag blev perplex. Nämen? Jomen? Jaha ja? Det här får jag inte ihop.

 

Någon lägger upp över trehundra lånade laxar och köper det som är en garanterad förlust - och vederbörande blir hyllad så som en klok och framgångsrik person? Var.. eh.. var.. ..nä. Jag blev mållös. Är jag nu tyken om inte också jag gratulerar? Kanske ter jag mig avundsjuk? Jag kunde inte förmå mig något alls.

 

Om jag för intjänade pengar köper aktier eller en fond - vem jublar då? Ingen. Nää, det där med aktier, det är allt en riskabel verksamhet. Du kan ju förlora pengarna! Att satsa flera hundratusen kronor på den däringa marknaden, det är helt galet! Grattis till förlusten.

 

Jaha ja, säger jag igen. Skakar lite lätt på huvudet. Jag förstår inte. Vad har jag missat?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
2 juli 2017

Månadssummering 2017 juni

 

Haha - min sista arbetsmånad har passerat. Ja, alltså en sådan där jag inte har någon semester. I år blir dock sommarsemestern kortare än vanligt. Tre veckor blott och jag håller tummarna hårt att vädret ska bli bättre än vad juni erbjudit.

 

Jag var förresten på en fest häromveckan där folk pratade glatt om hur mycket deras villor stigit i värde. Orkade inte ens ta den diskussionen denna gång. Och som vanligt har jag aldrig med våra realtillgångar, det vill säga villan, på någon tillgångssida. Den har ett värde, javisst, men vi bor där och kan heller inte raskt omsätta den. När jag pratar om balans mellan skulder och tillgångar, då menar jag reda slantar på tillgångssidan. I princip så ska jag på en veckas tid kunna få ut tillgångarna och betala lån eller göra något annat kul med slantarna.

 

Månaden som passerade var sista sötebrödsdagarna med extra feta slantar in. Juli blir en normal arbetarmånad men normala inkomster. Och nu följer lite siffror.

 

Kapitaltillgångarna omfördelades lite mellan portfölj och Pepins samt Lendify. Därmed är guldhönan lite tunnare än förra månaden men totalen är större. En hyfsad värdeökning och ytterligare en rejäl slant till semesterkontot och i det hela slutade månaden med 4 % upp eller 32 716 kronor.

 

Skulderna sjönk hyfsat bra men inte i den takt jag önskar. Men det är likväl på rätt håll och posten slutade på minus 0,27 % eller 7 070 kronor.

 

Skuldsättningsgraden blev nu 333 % jämfört med föregående månads 348 %. Vänder vi på det så är kapitalet nu 30 % av skulderna jämfört med 29 % föregående månad.

 

För nöjes skull har jag numera också med den så kallade Skuldkvoten där vi nu ligger på 348 %. Som sagt, detta nyckeltal är till grovt tillyxat enligt mig men lite kul ändå.

 

Räntekvoten före ränteavdrag tar jag också med på 4,76 %.

 

Prognosen för helåret får sig en justering. Kapitaltillgångarna ska nu enligt mål nå 26 % i ökning på helåret och skulderna fortsatt ned med 4 %. Sedan start 2011 ska då 189 % nås i kapitaltillgångar och skulderna -18 %.

 

Balans mellan skulder och tillgångar kan möjligen nu nås 2023.

 

Jag har också påbörjat en Pensionsprognos baserat på det oranga kuvertet. Om Guldhönan lever och frodas blir det fröjdefulla levnadsår framgent. För denna månad ligger min pensionsprognos på 62 % av vår nuvarande inkomst. Denna beräknas så som att Guldhönan ger månatligt bidrag under 15 år från en eventuell pensionsdag vid ca: 62 års ålder.

 

Sedan 2011 som är år noll i mina kalkyler så är prognosen för 2017 i jämförelse:

  • Kapitaltillgångarna 189 % högre
  • Skulderna 18 % lägre

Nog med egenbeundran - nu väntar juli och högtryck i en eller annan mening.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
1 juli 2017

De som jagar

 

Är jag ensam om att känna mig förföljd? Jag tror inte det. Alla företag från näthandlare till Google vill veta allt om dig - var du är, vad du köper och din sinnesstämning. I grund är det för mig obehagligt samtidigt som jag är dålig på att värja mig - jag vill ju konsumera de tjänster som står till buds.

 

Det finns dock enkla lösningar på den digitala förföljelsen då man kan avinstallera appar och stänga av tjänster. Man behöver inte ha Facebook och telefonen behöver inte berätta var du är. Dessutom så inbillar jag mig att företag som arbetar med denna typ av information granskas på ett helt annat sätt kring lagring av information som kan härleda till enskild person. Den kommande GDPR-lagen lär också betyda en hel del för en personliga integriteten.

 

Värre är de som faktiskt jagar. De står uppradade längs gångstråk, gator och på torg med sökande blick. Varje dag när jag promenerar till eller från jobbet eller när jag är ute på lunchen för att göra ett eller ett par ärenden så finns de där. Jag blir stressad, negativt påverkad och inte så sällan irriterad. Jag tvingas försöka kryssa mig fram på min färd för att hålla ett betryggande avstånd mellan mig och de som jagar så att de inte kommer åt mig. När det inte lyckas och de hurtfriskt inleder med 'ursäkta får jag ställa en fråga..' eller 'vad har du för mobilabonnemang?' känner jag mig tvingad att avböja artigt när jag egentligen vill ge dem fingret eller be dem dra till varmare plats. För de som jagar är inte inbjudna i min sfär och de inkräktar på min integritet och min tid. Vad jag har förstått så krävs heller inga tillstånd för att på ett ganska påfluget och provocerande sätt försöka delge mig information eller försäljningsargument - här finns inget skydd.

 

Det finns ett utbrett krav på förbud för tiggeri. Men i jämförelse med de som jagar är tiggarna till mestadels diskreta och lågmälda. De som jagar, däremot, är oftast skolade i sin konst med en väl intränad svada för att verbalt kunna suga fast människor på stan. Jag vet att jag inte är tvingad att stanna men samtidigt så nyttjar de som jagar människors välvilja, artighet och medkänsla för sina syften - så i sak blir det ett tvång.

 

Värst är de gånger de jag blir tilltalad av ett brett leende av en person i färgglad väst och jag faktiskt surar, promenerar vidare efter att jag muttrat ett nej. Då får jag efter mig ett lika hurtigt '..men då får du ha en underbar dag', liksom för att ge mig dåligt samvete. Det är omöjligt att freda sig mot de som jagar.

 

Men jag hoppas på att det är kontraproduktivt. Själv noterar jag noga vilka det är som jagar -  från Internationell människohjälp till Comviq - och memorerar vilka jag inte ska köpa tjänster av eller bidraga till. De som inte låter mig vara ifred kan känna sig rökta under betänklig tid. Men det är jag, det. Ni andra kanske inte ser det som jag och kan rycka på axlarna åt de som jagar. Mitt problem är att jag känner mig just - jagad.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

29 juni 2017

UPS är från helvetet

UPS är något från helvetet. Iallafall när det gäller deras sätt att hantera kundernas ärenden via sin nättjänst. Jag har sett mycket men aldrig något så dåligt som UPS. Uppenbarligen så har många usla erfarenheter av även de faktiska tjänsterna om man ska tro betygssättningen på Google. Sociala tjänster, så som Twitter och Facebook, samt betygstjänster, som Trustpilot håller UPS sig noga borta ifrån. Jag förstår varför.

 

Tyvärr måste jag ibland befatta mig med UPS då det finns leverantörer som anlitar dem. Härom veckan skulle jag få en försändelse via UPS men jag behövde ändra leveransdag. Det är hart när omöjligt.

 

När man inplementerar ett IT-system så måsta man ha med användarna. Annars är du död och begraven. UPS har ett av webbens sämsta, mest oanvändbara och otillgängliga system för oss stackars paketmottagare.

 

Bekräftelsemailet såg ut som nedan. Det fanns mycket att trycka på - användarvänligheten lyste med sin frånvaro. Jag provade med Signera nu. Gick inte så bra det heller.

 

 

 

Man kan registrera sig för ett s.k. myUPS. Det borde väl inte vara så svårt? Jag hade ett helvete innan jag lyckades skapa ett myUPS då varje gång något, enligt systemet, ansågs fel så nollställdes alla fält och jag fick börja om. Framförallt var det nära omöjligt att lägga in ett lösenord då jag inte fick någon hint om vad som ansågs korrekt eller säkert utan att det bara var fel. Det här gjorde mig nästan vansinnig.

 

Ändringar under myUPS säger systemet glatt att de sparats. Men det gör de inte. Jag vet ju inte vad det är som är fel. Mitt namn? Hur jag stavat det? Min skostorlek?

 

Tyvärr, käre kund. Du har fel men vi tänker inte berätta vad.

 

 

Tyvärr käre kund, du har ingen försändelse på väg. Eller så tänker vi inte tala om det heller.

 

Jag var synnerligen uppbragd. Jag fick ringa kundtjänst så att de ändrade leveransdag. Det lät inte på operatören att han var direkt ovan vid att kunder ringde, halvt uppgivna. Han lät trött.

 

Tror någon att paketet kom på den nya leveransdagen? Nä, det gjorde det inte. Det kom enligt mailet. Ingen var hemma. Paketet låg på trappen. Ingen hade tagit emot det. 

 

UPS är från helvetet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
26 juni 2017

Kassa semester

 

En regnig midsommar flöt förbi och nu kylslagna, blåsiga dagar. I plånboken råder dock högtryck med inkomster i den högre skolan. Visserligen den sista månaden av denna dignitet innan vanlig vaniljvardag kommer åter med normala inkomstnivåer. Drygt två veckor återstår av kneg och knog innan tre veckor av lediga dagar hägrar. Åtnjuter samtidigt stor frihet just nu och har möjlighet att arbeta hemifrån i hög utsträckning.

 

Semestrande blir på hemmaplan i år. Svensk sommar kan vara underbar, något vi hoppas på. Dessutom så sparar man pengar. I min strävan att vardag ska vara värd mer än sitt namn så blir heller inte de lediga dagarna skurna med så skarp kontrast - förväntningarna på semestern haussas inte upp. Finansieringen är därför inget problem det heller.

 

Därför hade jag heller inte kunnat svara trovärdigt på Nordeas undersökning kring semesterkassan. Svenska hushåll satsar dryga artontusen kronor på årets semester. Av dessa avser mer än åtta procent att låna eller nyttja krediter för att betala den. Lika många vet fortfarande inte varifrån semesterpengarna ska komma. Semester är en av svenskens största unna-sig-post i en obefintlig budget?

 

Det tar mig utsökt in på funderingar kring att låna pengar. Det har slagit mig mer än en gång att just att låna pengar är allra bäst när man har råd - det vill säga att det inte finns någon risk att du inte ska kunna betala tillbaka pengarna och att du i sak tjänar på lånet, så som med en avgiftsfri kredit med kopplade fördelar och fringisar. Lånar gör dessvärre de flesta då de inte kan finansiera något de gärna vill ha. Och med det följer skuld, ränteskuld och skuldkänslor.

 

Jag har satt in ett mindre belopp i Lendify och blev snabbt varse att låna - det gör man gladeligen. Heminredning, bil och elektronik ser jag redan att det är populärt - men också lånekonsolidering, sådant som Lyxfällan ägnar sig åt med sina adepter. Man lånar till över tio procents ränta och ännu högre. Det är ingen lögn att jag fascineras.

 

Det är dyrt att vara fattig, det har jag lärt mig. Däremot behöver man inte vara rik för att köpa billigt - det handlar blott om att ha lite marginaler. Och vägen dit är inte speciellt lång för de flesta. Så varför är det så svårt då?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
22 juni 2017

Shoppinggenen

 

 

Jag trodde aldrig att det skulle bli verklighet men det blev - jag har besökt Gekås i Ullared. Ett shoppingmecka som figurerar med flera egna TV-serier i kanal 5. Ett varuhus där det ibland krävs att man köar för att komma in. En butik med åttatusen numrerade kundvagnar. En affär där kunden enligt statistik plockar på sig varor för femton kronor per minut. En galen plats.

 

Jag är en ganska usel kund om Gekås får avgöra. Kundvagnen på bilden är min efter två timmars shoppande. Tror att jag landade på drygt åttahundra kronor till sist. Det finns få aktiviteter som dränerar min energi som att gå i butiker eller gallerior och Gekås trettiofemtusen kvadratmeter med tusentals besökare var inget undantag.

 

Sportbaren, där inga sportare häckar vill jag lova, tog jag mig sedermera en fatöl Staropramen och pustade ut. Jag vet inte hur många varor jag plockade upp för att de var billiga men som jag lade tillbaka då jag värderade det omedelbara behovet - jag har blivit duktigare, minsann. Och när jag satt där och vilade så insåg jag att jag inte hade sörjt en sekund om någon av misstag tagit min kundvagn och rullat iväg. Det fanns inget som jag inte kunde mista i den. Jo, möjligen femkronan.

 

Gekås speglar på många sätt svenskarnas privatekonomiska verklighet. Före och efter barnbidrag, före och efter lön och dessutom skatteåterbäring påverkar besöksantalet. Julruschen, regniga dagar och sommarmånaderna är också högsäsong. Julklappar, väderlek och semester är shoppingorsaker.

 

Gekås jobbar hårt på att shopping ska vara lustfyllt - därför producerar man en mängd kringaktiviteter och arrangemang så som restauranger, utställningar, camping, hundpassning och vad vet knappt gudarna. Det säljs mycket skräp, enligt mig, och hur hållbart det är med billig nyförsäljning och tydligt agera på volym - 178 000 jultomtar och 61 000 ljusslingor till jul så som exempel - behöver ingen ens fundera på. Vi får väl se hur det ter sig på sikt men det verkar som om svensken gladeligen shoppar vidare utan någon tanke på miljön. Både Gekås och vi kunder kör på med skygglappar monterade.

 

Så som en lagom otäck rysare är det möjligt att se hur köerna ter sig på Gekås via ett par webkameror på den här platsen. Happy shopping!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

21 juni 2017

Försörja

 

Återigen trillar tidningen Karriär in från mitt fackförbund med upplyftande rubriker så som så mår vi på jobbetvänta inte in semesterlugnet och stress måste vara en prioriterad fråga. Jag får lite magont bara av att se blaskan. Vänder raskt blad och möts av om känslan att inte orka. Lackar ur och bläddrar snabbt vidare. Arbete är väl inte bara stress och problem?

 

Uppslaget på sidan tjugosex är nog det enda i tidsskriften som är av intresse. Det innehåller något som kallas så uppsluppet som negativ trend för välbefinnandet men innehåller lite trevlig statistik. Som att en av tio är nära utmattning, att ungefär hälften är nöjda med lönen och att en av fem arbetar mer än 45 timmar per vecka. Det är något ruttet i Danmark och i arbetslivet när vissa jobbar för mycket och andra inte alls. Jag finns också med i statistiken, jag är en av etthundra som anser att arbetets betydelse för livet mening är noll och intet. Känns ganska bra på något sätt att inte tillhöra majoriteten.

 

Arbete och karriär - vad är väl det om inget annat än att försörja sig? Fokus är tappat enligt min mening. Det pratas om möjligheter, karriärvägar, självförverkligande, kompetensutveckling, högt i tak och ökat inflytande - och det är väl prima. Men någonstans på vägen tappar man bort hela grundorsaken till att jobba - att försörja sig och kanske sin familj. Jag hör väldans ofta att ungdomar av idag anser att jobba, det är inte deras grej. Kopplingen mellan att ha mat på bordet, skor på fötterna och kläder på kroppen och att arbeta finns inte där. Hur kan det komma sig?

 

Jag behöver inte speja så långt då två ungdomar av idag bor under mitt och frugans tak. Den äldsta är nu färdigbakad gymnasist och vårt försörjningsansvar är till en ända. Inom kort ska den unga vuxna börja sitt första jobb som är på deltid. Än så länge har vi inte fått svar på varken hur mycket jobbtid tjänsten innebär eller vad lönen är. Jag känner en viss oro för detta och än har vi ingen strategi för hur det ska hanteras. Men i korthet så bor hon - tills vidare - utan att betala hem men med rejält utökade krav på delaktighet i städning, matlagning och andra hushållssysslor. Vi vill låta henne kunna spara ihop till att eventuellt kunna resa eller liknande. Däremot är vårt krav att hon antingen jobbar, studerar eller gör något annat av vikt - att ligga hemma i soffan och titta på TV är en död zon.

 

Jag har min egen syn på föräldraskapet. Har man barn så har man alltid en familj oavsett livssituation. Även vuxna barn är ens barn. De är alltid ens prioritet och ansvar - däremot betyder det inte att man ansvarar för deras ekonomi. Nej, ansvaret ligger i att lära dem saker via de metoder som krävs. Även om ens barn inte uppskattar, respekterar eller ens älskar dig så spelar det ingen roll - då biter man ihop och gör likväl det som är ens ansvar: att vara en förälder. Och att vara en förälder är att göra det som är bäst för ens barn - det kan faktiskt vara att byta lås och kicka ut dem ur huset.

 

Just kopplingen mellan att tjäna pengar och levnadskostnader måste vi lyfta upp i medvetandegrad. Maten på bordet, varmvattnet i kranen och Netflix på TV:n betalar hennes föräldrar för - genom att arbeta. Allt vi kan göra är beroende av vårt lönearbete och det måste vi lära våra barn också. Vi är inte en ekonomisk plattform att ta avstamp ifrån för att förverkliga sig. Även om man är ung när man är arton år så är man myndig med alla de rättigheter och skyldigheter som det kräver.

 

Det är tragik på hög nivå när man hör om unga som uteblir ifrån sitt första jobb redan dag tre, sjukskriver sig för munsår eller på grund av ångest att föräldrarna fått en vattenläcka på torpet. Jobbigt är det att se de som inte förstår att man har ett ansvar och en räcka skyldigheter och att samhället inte är ett smörgåsbord av rättigheter och kravuppfyllnad. Det är svårt att veta hur man tänker eller om man tänker alls. Det är kanske först när magen knorrar och man behöver en dusch - och det inte finns tillgängligt - som man inser vidden av sina icke-val.

 

Jag har sagt det tidigare och jag menar det - ett jobb är inte något jag behöver för att ha en meningsfull tillvaro. Däremot behöver jag det, så som de allra flesta, för att försörja mig. Det kommer mina barn också behöva göra även om det ännu inte är helt tydligt och klart för dem.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
16 juni 2017

Det blir roligt sen

 

Långhelg utan vila och nu är det fredag. Tagit semester tre dagar för att genomföra studentfirande av vår äldsta. Arbetsamt men ack så roligt har det varit. Nu är kalaset dock över och vi sorterar in porslinet och besticken. Slitna är vi, herr och fru Penning, och en slant har härligheten kostat - men är det något som ska få kosta så är det väl sådant som är skoj och skapar ljuva minnen?

 

Presenterna flödade över telningen med allt från salladsbestick och vackra skålar till presentkort och smycken. Hennes föräldrar stack dock ut en aning så som de enda som skänkte barnet det som med tiden skapar något faktiskt värde. Salladsbestick går ur tiden, skålar i kras, presentkort shoppas bort och smycken tappar modernitet. Vår gåva, däremot, står emot tidens tand, är evigt populär och avundsvärd, skänker tid för lycka och lugn för framtid - vi skänkte helt enkelt aktier till flickans depå.

 

Att påstå att pengar är anonymt och trist, det håller jag faktiskt med om. Pengar är blott medel för något annat i sin förlängning. Aktier, däremot, har en personlighet. Att äga en del i ett företag som gör något som man själv tycker om eller på annat sätt attraheras av är något fint och bra. Aktier är ju ett delägarskap i en verksamhet och kan aldrig bli tråkigt, enligt mig.

 

Gåvan var aktier i två företag som kära barnet tycker mycket om - Netflix och Walt Disney. Båda företagen är framgångsrika inom sina områden så som film, TV-serier och strömningstjänster. Och med tanke på att hon konsumerar en inte helt blygsam del av sin tid på produkter från dessa båda företag så är det i sig ett delägarskap i hennes liv och leverne.

 

Att få aktier i studentgåva är uppskattat. Däremot är det kanske inte lika skoj att få det när man fyller 10 år, går ut nian, konfirmerar sig eller i julklapp. Men det ska man inte bry sig om utan man ska helt lakoniskt berätta, så som Sunes pappa gör i filmerna, att det blir roligt sen. Det är trots allt helt annorlunda jämfört med förr då jag som barn kanske fick enkronor upptejpade på ett kort eller en hel femhundralapp av mormor till jul - det fanns ingen sparkultur, inga tankar om ekonomisk frihet eller att bygga något bättre för framtiden. Jag gick bara till affären och handlade upp alltsammans.

 

Både far och mor Penning jobbar på att lära ut till våra små att det är enkelt att bli välbeställd så länge som man låter tiden vara ens vän. Det går inte att plantera ett träd för tjugo år sedan men det går att göra det nu. Och ju snarare nu är desto bättre. Och inte minst är det så att en modern kvinna av idag ska vara ekonomiskt oberoende och sin egen lyckas smed. Och där är en sund privatekonomi i botten nog så väsentlig.

 

En trevlig helg önskas er alla!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2018 (4)

Taggar