PerPenning
Likes
252
Antal inlägg
542
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
22 oktober

Sopgubbe

 

 

För tre år sedan så firade Kristdemokraterna femtio år så som parti. Jag funderade lite på om KD inte drabbats av svensk åldersnoja? De tycks ju numera vara förpassade till fel sida om riksdagsspärren på samma sätt som många dugliga svenskar är dömda till att inte kunna få ett jobb på grund av sin ålder. Själv är jag femtio år fyllda liksom KD - är vi dömda till evigt utanförskap?

 

 

Det kan vara så att jag behöver hålla mig i det skrivbord som jag sitter vid - det finns kanske inga andra möjligheter? Att arbeta för sitt uppehälle eller tillse att man försörjer sig själv är en förbannad plikt och den lön jag har och de friheter i mitt jobb jag tar mig är inte självklara alls - definitivt inte så som en arbetslös gubbe med femtio år eller mer på mätarställningen. Senast igår kväll på ett partaj kom frågan upp i ett samtal: hur länge ska du jobba? Och är man i min ålder går tankarna dit ganska så ofta. Därför så är den krassa verkligheten den att de slantar jag tjänar idag är direkt kopplat till detta magiska datum.

 

Däremot är det sorgligt att arbetsmarknaden blir trög och orörlig för gubbar och gummor. För det finns kompetens, intelligens och kapacitet, tro inget annat. Intressant är frågan varför företag hellre vill ha en 35-åring instället för en 45- eller 55-åring? Vilka är sakargumenten? Och finns det fördomar man lutar sig mot?

 

Enligt forskningsstatistik börjar åldersdiskrimineringen av äldre arbetssökande redan i 40-årsåldern. Detta är den reella fyrtioårskrisen. Det visar sig att för varje år över 40 som de sökande är minskar svarsfrekvensen med en halv procentenhet. Detta är ganska skrämmande i sig då åldern när man etablerar sig på arbetsmarknaden i 75% av fallen är 29 år. Tidsfönstret är rejält snålt tilltaget för karriären, kan tyckas. Och så barnen..

 

Barn nummer ett kommer för kvinnor i snitt vid 29 års ålder och män vid 32. Drömmen för arbetsgivare tycks alltså vara att anställa ganska oerfarna personer som hålögda av vaknätter och blåtummade av bostadsrenovering ska ta sig an arbetsuppgifterna innan de stressar iväg för att hämta tidigt på dagis. Alla blir äldre. Ungdom är övergående. Kontraproduktivitet i all sin glans.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
12 oktober

Arbetsförledningen

 

Ränderna går aldrig ur. Det är ingen skillnad idag jämfört när jag var ung - Arbetsförmedlingen är en statlig institution utan existensberättigande. 

 

Jag har aldrig fått någon hjälp av Af och jag känner heller ingen som fått det. De människor som jag träffat som arbetar på Af hade jag aldrig anställt så som arbetsgivare - de är i sig placerade där då de antagligen inte duger mycket annat till.

 

Dan Eliasson, allas vår misslyckade politruk till rikspolischef, har varit en lika usel chef på Af. En lång rad andra lätt retarderade personer har under åren passerat revy så som chefer på Af. Den senaste plattfoten är Mikael Sjöberg som nu är på väg att få sparken på grund av mutbrott, kompisfaktureringar på 114 miljoner och de nu kommande så kallade verksamhetsdagarna som är en konferens för myndighetens femtontusen anställda (!) men en uppskattad prislapp på över femton miljoner. Arbetsförmedlingen lägger mer än dubbelt så mycket som jämförbara myndigheter på konferenser och utbildning. Men politikerna blundar, hemligstämplar och tiger.

 

Trots en budget på mer än 74 miljarder kronor - långt mycket mer än hela försvaret - lyckas Af inte med sitt uppdrag som är att få människor som är arbetslösa i arbete. De har aldrig lyckats så det är i sig ingen nyhet. Och alla som redan har ett arbete - hur många av dessa har ens en tanke att kontakta Af? De har inte någon kontakt alls med arbetsmarknaden i jämförelse med alla privata alternativ.

 

 

Det talas om att lägga ned Af emellanåt, vanligtvis från dagens opposition. Jag tror det när jag ser det men blir så fallet kommer jag att hyra in en bleckblåsorkester samt en trupp cheerleaders och fira. Att skattepengar spolas ned så vårdslöst som nu är rent skärt vansinne. Tyvärr är det nog mest snack - Af tycks överleva allt.

 

Vår dotter, som nu slutat gymnasiet, skrev in sig på Af som arbetssökande. Det är nu mer än sex veckor sedan - tror ni hon fått något som helst stöd eller uppslag så här långt? Nej, de vill bara ha hennes aktivitetsrapport fastän hon inte uppbär någon ersättning av något slag.

 

 

Af gör inte mycket rätt. Etableringslotsar som rekryterat till IS, koppling till människosmuggling och utpressning, arbetsförmedlare som kräver att arbetslösa ska söka överkvalificerade jobb för statistikens skull och nytt IT-system som aldrig kom i bruk trots mångmiljonsinvesteringar. 

 

Af har också ett uruselt förtroende hos allmänheten. Det kan ju bero på att de inte förmedlar några jobb? De är sämst i klassen på det de ska vara bäst på.

 

Känner du någon som är nöjd med Af? Som fått jobb via Af?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 oktober

Ärligt talat sjuk

 

I somras var jag rejält dålig och sjuk - i närmare tio dagar fungerade jag inte alls. När jag började bli hängig så fortsatte jag att jobba eftersom jag är en ganska pålitlig och ansvarsfull person men också för att det är dyrt att vara sjuk. Resultatet blev att jag blev tröttare, segare och allt mer ineffektiv och efter tre dagar gav jag upp och sjukskrev mig.

 

Som ni säkert är medvetna om så har vi något som heter karensdag när man blir sjuk. Det är då en sjukdag som du inte får några pengar. Den som är taktisk kan släpa sig till jobbet så som sjuk och sjukskriva sig under den dagen för att minska karenskostnaden, vilket är lite sjukt i sig.

 

I Sverige fungerar det så att arbetsgivaren betalar sjuklönen de första 14 dagarna du är sjuk. Är du fortfarande sjuk efter 7 dagar ska ett läkarintyg lämnas. Sjuklönen är 80% av din inkomst oavsett vad du tjänar - något som kan vara en stor kostnad för arbetsgivaren. Samtidigt så är det ett bra incitament att arbeta med arbetsmiljöfrågor etc.

 

Efter 14 dagar får man istället sjukpenning från Försäkringskassan. Denna är maximerad till 80% av lönen men högst 714 kronor per dag.

 

Notera att det finns en debatt om att sjukdom kostar samhället stora pengar, något som är falskt. Ja, vi betalar faktiskt in mer än vad vi tar ut. Det här betyder att sjukförsäkringen förvandlats från en försäkring där alla har rätt till sjukersättning de dagar man mår dåligt till en försäkring som går med vinst och ger staten ett betydande överskott. Antalet sjukdagar i Sverige beror inte på fusk eller överutnyttjande. Däremot är Sveriges syssel­sättningsgrad bland äldre mycket högre än i andra länder vilket påverkar sjuktalen negativt.

 

Att arbeta på en arbetsplats med kollektivavtal är även vid sjukdom mycket bra då man via detta kan erhålla mer ersättning.

 

Men det jag egentligen hade som syfte med denna text var hur karensdagen egentligen påverkar våra beteenden. Jag har svårt för denna dag - varför ska det kosta att vara sjuk? Är det inte ett dåligt sätt att jaga bakfylla eller lättja? Om man är ärligt sjuk så blir man straffad. Jag vill dessutom hävda att det kostar mer med karensdagar.

 

Låt oss säga att du är sjuk en dag - det kostar dig 100%. Att då stanna hemma ytterligare en dag ger dig åtminstone 40% per dag. Kan ju vara värt att vila en dag till. Dag 3 till 7 gör sedan att sjuklönen stiger med 53 till 69% per dag. Sedan kommer ju läkarintyget i vägen. Jag tror, men jag kan ha fel, att få stannar hemma en dag när de är sjuka. Nej, det blir fler dagar och det är ju inte sjuklönen som är den största kostnaden för arbetsgivaren utan utebliven produktivitet. Eller?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
10 juli

Att bli frisk

 

Jag är sjuk. Riktigt sjuk. En del kallar det mansförkylning men det är något mycket värre än så. Dagarna lever jag så som zombie, hasar mig fram och ger ifrån mig gutturala läten och ljud och om nätterna brottas min kallsvettiga kropp med lakan medan min hjärna hakar upp sig upprepande, vansinniga, galna mardrömmar.

 

Jag levde i min sjukdoms kval onsdag till fredag förra veckan och knotade på med att jobba hemifrån för att skona mina kollegor från smittrisken. Mitt jobb är ganska krävande och dessa arbetsdagar tog nästan kål på mig. Jag var helt enkelt utslagen efter mina timmar i kontorsstolen och sov mest eller slumrande oroligt. Men när helgen kom så slog kroppen bakut och jag blev ännu sämre. Lördagen och söndagen var en dimma och en illusion - jag minns inte när mått sämre.

 

Efter att natten mellan helg och vardag var hemsk på alla de sätt så tog jag beslutet att sjukskriva mig. Det var ett kval men samtidigt en lättnad - jag hade inte orkat fortsätta. Jag behöver vila. Det stora kvalet ligger i ekonomin - det är jättedyrt att vara sjuk.

 

De allra flesta människor som blir sjuka är korttidssjuka - det är ju förkylningar och influenser. Sveriges sjukförsäkringssystem fungerar som så att arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön under de första fjorton sjukdagarna. Detta är ju i sig en belastning på ett företag och ju mindre antal anställda desto tuffare, det har jag all förståelse för. Men jag som arbetstagare tar också en rejäl smäll.

 

Den första sjukdagen är en karensdag utan ersättning. Därefter får man som högst 714 kronor per dag - detta motsvarar en månadslön på c:a 15 800 kronor. Jag undrar vilka heltidsjobb som ligger på en sådan nivå idag? Ett enkelt räkneexempel applicerat på mig själv innebär att jag är sjuk tre dagar. Då får jag för dessa tre dagar 23 procent av min lön. Det är ganska hårda papper.

 

Riktigt besvärligt kan det bli för människor om de blir långtidssjukskrivna, det kan man se när man exempelvis läser forum i familjeliv.se. Många får en chock när de, trots ett av världens hårdaste skattetryck, inser att de blir rejält stukade ekonomiskt. Staten tar gärna pengarna från oss på en progressiv skala men en sådan används inte i den andra riktningen. Det är därför heller inte förvånande att de som faller hårdast vid lång sjukdom är de som tjänade bra medan de arbetade.

 

Jag är övertygad om att måndagssjukan inte existerar sedan många år - det är för dyrt. Och tyvärr är det så dyrt att människor tvekar att sjukskriva sig trots att de är sjuka. Man kämpar på trots allt. Pendeln har slagit över och slagit över för långt. Svensk arbetsmarknad ska väl inte behöva liknas vid ett arbetsläger där piskan viner?

 

Våra politiker fortsätter sitt verklighetsfrånvända ösande ur vår gemensamma skattkista och lovar miljardsatsningar på än det ena, än det andra. Jag undrar dock om de någon endaste gång tänker på att de där pengarna i skattkistan fylls på av människor som släpar sig ur sängen och till jobbet varje dag men får behålla inte ens hälften av inkomsten. Jag undrar om de inser vikten av att människor just går till jobbet? Med de förutsättningar som ges när man blir sjuk går nog alldeles för många till jobbet ändå - vilket skapar fler problem än samhällsvinster. Jag undrar varför intresset för människor i vårt samhälle som verkligen anstränger sig och kämpar på är så lågt.

 

Det var länge sedan som jag insåg att var och en måste se över sitt eget hus. Var och en måste spara till sin pension, sina sjuka dagar och alla andra dagar. Var och en behöver budgetera, planera och konsolidera sina privatekonomier. För ingen är egentligen betjänt av att ens tro att vårt välfärdssystem finns där för oss när vi behöver det. Nej, samhällskontraktet är urlakat och dess text suddig -  det enda som består är kravet på oss att arbeta, helst även när vi inte förmår, och kravet på att betala så mycket skatt det bara går - att lura oss på.

 

En av de allra första bloggar som jag läste och som jag inspirerades mycket av hette Frisk Ekonomi och skrevs av en kvinna i yngre medelåldern som fått en diagnos kring en allvarligare sjukdom och som därför oroade sig, med full rätt, vad det skulle komma att innebära för hennes familj och deras ekonomi. Detta var för över tio år sedan men är inte mindre aktuellt idag - blir du sjuk, och inte kan tillfriskna, är du påverkad ekonomiskt härifrån till din evighet.

 

Det är dyrt att vara sjuk. Men just idag är det en lättnad att jag trots allt - fortfarande - har rättigheten att sjukskriva mig. Hur det annars hade gått vet jag inte men min kropp och min hjärna är trötta och behöver vila. Ingen blir heller glad över att jag gör ett dåligt jobb, allra minst jag själv. Och när man är sjuk så kokar allting ändå ned till en enda önskan - att bli frisk.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
21 juni

Försörja

 

Återigen trillar tidningen Karriär in från mitt fackförbund med upplyftande rubriker så som så mår vi på jobbetvänta inte in semesterlugnet och stress måste vara en prioriterad fråga. Jag får lite magont bara av att se blaskan. Vänder raskt blad och möts av om känslan att inte orka. Lackar ur och bläddrar snabbt vidare. Arbete är väl inte bara stress och problem?

 

Uppslaget på sidan tjugosex är nog det enda i tidsskriften som är av intresse. Det innehåller något som kallas så uppsluppet som negativ trend för välbefinnandet men innehåller lite trevlig statistik. Som att en av tio är nära utmattning, att ungefär hälften är nöjda med lönen och att en av fem arbetar mer än 45 timmar per vecka. Det är något ruttet i Danmark och i arbetslivet när vissa jobbar för mycket och andra inte alls. Jag finns också med i statistiken, jag är en av etthundra som anser att arbetets betydelse för livet mening är noll och intet. Känns ganska bra på något sätt att inte tillhöra majoriteten.

 

Arbete och karriär - vad är väl det om inget annat än att försörja sig? Fokus är tappat enligt min mening. Det pratas om möjligheter, karriärvägar, självförverkligande, kompetensutveckling, högt i tak och ökat inflytande - och det är väl prima. Men någonstans på vägen tappar man bort hela grundorsaken till att jobba - att försörja sig och kanske sin familj. Jag hör väldans ofta att ungdomar av idag anser att jobba, det är inte deras grej. Kopplingen mellan att ha mat på bordet, skor på fötterna och kläder på kroppen och att arbeta finns inte där. Hur kan det komma sig?

 

Jag behöver inte speja så långt då två ungdomar av idag bor under mitt och frugans tak. Den äldsta är nu färdigbakad gymnasist och vårt försörjningsansvar är till en ända. Inom kort ska den unga vuxna börja sitt första jobb som är på deltid. Än så länge har vi inte fått svar på varken hur mycket jobbtid tjänsten innebär eller vad lönen är. Jag känner en viss oro för detta och än har vi ingen strategi för hur det ska hanteras. Men i korthet så bor hon - tills vidare - utan att betala hem men med rejält utökade krav på delaktighet i städning, matlagning och andra hushållssysslor. Vi vill låta henne kunna spara ihop till att eventuellt kunna resa eller liknande. Däremot är vårt krav att hon antingen jobbar, studerar eller gör något annat av vikt - att ligga hemma i soffan och titta på TV är en död zon.

 

Jag har min egen syn på föräldraskapet. Har man barn så har man alltid en familj oavsett livssituation. Även vuxna barn är ens barn. De är alltid ens prioritet och ansvar - däremot betyder det inte att man ansvarar för deras ekonomi. Nej, ansvaret ligger i att lära dem saker via de metoder som krävs. Även om ens barn inte uppskattar, respekterar eller ens älskar dig så spelar det ingen roll - då biter man ihop och gör likväl det som är ens ansvar: att vara en förälder. Och att vara en förälder är att göra det som är bäst för ens barn - det kan faktiskt vara att byta lås och kicka ut dem ur huset.

 

Just kopplingen mellan att tjäna pengar och levnadskostnader måste vi lyfta upp i medvetandegrad. Maten på bordet, varmvattnet i kranen och Netflix på TV:n betalar hennes föräldrar för - genom att arbeta. Allt vi kan göra är beroende av vårt lönearbete och det måste vi lära våra barn också. Vi är inte en ekonomisk plattform att ta avstamp ifrån för att förverkliga sig. Även om man är ung när man är arton år så är man myndig med alla de rättigheter och skyldigheter som det kräver.

 

Det är tragik på hög nivå när man hör om unga som uteblir ifrån sitt första jobb redan dag tre, sjukskriver sig för munsår eller på grund av ångest att föräldrarna fått en vattenläcka på torpet. Jobbigt är det att se de som inte förstår att man har ett ansvar och en räcka skyldigheter och att samhället inte är ett smörgåsbord av rättigheter och kravuppfyllnad. Det är svårt att veta hur man tänker eller om man tänker alls. Det är kanske först när magen knorrar och man behöver en dusch - och det inte finns tillgängligt - som man inser vidden av sina icke-val.

 

Jag har sagt det tidigare och jag menar det - ett jobb är inte något jag behöver för att ha en meningsfull tillvaro. Däremot behöver jag det, så som de allra flesta, för att försörja mig. Det kommer mina barn också behöva göra även om det ännu inte är helt tydligt och klart för dem.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
21 maj

Kröka på jobbet

 

Ibland uttrycker jag aversion mot mitt jobb. I sig är detta en missriktad kritik - jag har en bra arbetsgivare, relativt spännande arbetsuppgifter och stor frihet, sådant som säkert många skulle önska sig. Nej, det är inte mitt kneg jag vänder mig mot utan blott ofriheten och tiden som åtgår. Att arbeta kanske tjugo timmar per vecka hade känts bättre? Jag vet inte men det låter troligt.

 

Jag behöver en lön och vill bidraga till vårt samhälle - men inte till vilket pris som helst. Dessutom så saknas respekt från våra folkvalda kring våra gemensamma medel, men det är en annan historia. Jag vill idag prata om fyllan på jobbet - det som kallas kontorslandskap och som 'alla' arbetsgivare, av en outgrundlig anledning, vurmar för.

 

Att dra några drajjor på förmiddagen, det tillåter ingen arbetsplats. Men att placera medarbetare i ett landskap, som i sig via studier tydligt minskar våra prestationsförmågor, gör man beredvilligt. Springande hit och dit, hostandet och harklandet, ringandet och plingandet, pratandet och skrattandet - allt det har gemensamt är att sänka vår förmåga med upptill två tredjedelar. Frågan är om ett par starköl efter lunch ens når dit? Att bli avbruten i något som kräver fokus kan ta upptill tjugo minuter att återfå efter att bordsgrannen frågat om något recept eller dragit en vits.

 

Må så vara att arbetsgivaren sparar kontorsyta och därmed kostnader genom att använda det yteffektivt, men som utan några som helst evidens för nytta eller produktivitet, skapades av en snobbig arkitekt vid namn Frank Lloyd Wright. Han tyckte att människor kunde fungera som maskiner och placeras i långa rader i en fabriksliknande modell - det mänskliga löpande bandet. Numera har man 'moderniserat' kontorslandskapet med växter och ljuddämpande skärmar. Det finns arbetsplatser som har fungerande landskap då man lagt stor vikt och allvar kring att dela upp utrymmet och jobba hårt med ljuddämpning men de allra flesta har i princip bara satt in bord och stolar - så här sitter vi ännu kvar i vår jämnlika improduktiva miljö, allt sedan hundra år tillbaka.

 

Min egen arbetsgivares kontorslandskap är en katastrof - ljudnivån är hög och vi sitter likt packade sillar i långa rader. Jag försöker att arbeta hemifrån minst en dag per vecka men möten och andra gemensamma aktiviteter tvingar mig dit lite för ofta. Och jag vill ju träffa mina kollegor - bara inte höra på deras privata göromål eller oförmåga att ta hänsyn. Och tyvärr försöker man att krympa avstånden mellan medarbetare för att ytterligare spara yta.

 

Om möjligt kommer jag ett leta upp en ny arbetsgivare på sikt - där jag kan få ett eget rum. Det får gärna vara litet, det gör inget - men det ska ha en dörr. Där jag kan fokusera.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
17 april

Stöld från dig själv

 

Småfåglarna kvittrar som galna i buskarna, en glad sol lyser över nejden och tulpanerna har öppnat sig lite försiktigt. Tveklöst är det vår i min trädgård. Det är måndag men en ledig måndag. Och efter fyra helgdagar vill jag ändå inte jobba imorgon. Känner ingen lust alls utan likt en burfågel bara få breda ut vingarna och dra iväg vart helst. Det är speciellt vid den här årstiden som min jobbångest är som störst.

 

Det är svårare för mig än många andra. Vissa ser sina arbetsuppgifter som viktiga och ytterligare några anser sig oumbärliga. För en del är jobbet status och för andra en plats att socialisera. För vissa är jobbet ett bekräftelsebehov och en arena för inbördes beundran. Det finns grupper som ser sina arbetsuppgifter likt en hobby - något som är riktigt roligt och som får lov att ta tid. Inte helt få ser sitt arbete som en plikt, ett krav, ett ok som de måste bära. Ännu flera ser kravet att få in pengar för att kunna leva en viss livsstil, för att passa in i grannkvarteret eller att skämma bort sina barn.

 

Inget av det ovan är jag. Det jag gör på jobbet känns oviktigt. Jag struntar i titlar och jag intresserar mig inte för skvalprat. All min bekräftelse kommer inifrån och jag bryr mig inte alls om vad någon tycker om mig så länge min egna moraliska kompass pekar i rätt riktning. Någon hobby är jobbet rakt inte utan jag vill bli klar så fort som möjligt - inget kan bli perfekt utan det mesta duger som bra nog. Jobbet är pengar och inte plikt. Och pengarna är inte livsstil utan en väg ut. Ut ur det förbannade hjulet.

 

Jobb är lön för mig. Bara lönen är viktig nog för att varje dag kliva ur sängen för att göra mitt dagsverke. Inget annat. Utan lön hade jag inte synts till. Så det där med att sänka min lön för ett roligare arbete finns inte på kartan - inga jobb är roliga nog. En bra lön är också en del i en dräglig pension, inte att förglömma. Lika viktiga är lånen och skulderna.

 

Konsumtion av nöd och konsumtion av onöd - jag kämpar med det i en evig strid. Och en av de viktigaste är att inte konsumera på kredit eller via lån. Att få betala senare är ingen god gärning från säljarsidan, inte. Men det är lönsamt, det är tydligt. I princip alla företag kan idag erbjuda dig att shoppa nu och betala någon annan gång. Men jag försöker själv att göra mig bilden av att uppskjutna betalningar är en stöld från min framtid. Så mitt tips är att varje gång du lånar eller väljer att betala senare - så säg till dig själv att dina framtida prioriteringar inte är viktiga nog, att det du vill ha nu är det. Det i sig kan skapa köpångest vilket är utmärkt.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
31 mars

Efter arbetet är jag inte där

 

Jag får då inte betalt för allt. Men eftersom min tid är dyrbar så säljer jag den så dyrt det går. Jag är ganska bra betald men samtidigt så arbetar jag flitigt. Men varje timme redovisar jag med största noggrannhet. Pengar är tid och tid är pengar - det hänger samman.

 

Att gå till arbetet är inte en hobby för mig. Inte heller ett socialt forum. Vore det inte för lönen skulle jag inte tillbringa en enda minut där. Jag gillar mina kollegor men de är inte mina vänner. Jag blandar aldrig samman korten - mitt privatliv är mitt och jag frotterar inte mina framgångar eller motgångar med någon. Det finns det däremot många som gör - deras arbete är så sammanflätat i deras liv att de ibland inte kan skilja dem åt.

 

Jag hörde vid ett tillfälle en kollega som liknade arbetsplatsen vid sitt andra hem - eller var det kanske det första? Han gick hemifrån för att gå hem två gånger per dag. Han levde sitt liv så som sitt arbete och tvärtom. Ibland satte han fel nyckel i dörrlåset hemma eftersom han alltid kom hem. Amenvaf? Jag förstår det inte alls. Jag beklagar, det är inget för mig. Jobb och fritid är olja och vatten i mitt liv och jag väljer alltid, alltid, alltid mitt liv före jobbet.

 

Lite märkligt är att arbetsgivare av idag tycks ha tagit på sig att vara vuxendagis åt sina anställda - man skaffar TV-spel och andra leksaker, man bjuder på läsk och kakor och man försöker skoja till det i största allmänhet. Ett sådant stohej är så kallad after work, något så otroligt fånigt eftersom det är ett påhittat låneordsuttryck. Men det låter ju fräsigt.

 

En gång handlade AW, som det kan förkortas, om att möjligen ta ett glas på puben på vägen hem. Idag är det rena festen som arbetsgivaren sanktionerar med teman, drycker, mat och - ännu fler lekar. Man kastar dart, hoppar säck och kastar bouleklot. Man festar loss en vanlig torsdag, kladdar på sina kollegor och brölar ut sina sämre sidor. På fredagen är man bakfull och sitter mest och hänger som en trasa innan man tar en tidig sorti. Jag förmodar att det hela handlar om att försöka vara en ball och attraktiv arbetsgivare men nog tusan har det gått överstyr.

 

Att after work blivit en del av arbetet började för flera decennier sedan. Teambuilding, vi-tänkande och företagskulturer med gemensamma värderingar skulle skapa maximalt produktiva och lojala medarbetare.  Förebilderna var ofta japanska eller amerikanska. En annan orsak var pubkedjorna som spred sig över landet med identisk inredning och med billig AW-öl som en av affärsidéerna.

 

När arbetsgivaren bjuder så kan det finnas en underliggande uppmaning om att det är obligatoriskt. My ass! Nej, jag väljer alltid om jag finner det förnöjsamt eller inte. Vissa saker gillar jag och kan tycka vara kul - men att ha spritorgier med mina kollegor tillhör inte dem.

 

Men om jag får betalt under After work? Då kanske.. ..men nä.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
16 mars

Fogden är här

 

I år damp min deklaration in i min eletroniska brevlåda. Jag använder Kivra och jag finner det helt rätt för mig - allt ska ligga i molnet eller vad var och en väljer att kalla det. Papper är passé och Kungliga Postverket alias Postnord får syssla med något annat - kanske hitta alla försnillade paket? Visserligen är Kivra rena stenåldern i layout och funktionalitet men det kanske de råder bot på på sikt.

 

Det tråkigaste i deklarationen är det uppskov på skatten då vi sålde vår förra bostad. 1,67% kostar den årligen och det retar mig att vi ska betala skatt på precis allt trots att det i sig är ett systemfel med stigande bostadspriser. Men så länge vi har dyrare lån att betala av så får det vara som det är.

 

Som vanligt åkte jag på restskatt. 6 479 kronor anser de att jag ska betala. Dock har jag reduktion för att ta mig till och från jobbet att luta mig mot. 2016 var ett rekordår avseende arbetade dagar. Röda dagar hamnade på vanliga helger, första maj var en söndag, julafton en lördag och det var skottår med en extra arbetsdag måndagen den 29 februari. Sammantaget betyder det att 2016 års kalender innehöll 253 arbetsdagar.

 

Den 21 mars kan man påbörja deklarationen på nätet. Det mesta är förberett och förtryckt och inte alls så knepigt som under mina föräldrars svettiga kvällar varje vår för att fylla i alla kolumner rätt och riktigt. Är man färdigt med deklarationen senast den 29 mars så får man sina skattepengar senast den 7 april.

 

Avdraget för bilkörning är 18 kronor och femtio öre. Med 32 kilometer till jobbet gånger 2 och gånger 253 dagar landar avdraget på 29 955 riksdaler. Statens hantlangare på skatteverket drar bort tio lakan av detta. Enligt prognos får jag då tillbaka knappt 2 tusenlappar.

 

Glädjande nog så får frugan alltid mycket mera tillbaks än jag då alla kapitalinkomster landar på mig. Med tro, hopp och kärlek så kanske ytterligare tjugotusen kan droppa in till balansräkningen.

 

Min åsikt är dock att vi skattas till döds i det här landet. Åtminstone vi som inget kan dölja. Utöver det så ser våra politiska partier i gemen våra skattepengar så som sina och med självhävd rätt slösa dem på vad helst de finner lämpligt. Inte är jag bitter, int.

 

Läs även andra bloggares åsikter om ,  intressant?

10 februari

Värdet i sig

 

Min tuffa arbetsperiod börjar nu klinga av. Fina övertidspengar kommer att ramla in under både februari och mars. Men det har kostat. Jag är trött och sliten, jag har försakat familj, nöjen, hobbies och återhämtning. De lediga stunder jag haft har jag hålögd legat i soffan framför TV:n eller sovit drömlöst. Inget liv i sig utan mer av ekorrhjul än vad en genomsnittlig hamster klarar av. Frukten av slitet är lite fler slantar som har ett tydligt värde då de kommer - för de har kostat på, som sagt.

 

Men vad är ett värde? Vem avgör det och enligt vems mätstock? Tiggaren utanför ICA värdesätter mynten hon får högt. Mina mynt i plånboken brukar hamna i ett höganäskrus i köket där de ligger tills någon behöver en femma eller en tia till kundvagn eller majblommeförsäljare. För mig börjar värdesättningen vid en hundralapp, tror jag - mindre kontanter kan konsumera utan större eftertanke. Något jag borde bearbeta mentalt, tror jag.

 

Jag tror också att det stora flertalet svenskar inte kopplar samman sitt dagliga arbete med sin lön i tillräckligt stor grad. Timmarna vid bandet, över bokföringen eller under motorhuven, de timmarna vi försakar för att tjäna in lönekuvertet glöms lätt bort i konsumtionsrus efter den tjugofemte dagen i månaden. Ett evigt kretslopp där för lite blir över oavsett lönenivå och intjäningsförmåga.

 

Jag mötte en konsult på jobbet häromdagen som lite nedstämd berättade att han nu tvingas i pension vid 66 års ålder, han som helst velar fortsätta ett tag till. Jag vet ganska väl hur kulturen ser ut på hans firma där nya, fina leasingvagnar står på parad och där personalen gärna jämför sina statusmarkörer med varandra. Sådant kostar, så klart, och har man inte samlat i ladan i tid behöver man fortsätta att jobba trots närheten till sjuttio års ålder. För mig är detta dock helt främmande. Jag struntar i statusbilar utan istället sjöng jag i duschen häromdagen när båda våra gamla skrothögar klarade sig genom besiktningen åter en gång - ren förtjänst och mer pengar till frihetsfonden.

 

Intjäningsförmåga är ett intressant ord. Betydelsen är resultat före kreditförluster och det får mig att le en gnutta. I en privatekonomi med hög belåning - som kan tolkas som kreditförluster - krävs det friska, starka arbetare som förmår att dra in slantar nog för att täcka räntorna.

 

Men jag är av den åsikten att pengar ska omsättas, de är inget alls utan ett syfte. Att enbart samla på dem är lika meningslöst som att samla på frimärken, stenar eller kapsyler. Pengar ska omsättas så att de ger så mycket nytta det bara går, så mycket nöje och glädje de kan prestera och så som stöd och hjälp till de som behöver. Det är enbart när i tiden detta ska ske som är väsentligt att planera för. Jag säljer min tid för pengar och därför ska de värdesättas därefter. När slantar ska betalas ut ska det vara i god ordning och med planering.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (126)
Nov (8)

Taggar