PerPenning
Likes
252
Antal inlägg
607
Följare
53
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
1 juni 2017

Tids nog

 

Att nå ekonomiskt oberoende - vad är det? Egentligen? Är det detsamma för dig som för mig? 

 

Själv har jag, desto äldre jag blivit, insett att glädjen i vardagen, i de små tingen och skeendena överskuggar det mesta. Förmågan att vara mer i nuet och mindre i tankar bidrar till detta. Jag har nästan inget intresse längre för prylar utan mest för upplevelsen. Så för mig är nog ekonomiskt oberoende att ha tillräckligt ekonomiskt för att tillgodose mina dagliga behov utan att behöva lönearbeta.

 

Idag drog Guldhönan in sjuhundratjugosju kronor utan att jag gjorde ett jota åt det. Det är mer än hälften av vad jag sliter och släpar för under en träldag. Att bygga en passiv inkomst är som att anlägga en trädgård - slitet är underordnat tiden. Visst ska det grävas och vattnas i början men för att den ska prunka behövs sol och tid också.

 

Det sägs att de flesta människor överskattar vad de kan åstadkomma på ett år. Samtidigt så underskattar de vad de kan åstadkomma på ett decennium eller två. Tiden är en viktig faktor.

 

För att kunna bli ekonomiskt oberoende så måste man lösa en enda fråga - att varje månad alltid göra av med mindre pengar än vad man drar in. Det här behöver man göra i goda tider och i sämre. Minst lika viktigt som att spara och skapa avkastning är att inte förlora pengar i för stor grad. Det finns inga fler hemligheter. Men glöm inte tiden, som sagt. Och börja idag.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

28 maj 2017

Mitt sommarlov

 

Jag läste i tidningen, något som jag fortfarande tar mig för ibland, att semestertider är kredittider - många väljer att åka på semester med kredit. En undersökning visar att ungefär 15 procent av semestrande svenskar betalar sin resa på kredit. Vad finns det att säga om det?

 

All kredit är inte fel, är det första. Att betala med kreditkort är vanligt, innehåller ofta upptill 45 räntefria dagar och något som inte är illa alls - diverse reseförsäkringar. I denna zon befinner sig familjen Penning då vi beredvilligt betalar semesterkostnader med kreditkort för att nyttja de fördelar det ger. Dock betalar vi alltid av hela föregående månads skuld. Detta är ett simpelt, taktiskt val som dock inte alla klarar av att hantera eftersom det kräver viss planering.

 

Frågan är då egentligen hur många av de 15 procenten som sätter sig i skuld för att kunna resa? Några är det garanterat. Jag känner två familjer. Och jag tror att jag vet huvudorsaken: skuldkänslor.

 

Jag minns när jag var barn på 1970-talet och sommarlovet stundade. På många sätt var det en härlig tid med eoner av lediga dagar i solen. Men min familj var inte överdrivet välbeställd. Min far hade ett eget företag som han drev med långa, hårda arbetsdagar och låg utväxling i inkomst. Ja, det var inte lätt att driva företag då heller och det var en socialdemokratisk era, för er som minns. 

 

Han hade anställda som misskötte sig och som var hart omöjliga att säga upp. En gång minns jag att far min ändå sade upp en latmask på grund av arbetsbrist. Någon sådan brist fanns dock inte utan pappa arbetade under sex månader dubbla pass, vardag som helg, för att slippa återanställa honom på grund av den abskyra förtursregeln. Jag tror att det var grogrunden för hans kollaps som kom senare.

 

Men jag gillade sommarlovet. Jag var ett tacksamt barn som roade mig själv med enkla medel. Den veckan eller möjligen de två som min far tog semester under sommaren åkte vi vanligtvis med vår Saab V4 till någon ort i södra Sverige, bodde på vandrarhem och tittade på glastillverkning eller besökte en djurpark. Det var härligt - sällan var familjen samlad mer än vid dessa få dagar.

 

 

Jag minns när skolan började. Vanligt var att vi skulle skriva en berättelse som skulle heta Mitt sommarlov där vi skulle berätta om allt som hänt oss under ledigheten. Det var jobbigt, jag hade inte så mycket att skriva om i jämförelse med många klasskamrater som rest till Mallorca eller kanske varit och campat. Jag hade ju mest gungat eller lekt med mina plastgubbar i sandlådan. Jag kände viss avundsjuka. Jag kände att vi inte hade råd.

 

Detta upprepade sig på andra lov. Vissa åkte till Alperna på sportlovet medan jag var på biblioteket och läste böcker, andra åkte till sin mormor i Norrland men jag åkte till farmor fyra gator bort. Än fler åkte och bodde på hotell och ibland med flygplan. Vi åkte bil till Kalmar och bodde hos en sur gubbe som hyrde ut rum i sin villa.

 

Med detta sagt vill jag påpeka att jag hade en lycklig uppväxt. Det fanns sociala skillnader i en skolklass liksom idag. Men vi förstod att det var olika för olika människor. Vi var glada ändå och vi var glada över att det vi gjorde tillsammans i vår familj stärkte den. Jag blev inte en sämre människa för att jag växte upp i en familj med begränsade medel. Det var fina år.

 

Idag tror jag att problemet ligger hos föräldrarna. Man vill inte att ens barn ska behöva känna skillnader, inte kunna få allt som alla andra får och därmed riskera att hamna utanför. Alla ska ha en dyr mobil och fina gympaskor - och alla ska få åka på semester till Thailand eller Kanarieöarna. Kosta vad det kosta vill och det gör det också.

 

Att inte ha råd löser man idag enkelt med krediter, något som inte fanns i min barndom. Då hade man pengar eller så hade man det inte - låna gjorde man till sin bostad och då inte helt enkelt det heller. Idag finns en uppsjö av möjligheter att låna. Sök på Låna till semester på Google så är det löst. Skuldkänslor och curling av sina barn sätter rationellt tänkande i karantän och man skjuter tråkigheter som återbetalning och ränta åt sidan.

 

Det är enligt mossiga mig ett av dagens större problem - att barn av idag inte lär sig något annat än att allt är gratis, löser sig problemfritt och att mor och far och samhället alltid finns där som en bankomat. Men om vi bortser ifrån min sura attityd till barnuppfostran så återstår ändå det tokiga i att låna till ledighet - att den i efterhand blir dyr och ångestfylld. Och med handen på hjärtat - hur känns det egentligen att åka på semester på kredit? Går det att njuta och koppla av?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

14 maj 2017

Bara bo

 

Att bo är en livsstil - det har jag insett. Det handlar mindre om att ha tak över huvudet och en dräglig tillvaro än att signalera något och att visa upp. För många år av fred, lugn och ro där nu allt som är basala behov tas som helt självklara, då räcker det inte att bara bo.

 

Jag fastnade för ett så kallat hemmareportage jag läste i en lokal skånetidning där en familj stolt visade upp sin nybyggda fina villa. Bilderna är minst sagt betagande. För att vara en tvåbarnsfamilj så syns inte ett spår av att man lever en vardag i detta hus. Allt skiner, blänker, är rent bortom pedanteri och är samtidigt, liksom, dött. Det liknar en möbelkatalog. Inte alls så som det ser ut där människor lever.

 

En tomt på detta område kostade c:a 1,2 miljoner kronor. Bostaden ifråga lär ha kostat minst 3 miljoner att bygga. På infarten står en nyare blank bil. Alla möbler är nya. En mängd saker med så kallad design pryder rummen. Ett nytt hus kräver mycket. Ett nytt hus kräver nya möbler. Ett nytt hus kräver ständig förändring. Ett nytt hus kräver att det byts ut, målas om och ändras - för det handlar inte om att bo utan att ha en livstil.

 

Svensken har ett besynnerligt förhållande till att bo. Vi lägger i snitt en femtedel av vår disponibla inkomst på bostaden vilket i sig inte är konstigt då hemmet är vår viktigaste statussymbol. Vi lånar massor med pengar för att kunna skapa och underhålla denna illusion som den är - enligt mig. Svagheten i att ägna tid, pengar och energi åt att signalera rätt saker är synnerligen.. ..korkat.

 

Svenskarna är besatta av bostäder – var de ligger, hur de ser ut och vad de kostar. Att surfa på bostadssajter är en vanlig hobby. Man drömmer kring de där kittlande bostäderna som är ouppnåeliga. Eller kanske var? Man kan låna mer än någonsin till sina drömmar. Som kanske blir en mardröm när räntorna stiger.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

29 mars 2017

Vad du vill att det ska vara

 

Nä, nu lägger jag av. Jag tittar inte mer. Det är ju samma sak hela tiden och i de värsta programmen är det dessutom en familj med barn. Nära vräkning och samtidigt rökning, hämtpizza, red bull och läsk i mängder. Och så gör de därför av med dubbelt så mycket som de tjänar och har hundratusentals kronor i skuld utan att egentligen äga något alls mer än billig heminredning som skriker ut carpe diem och here lives a happy family. Och alla är håglösa, pratar inte med varandra och verkar galet korkade. Och dumheten tycka aldrig ta slut för onekligen har de inga problem med att hitta nya offerlamm till tv-serien. Nej, det får räcka nu.

 

Så tycker numera fru Penning och jag får ensam boka mig framför Lyxfällan. För jag tycker att det fortsatt är fascinerande och märkligt nog inspirerande - det finns de som är än slarvigare än jag med pengar. Jag har svårt att svara på vad det är som attraherar mig. Och inte sällan så spolar jag mig genom avsnitten då det egentligen är människoödena i inledningen som fascinerar mest.

 

En del ser kanske bara dumma människor. Jag inbillar mig att jag ser resignerade sådana. Någonstans har det gått över styr och håglöshet och hopplöshet breder ut sig. Man tappar bort möjligheten att se lösningar och energin försvinner.

 

Att tillförskansa sig en trygg privatekonomi har så mycket gott med sig. Att slippa tänka på pengar är i sig ganska skönt då livet är så mycket annat. För vad är är meningen med livet om inte att slippa oroa sig? Livet är enkelt och ska få så förbli.

 

Monty Pyhton tog sig an ämnet i sin musikaliska komedifilm The Meaning of Life. Vem minns inte Every sperm is sacred och the Penis song? Mest känd är väl dock Always look on the bright side of life och den är en riktig tröstesång.

 

Min egen favorit är nog ändå Douglas Adam:s The Hitchhikers Guide to the Galaxy där superdatorn Deep Thought konstrueras av en ras av hyperintelligenta varelser och sätts till att beräkna svaret på livet, universum och allting. Efter drygt sju miljoner år kommer svaret från Deep Thought: svaret är 42. Dessvärre har man då glömt bort frågan och svaret förstår man inte alls.

 

Douglas Adams var dock en duglig programmerare och en asterisk, eller stjärna, används ofta till betydelsen vad du vill att det ska vara. Och i ASCII-språket är just en asterisk definierad av siffran 42.

 

Så, i historien av Douglas Adams får en dator frågan vad den sanna meningen med livet är - och svaret blir vad helst du vill att det ska vara. Enligt min mening brilliant - även om Adams förnekade alla referenser till annat än ett enkelt tal.

 

Oavsett, att livet är, och blir, det du gör det till är inget annat än en djup tanke - och i sig en sanning. Men det är inget jobb och ingen ansträngning. Livet finns i de små gesterna, i rofyllda insikter och de stilla stunderna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
2 mars 2017

Förtjäna

 

Författaren Dean R. Koontz liknade i en roman tiden vid en klocka, spännande nog. En rund, hederlig, gammeldags klocka där visarna likt en sax som klippte sönder tiden och strödde den kring sig. Ju mer vi jäktade och försökte hinna med desto vassare och snabbare bet saxen i tidsväven - den blev hålig och hastigt förfallande.

 

Albert Einstein menade på sin tid att människan hade svårt för att förstå att det inte är våra tre dimensioner som är beständiga och tiden flyktig - utan att det är precis tvärtom. Tiden är inte alls den som svävar iväg utan längd, djup och bredd, allt beroende av de båda relativitetsteoriernas hävd som också bevisats gälla.

 

Jag är tacksam för den tid jag fått. Jag vet inte när och hur den kommer att ta slut. För de flesta av oss är det senare än vad vi tror. Så som barn var jag nära döden och sjukhusprästen tillkallades. Genom en slump eller en gudshand överlevde jag och har så här långt fått leva femtio solvarv ytterligare. Jag är tacksam.

 

Så, vad är då tid? Och är inte upplevelsen av den värd att hedra? Vill vi inte alla att den ska vara längre eller gå långsammare? Och det gör den när vi förgyller tiden med det vi älskar att göra och när vi släpper tanken och stressen till golvet. Tiden skiner och strålar varmt när vi gör något för våra medmänniskor, när vi visar empati, vänlighet och förnöjsamhet. Det gäller att i den utsträckning det är möjligt att hedra sin tid.

 

När kapten Miller i filmen Saving Private Ryan döende säger till menige Ryan att han ska se till att förtjäna att han överlevt - James, earn this.. ..earn it, då tänker jag på mig själv och min tursamhet. Jag överlevde. Jag borde se till att förtjäna det. Jag gör en del men kan alltid göra mera. Det är ju här och nu jag kan göra något. Tiden tar slut till sist och det kan ingen relativitet förändra.

 

I shall pass this way but once; any good that I can do or any kindness I can show to any human being; let me do it now. Let me not defer nor neglect it, for I shall not pass this way again.

 

Etienne de Grellet

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
22 februari 2017

Inte utan en sjö, en skog, en strand

 

Att försöka imponera. Att vilja inkluderas. Att sukta efter bekräftelse. Att finna lyckan.

 

Jag måste beklaga. Jag sänder mina kondoleanser. All heder åt dina ansträngningar och dina fruktlösa försök. Allt jag kan säga är att denna fåfänga trängtan bara leder dig i fel riktning och längre bort.

 

En strävan i att nå inre frid, lycka och glädje från utsidan är att be om bekymmer. Det är att ge bort rodret åt andra som inte har ditt bästa för ögonen. Att skylla dina tillkortakommanden, dina sorger och dina grå dagar på andra än dig själv. Att dina försök att bli tillfreds med ditt liv är beroende av de kort du gavs att spela med.

 

Men det är i sanning goda nyheter. För du har fel i att lyckan beror av andras gillanden av dina statusmarkörer, din framgång i yrkeslivet eller för den delen dina vitsar. För om det var så skulle du vara körd. Då skulle du vara ständigt utlämnad.

 

Inte alltför sällan tänker jag kring all den energi och frenesi människor lägger i jakten på att bli något, att verka vara något, att göra rätt så som de tror att rätt ska vara. Konsumtionen, statusjakten och den yttre skönheten - oskrivna normer. Så här är du rätt, så där är du fel.

 

Jag bestämde mig för länge sedan att jag inte spelar detta spel. Jag är oantastlig. Du kan inte förorätta mig men heller inte berömma mig om jag inte godtar det. Makten är min och det är inte ens komplicerat - lycka kommer inifrån.

 

Jag lever med enkelhet utan allt vad status eller samhällsklass innebär. Däremot så behöver jag annat. En horisontlinje. En skogsrand. Tystnaden. Jag lever med lätthet utan stadsjeep, kökslyx och kändismingel. Men inte utan en sjö, en skog, en strand.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
12 februari 2017

Fråga ugglan

 

Jag fick förklarat för mig häromdagen att positiv, det kan inte människan vara av naturen. Det är vår biologi och vi tenderar att fokusera på negativa känslor framför positiva. Usch, det låter väl himlans tradigt? Men så är vi - negativa av naturen.

 

Det handlar om vår anpassningsförmåga - vi är skapta för att leta efter förbättringsmöjligheter och aldrig är vi riktigt nöjda med det vi har eller där vi befinner oss. Instinktivt vill vi ha mer, gå längre, vara bättre. Och när vår hjärna letar efter dessa förbättringsmöjligheter så landar fokus på tillkortakommanden som i sin tur spiller över på känslorna.

 

Jag tycker att detta är smörja och dumheter - och jag tänker inte lägga någon större vikt vi det. Var och en får tro vad de vill men så länge jag har förmågan att välja glädje före olycka - så gör jag det. I det hänseendet anser jag mig vara ganska så intelligent.

 

Ja, just intelligens är roligare att tänka kring. Alla är inte det som tror det. Andra är det som tvivlar. Men hur kan man avgöra vilket? Det finns några knep att särskilja självförtroende blott från ödmjuk intelligens.

 

Jo, en intelligent person har förmågan att förenkla saker och ting istället för att ytterligare krångla till det. Detta ser man varje dag, inte minst bland chefer och politiker - alltså att de stökar till det än mer, det vill säga. En smart person kan nämligen gå igenom ett komplext system steg för steg och göra det begripligt.

 

En klok person läser mycket och pratar mindre. Dessutom så blir hen glad om du frågar hur och varför, något som mindre begåvade blott blir frustrerade över. Smarta människor har begått misstag - och lärt av dem, slösar inte med sin tid på ovidkommande ting och har förmågan att fokusera.

 

Hur vet man om man är smart eller dum? Ja, det är inte helt enkelt. Riktigt korkade människor har inte förmågan att avgöra det eftersom det kräver en viss intelligens för att förstå att man är trög. Andra lever blott av sitt uppblåsta ego och anser att de är bättre än andra och därmed klokare än de flesta. Men ingen ska tvivla på att det finns skillnader bland oss alla - allt från lite segare i kolan till blixtrande smarta. Dessvärre har alla rösträtt.

 

Hur ser vi på oss själva? Är det som med genomsnittsbilisten som anser sig köra bättre än alla andra? Ser du dig själv som lite smartare än de flesta andra? Om så - vad betyder det? Att du ser dig som lite bättre och med lite större rättigheter? Eller är du ödmjuk i all din smarthet?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 februari 2017

Köpmonstret

 

Konsumtion är lycka. Konsumtion blir gärna ångest strax efter euforin. Känner du igen det? En kortsiktig belöning i ett rus av lyckohormon övergår i ett tillstånd av depressiva tankar kring varför köpet gjordes. Och än värre blir det om köpet är på krita.

 

Jag är då inte annorlunda funtad. Jag vill alltid köpa. Köpa något nytt. Det är en ständig kamp med köpmonstret. Spontana och oöverlagda köp måste motas i grind. Knepen att göra detta är många, vissa är bättre medan andra funkar illa. Långsiktigt planerade inköp är enligt min erfarenhet det som fungerar för mig.

 

Jag vill inte leva minimalistiskt, det passar inte mig. Däremot vill jag ha ordning och stringens i tillvaron. Produkter jag äger ska vara både funktionella och ha en elegans. Form och funktion i balans. En stol är till både för ögat och rumpan, så som enkel jämförelse. Utöver det vill jag att saker och ting i sin tur interagerar med varandra, de bör trivas tillsammans på samma sätt både avseende funktion, färg och form. Jag ogillar skeva linjer och oförutsägbara konstellationer - jag undrar om det går att diagnostisera mig för detta?

 

Ett långsiktigt planerande och finansierande har nu lett till inköp av nya högtalare för musik i vårt hem. Varför nya? Jo, de gamla lät illa, var fula, av dålig kvalitet, fel färg och passande inte in alls. Alla dessa dåliga egenskaper är nu utbytta mot utmärkta. Jag är nöjd.

 

Men köpångesten? Uteblev den. Ja, det blev den faktiskt. Planeringen för inköpet har varit över två år. Kostnaden för produkterna finansierades över tid. Men jag hade ju kunnat spara pengarna för en ekonomisk frihet i framtiden? Ja, absolut. Men allt handlar om en avvägning som bara var och en kan göra på den egna kammaren - vad skjuta på framtiden och vad göra nu?

 

Jag älskar musik, den är en stor del av mitt liv. Så som John Miles sjöng redan 1975 i sitt stycke Music - music was my first loveHär framför han den åter under 2008, en klassiker. Eller som Hifi-klubbens reklam - bad sound kills good music. Min snåltarm har gjort att jag lyssnat länge på musik på ett erbarmligt sätt men det är över nu. Mina öron är glada. Dessa högtalare kommer aldrig att bytas ut, de är för evigt.

 

Men köpmonstret lever. Så det gäller att vara på sin vakt. Alltid.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

5 februari 2017

Inifrån

 

Jag tänkte inleda denna text med en fråga som är viktig och värd att läsa två gånger.

 

Hur stor vikt lägger du vid din inre röst i ditt förhållande till alla yttre omständigheter - människor, relationer, konflikter och företeelser?

 

Jag tycker att detta är en viktig fråga att ställa sig, inte en gång utan med regelbundenhet. För vi påverkas, både medvetet och omedvetet, av åsikter, fördomar, sanningar och osanningar. Att tänka igenom saker du hör och läser och förankra eller förkasta det utifrån din egen inre kunskap och etik är visserligen ansträngande men nödvändigt för självrespekten.

 

Ta bara en genomsnittlig svensk midsommarfest. Så oerhört mycket som sägs utan något större innehåll, inte minst i rus och dimma. Gör en egen studie på din midsommarafton och lyssna in dig - hur mycket av värde, glädje eller nytta för andra och ens värt att kallas intelligens i samtalet kommer du att höra? Det som kallas skitsnack tror jag kommer att dominera. Det skrävlas och det hålls med, mörka rasistiska eller sexistiska inre demoner får fritt spelrum över en del tungor. Svartsjuka, hätskhet, elak ironi och falskhet kanske också bubblar upp?

 

Vi påverkas alla av varandra i grupp, det kan skapas grupptryck och farliga kollektiva tankar. Det är därför som frågan måste ställas då och då. Är jag sann mot den jag är, de värderingar jag har och min etik och moral?

 

Allt måste komma inifrån. Till sist är det det enda som spelar någon roll. Att aldrig sälja ut sina åsikter eller ståndpunkter för att vara till lags. Skönhet kommer inifrån, sägs det. Motivation måste komma inifrån, sägs det. Jag säger att DU måste komma inifrån. Andras syn på dig är alltid sekundär och att ens fundera på vad andra tycker om dig är ovärdigt dig - för ditt värde kommer inifrån, skapat av dig.

 

Som barn och även tonåring kämpade jag hårt med att passa in de sammanhang som dök upp. Det är många gånger tufft att vara ung. Det som för mig är beklämmande är att många vuxna fortsätter att anpassa och ställa in sig i tron att vinna fördelar i sina relationer, karriärer och sina liv. De väljer att tumma på sin övertygelse och åsidosätta sina värderingar och därmed trampa på sig själva.

 

Som ett avslutande exempel gör jag som jag började - en fråga. Hur svarar du på den?

 

Om du arbetade på ett företag och fick chansen till en ny fantastisk tjänst med hög lön men din nya chef uttryckte tydliga rasistiska åsikter - hur skulle du då agera?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
3 februari 2017

Våndans beslut

 

Människors förhållande till belöningar sträcker sig långt tillbaka i tiden. Ja, närmare bestämt minst 35 miljoner år tillbaka då vi tog skiljda vägar med aporna och blev människoapor. Och det handlar om vår primitiva inställning till vinst och förlust som är nedärvd i oss och som vi alltid behöver förhålla oss till.

 

Det är känt att jag och mig är två delar av oss som är från olika tidsepoker. Mig eller system 1 är de äldre delarna av vår hjärna som agerar instinktivt, snabbt och på nedärvda och etablerade erfarenheter. Om du får frågan vad 2+2 är så svarar system 1 blixtsnabbt och utan eftertanke. Jag eller system 2 är vår modernare hjärna som är logisk, rationell, analytisk men samtidigt långsam. På frågan vad 470 delat med 8 är så är det jaget som gör jobbet eftersom det kräver eftertanke och manipulation i flera steg.

 

Människan och rhesusapan, som är släkt, har samma arbetsgång när det gäller vinst och förlust. När vi har möjligheten att vinna eller tjäna pengar är det vårt jag som gör analysen vilken därmed blir mer logisk och rationell. Men om vi riskerar att förlora pengar så tar miget över eftersom mig hatar att förlora. Mig är inte rationell utan tar chanser, agerar irrationellt och utan eftertanke.

 

Studier visar att både vi människor och rhesusapan värderar en förlust som dubbelt så illa som en utebliven vinst. I försök har det visat sig att en apa alltid föredrar en människohand med en godbit där apan får en 'bonusbit' i efterhand än en hand med tre bitar där en tas bort efter apans val - förlusten svider mer fastän resultatet blir detsamma. Vi människor agerar exakt lika.

 

Det är omöjligt att förbise 35 miljoner år gammal instinkt. Därför måste vi människor använda oss av system 2 för att analysera system 1. Den gamla hjärnan ser risker och faror överallt. Den moderna hjärnan måste hjälpa den gamla att se logiskt och rationellt på saker och ting.

 

Att vara efterklok är att låtit mig rusa åstad och att jag efteråt tittar på saken. Men om vi är medvetna om att en risk för förlust triggar igång gammelhjärnan så kan vi vara på vår vakt och lägga in vårt veto i den inre debatten.

 

Långsamma beslut kring pengar torde därför göra dig rikare än kvicka sådana.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Blog Archive

Blog Archive
2018 (20)

Taggar