PerPenning
Likes
252
Antal inlägg
544
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
8 november

Ge mig dina

 

Ett av våra stora modeord dessa dagar är gratis. Vi har gratis utbildning, gratis sjukvård och gratis kultur. Men det är ju inte så - nästan inget är gratis. Det finns ingen fri lunch utan någon betalar. Generation Gratis har inte förstått ännu men det lär väl komma som ett bryskt uppvaknande.

 

För välfärden har gjort oss allt mer cyniska - att göra rätt för sig är inte självklart. Allt på nätet ska vara gratis, åka kollektivtrafik ska vara gratis, studentboendet ska vara gratis. Det saknas förståelse för att produkter och tjänster i alla led har många händer och hjärnor bakom sig som ju kostar pengar. Det ifrågasätter i sig basen för många grundläggande samhällsfunktioner. Det kryllar av drömmare i Generation Gratis.

 

Än värre är politiker som ser sig så som våra välgörare när de strör skattekronor kring sig. Avsaknad av respekt för våra gemensamma medel är så påtaglig. Värst är partierna till vänster som ser staten som allas vår välgörare och bidragsgivare - även om det inte ser så värst bra ut bland de övriga partierna heller.

 

Ingemar Stenmark och visdomen

 

Men vad är det för fel på folk och deras moral? Ur ett vänsterperspektiv kan det skyllas på kapitalismen.Ur ett högerperspektiv kan å andra sidan skulden läggas på vänstern - exempelvis genom att socialdemokratins bidragspolitik har gjort människor mer bekväma och lata med förväntningar att staten ska stå för mycket av kalaset. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ofta i allt högre grad mer och fler reformer och välfärdsförbättringar - detta utan att ha en politik för ökad tillväxt.

 

En urholkning av skattemoralen kommer som ett brev på posten. Varför ska jag betala för de där odrägliga latmaskarna? Var och en får klara sig själv. Mina pengar har jag tjänat själv under hårda, långa arbetsdagar - och så ser man hur mina skatteslantar bara går upp i rök på meningslösheter. Det är en oroande utveckling och det beror inte på att skatterna är för höga - utan för att utväxlingen på dem är för låg. Vi får helt enkelt för lite i förhållande till vad vi betalar.

 

..men mer åt mig!

 

En del skyller på att saker ska vara gratis för att det inte ska vara en klassfråga. Tandvård borde vara gratis. Bettskena ska var gratis. Glasögon, lokalbussen, mensskydd, IVF-behandlingar, skoinlägg, rullator, blöjor, läkemedel och barnomsorg - många tycker att sådant borde vara gratis. Men av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov - det fungerar inte. Och det beror på att de som vill detta till största del lever enligt den senare modellen.

 

Men trots allt så finns det sådant som är gratis. Det bästa i livet är gratis, trots allt? Eller vad säger du?

 

Jag kramar gärna ett träd - det är gratis

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

5 oktober

Sent ute

 

Jag är ju en sådan där gammal räv i ekonomibloggvärlden som skrävlar mer än åstadkommer. Tomma tunnor skramlar mest, som det sägs. Att vi i familjen Penning inte nått längre på alla dessa år visar på en skral inställning och slappa förmågor.

 

Samtidigt är vi inte genomusla, vi har ju trots allt sparat tio, tjugo, trettio procent av våra inkomster och denna trendlinje fortsätter att peka uppåt. Den nya sparmatrisen målar upp 49 % så som månatligt mål.

 

Att det är ett ämne som fascinerar och sätter griller i huvudet på folk. Går det att spara sig fri? I vårt konsumtionssamhälle och där till och med politiker spottar på sparande men gynnar belåning? Det kittlar och det skaver, värmer och ger frossa. Sydsvenskan ger luft i en artikel om en familj som sparar regelmässigt - de har dessutom en blogg som jag missat fullständigt. Tidningen kör en sensationslöpsedelteknik - Storspararens framtidsplan: ”Om tio år kan vi leva på våra investeringar”.

 

Men det är samtidigt en bra artikel som inte lämnar viktiga frågeställningar åt slumpen - inte minst frågan kring vad som är viktigt i livet eller inte så som sommarhus och fin personbil. Det lite ovanligare är att de båda makarna valt att ha delad ekonomi, men samtidigt så har de inga barn och då är det också en enklare ekvation.

 

På bloggen skriver herr Oberoende kring vad som faktiskt är det enda intressanta - varför vill man bli ekonomiskt oberoende och göra denna ansträngning? Och det är ju faktiskt mycket bra sammanfattat - skapa valfrihet och att lycka ej bor i konsumtion. Och som jag också säger att en kassabok är en förutsättning för att få penningkontroll.

 

Är det lycka man letar efter så har man redan hittat den. Verktygen har vi till hands sedan födseln. Att lära sig att hantera sina förväntningar är nyckeln. Hur du uppfattar din verklighet är själva låset.

 

En penningmaskin, så som herr Oberoende kallar den, är bara ett medel som helgar ändamålen. Pengar i sig gör ingen lycklig utan de är också ett verktyg att använda sig av. Familjen Pennings maskin heter Guldhönan och hon kommer inte att få se någon 4-procentsregel - den schablonmässiga regeln som säger att man bara kan plocka ut 4% ur sitt kapital för att bibehålla det.

 

Nej, vi bygger ingen familjeförmögenhet för kommande generationer utan slantarna ska vara till oss. Barnen får sina verktyg av oss att skapa sina egna förutsättningar och det tycks fungera - båda barnen sparar för framtiden och de där 10 procenten som är gränsen klarar de galant. Jag önskar bara att mina föräldrar, skolan eller för den delen samhället lärt mig som barn och ungdom hur pengar, sparande och frihet hänger samman.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

23 augusti

Att inte ge upp

 

Att misslyckas är bra. Då lär du dig av erfarenhet. Att aldrig trilla och skrapa knät gör dig till en sämre lämpad individ. Att misslyckas är kunskap. Omskrivningen att lyckas missa är faktiskt så mycket bättre. Att fira att man lyckats är trevligt men innehåller inget mer än att det gick bra. Däremot att fira att man missat målet - lite eller grovt - borde alltid vara på sin plats.

 

Den unge Frank Woolworth exemplifierar detta i högsta grad. Han slet hårt som bondson men han saknade inte ambitioner - att växa upp i slutet av 1800-talet på landsbygdens USA var fattigt och hårt. Frank och hans bror fick tidigt lära sig värdet av varenda cent och han närde tidigt en dröm att kunna sälja varor billigt och samtidigt ge god service till alla - oavsett om de var rika eller fattiga.

 

Frank slutade som 16-åring att arbeta på gården, gick en kurs på en handelsskola och började sedan som lärling utan lön i en butik. Frank arbetade hårt och tack vare detta fick han en rekommendation så att han kunde börja ett arbete i en större speceriaffär. De ville ville dock heller inte betala någon lön för honom men Frank förhandlade fram ett löfte om 3 dollar och 50 cent per vecka - efter tre månaders gratis provanställning.

 

Att arbeta som expedit var ett hårt arbete - utöver att städa och expediera skulle Frank också vakta mot inbrottstjuvar - han fick sova i butikens källare med en pistol under kudden. Frank arbetade så hårt att han blev sjuk - det som idag kallas att gå in i väggen. Han återhämtade sig dock.

 

Våren 1878 fick Frank nys om något som kallades lockvaror - en butik använde detta för att locka in kunder att köpa andra varor och skapa merförsäljning. Lockvarorna sålde man med förlust eller helt utan vinst. Frank var beredd på att satsa och 1879 öppnades världens första Woolworthbutik - och det blev ett fiasko. Staden han öppnat i var för liten. Butiken fick slå igen och Franks alla pengar gick till att betala fodringsägarna.

 

 

Året därpå öppnade butik två i en annan stad där han utökat sortimentet från 5-centsartiklar med även 10-cents. Första dagen så såldes en tredjedel av lagret. Rätt strategi hade hittats - alla immigranter som kom till USA var fattiga och behövde billiga saker till hemmet. Det såldes tallrikar av glaserad lera som lätt blev kantstötta, dukar och kläder, glas, konstgjorda blommor, skolband och fotoramar - allt billigt men med tveksam kvalitet. Ja, och Frank Woolworth slutade sina dagar som miljardär.

 

Frank föddes fattig men slutade som rik - varför? Jag tror att det var drivkraften att ta sig ur armoden i kombination med en idérikedom om att det var fullt möjligt. Det är inte lätt att födas rik då du saknar refernsramar kring pengar. Det var ju också därför som Frank hellre anställde bondsöner än pojkar som gått på handelshögskola - de senare ville inte börja från botten och arbeta sig upp till butikschefer.

 

Att tjäna lite på mycket är enklare än att tjäna mycket på lite. Ungefär som att ha många inkomstkällor, både passiva och aktiva, jämfört med bara ett enda vanligt kneg. Ett skojigt exempel är godisförsäljningen under Frank Woolworths era. Normalt grossistpris för ett kilo godis var 50 cent och en godtycklig butik sålde detta sedan för 80 cent. Frank Woolworth började med att sälja sitt godis för inköpspris och efterfrågan rusade iväg. Och eftersom Woolworth därmed började köpa in enorma mängder godis så bjöd tillverkarna under varandra - vilket ledde till att man ändå tjänade på försäljningen.

 

 

Idag sliter vi nada i jämförelse med förr - varför lyckas vi då inte? Är det lättja och avsaknad av ambition? Har vi haft det för bra för länge?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

1 juni

Tids nog

 

Att nå ekonomiskt oberoende - vad är det? Egentligen? Är det detsamma för dig som för mig? 

 

Själv har jag, desto äldre jag blivit, insett att glädjen i vardagen, i de små tingen och skeendena överskuggar det mesta. Förmågan att vara mer i nuet och mindre i tankar bidrar till detta. Jag har nästan inget intresse längre för prylar utan mest för upplevelsen. Så för mig är nog ekonomiskt oberoende att ha tillräckligt ekonomiskt för att tillgodose mina dagliga behov utan att behöva lönearbeta.

 

Idag drog Guldhönan in sjuhundratjugosju kronor utan att jag gjorde ett jota åt det. Det är mer än hälften av vad jag sliter och släpar för under en träldag. Att bygga en passiv inkomst är som att anlägga en trädgård - slitet är underordnat tiden. Visst ska det grävas och vattnas i början men för att den ska prunka behövs sol och tid också.

 

Det sägs att de flesta människor överskattar vad de kan åstadkomma på ett år. Samtidigt så underskattar de vad de kan åstadkomma på ett decennium eller två. Tiden är en viktig faktor.

 

För att kunna bli ekonomiskt oberoende så måste man lösa en enda fråga - att varje månad alltid göra av med mindre pengar än vad man drar in. Det här behöver man göra i goda tider och i sämre. Minst lika viktigt som att spara och skapa avkastning är att inte förlora pengar i för stor grad. Det finns inga fler hemligheter. Men glöm inte tiden, som sagt. Och börja idag.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

29 maj

Olja är passé

 

Jag är av den åsikten att bilar borde förbjudas. I synnerhet personbilar. Det är mycket enkelt - bilen gör föraren blåst. Det är inte bra. Bilar borde ses som en sinnesinskränkande drog.

 

Jag ser det varje dag i min lilla pluttbil. Uppenbarligen är jag en av de få immuna mot sjukdomen. För jag blir omkörd på de mest galna ställen. Jag har alltid en bil som ligger en eller två meter bakom mig fastän det inte går att köra om. Jag ser filkryssarna, SUV-dårarna och BMW-puckona. Jag ser mobilsnackarna som vinglar fram, imbecillmorsan som gullar med barnet i baksätet och pendlarpacket som sov över sig.

 

E6:an i Skåne en vardag är en tragedi. Olyckor varje dag i ändera riktningen. Min erfarenhet säger att om man håller hastighetenavståndet och är tydlig med filbyten så sker inga olyckor. Men det verkar som hyggligt folk förvandlas till lallande idioter väl bakom ratten. Så, förbjud skiten och skaffa fler bussar. Hade det bara funnits ett överflöd av bussar så hade jag ställt bilen för gott. Tänk så mycket man hade hunnit med i lugn och ro på bussen. Fast ännu bättre är de kommande självkörande bilarna!

 

Vi är i taget att införskaffa en bättre, begagnad droska. Max sjuttiofemtusen kronor. Även det är för mycket. Speciellt då det handlar om en bil driven av fossila bränslen, något som är på väg mot ett slut. I ärlighetens namn fattar jag inte att folk fortsatt köper nya bilar med gammal teknik, det är då att spola ned pengarna i avloppet - begagnatmarknaden kommer att vara död 2020-2025 för sådana vagnar.

 

I dagsläget rullar det över en miljon elbilar runt om i världen, 70 procent fler än vid utgången av 2014. En nyligen presenterad analys visar att år 2040 kommer en fjärdedel av alla bilar i världen att vara elektriska. Då syftas det på det totala bilbeståndet, inte bara nya bilar som säljs.

 

55 procent av världens olja används i transportsektorn. Biltillverkarna satsar miljarder på nya elbilar och just nu pågår det största teknikskiftet i bilens mer än 100 år gamla historia. Det är dystra besked för oljebolagen. Minskad efterfrågan på olja lär leda till sociala och politiska konsekvenser för oljeexporterande länder. Venezuela, Saudiarabien och Ryssland pekas ut som extra sårbara när efterfrågan på olja minskar. Men även globala oljejättar som BP, Shell och Exxon-Mobil ligger risigt till.  

 

Idag ligger världens oljekonsumtion på c:a 97 miljoner fat per dag. Denna förväntas nå sin topp 2020 med 100 miljoner fat om dagen men snabbt minska till 70 miljoner fat per dag 2030. Bilindustrin och oljebolagen måste hänga med för att inte bli ett nytt Addo eller Kodak - framgångsrika företag som gick i konkurs då de inte hann med i omställningen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
20 maj

Stressfri ekonomi

 

Har fortsatt lyssnat vidare på Lyxfällan:s podd men har insett att de har inget mer torrt krut att komma med efter alla dessa år. Jovars - att bistå människor utan vett eller sans med hjälp att göra hopbakslån, sälja bohaget och bilen samt rekommendera parterapi eller kickass-mentalkollaps är ett recept som matas om och åter i TV. Podden är än värre och varannat avsnitt är dessutom sämre än sämst då herrarna Grimlund/Hedberg intervjuar någon menlös person kring det mesta - utom ekonomi.

 

De båda tycks vara riktiga tråkmånsar med, vad det verkar, präktigt tråkiga leverne. Jag kan ha fel men inte hörs det att det är roligt att ha koll på sin privatekonomi. Nej, snarare lyser en småländsk snålhet igenom med en riktigt gniden falsett och trist, intill döden, dialog kring att vara stolt över att snåla in på det mesta. Jag orkar inte höra mera.

 

Ekonomi ska vara kul. Ekonomi måste vara kul - annars struntar vi i det. Människan är född för att underhålla sig och att ha koll på sina finanser är inte nödvändigtvis roligt. Många människor vill inte ha koll på sin ekonomi utan vill att det fungerar av sig självt. Och det kan det göra med lite enkel budgetering.

 

En stressfri ekonomi innehåller ett enkelt recept - att alltid betala allt med redan intjänade pengar. Glasyren på den tårtan är att betala allt med förra månadens inkomster. En tvåstegsraket - först tårtan. När den delen fungerar, börja jobba mot garneringen. De pengar du tjänar denna månad, vanligen runt den 25, ska buffras till nästa månad - 30 dagar!

 

De flesta människor lever från lön till lön. När de får pengar så spenderas de omedelbart. Eller så är de redan spenderade i förväg via krediter. Räkningar ligger och bara väntar på att slantar ska komma in i ekonomin för att genast slukas. Detta innebär diverse balansakter, ibland förseningar och en hel del stress. Bli inte sjuk, för tusan - här kommer nästa räkningshög farande!

 

Med 30 dagars framförhållning så är det bara att betala räkningen när den kommer. Enkelt och stressfritt. Du har skaffat dig en marginal och en tidsfrist. I sin tur leder detta till en möjlighet att ta bättre beslut och dra fördel av bra erbjudanden. Det är dyrt att vara fattig men ofta också dyrt att leva från lön till lön. Att inte shoppa en lönehelg utan när det är rea är helt rätt. Att gå ut och äta på restaurang är trevligast helgen före lönen - då finns det gott om lediga bord.

 

Jag sammanfattar - att budgetera är enkelt, roligt och nödvändigt för en stressfri tillvaro kring sin privatekonomi. Den skapar kontroll på dina pengar och leder till garanterat bättre livskvalitet.

 

Nu inser jag att jag egentligen är nästan lika tråkig som Grimlund och Hedberg. Men bara nästan. Ekonomi är roligt men i sanning är det svårt att förmedla det buskapet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

7 maj

Farbar

 

Då avslutades ännu en vecka med en fin uppgång. Min defensiva fondportfölj steg med 0,64% och är nu upp 7,93% för året - det motsvarar för mig nästan en och en halv nettomånadslön. En annan gläds och det känns positivt. Det är som om jag hade en lön som var 35 % högre än den som står på lönelappen.

 

Tänk vad ett sparande kan innebära! Människor i gemen jagar ständigt högre löner för att kunna leva sitt statusliv när det inte behövs. Rata statusjakten och spara pengarna så blir du i slutänden likväl den rikaste knösen på gatan. Att vara avundsjuk på grannens privatleasade BMW-Suv är inget för oss som blir de som har mest tid, minst stress och rikaste liv av alla.

 

Det pratas ganska mycket kring bilars vare elle icke vara på min arbetsplats. En del av mina kollegor väljer att slentrianmässigt köra med förmånsbil i arbetet och punga ut bruttobelopp bortåt 6000 kronor per månad. Men så skönt! Bara nya bilar och aldrig några problem med dyra verkstadskostnader. Äntligen dags att byta bil! Det har gått tre år sedan sist. Vilken ska du välja den här gången? Audis nya modell så klart. Eller Volvos senaste kanske?

 

Men det är ju inte bara ett bruttolöneavdrag och kostnad för förmånsvärde. Räknar du med tjänstepensionen så är det mycket mera. Tjänstepension beräknas nämligen på lönen efter bruttolöneavdrag. Din tjänstepensionsinbetalning på dessa högre lönedelar är 30 procent av lönen. Det innebär att du går miste om 1 200 kr varje månad genom ett bruttolöneavdrag på 4 000 kr.

 

Detta blir under tolv år uteblivna inbetalningar på 172 000 kronor. Om vi räknar med en avkastning på 5 procent tills du blir 65 år är det närmare 350 000 kronor som du går miste om. Om du fortsätter att ha kvar tjänstebilen på samma villkor i ytterligare tio år, tills du fyller sextiofem, så går du istället miste om cirka 520 000 kronor i pensionskapital. Det ger en minskad tjänstepension på cirka 2 000 kronor per månad livet ut. Att ha tjänstebil i 22 år kommer alltså att kosta dig hela 1 368 000 kronor - förutom förmånsbeskattningen.

 

Privatleasing då? Är det ett bra alternativ? Nä. Nya bilar är oavsett hur du väljer ett dyrt kapitel. Och leasing omfattas inte heller av konsumentköplagen. Leasingföretagen kan också höja avgiften om exempelvis räntan stiger. Om det blir fel på bilen och den inte kan användas under en tid blir det inte billigare för dig. Du får inte dra av någon summa utan måste ändå betala full månadsavgift till den du leasar bilen av. När det inträffar fel på bilen kan du hamna i en mycket komplicerad situation. Det kan vara oklart var du ska rikta dina anspråk till. Är det mot leasingföretaget eller är det mot billeverantören? Du kan komma att behöva experthjälp.

 

Ifall du ångrar dig och vill avbeställa leasingen - innan du får bilen - kan det kosta mycket pengar. Dessutom måste leasingbolaget gå med på en avbeställning för att det ens ska vara möjligt. Du tvingas betala för leasingbolagets kostnader till leverantören och en avbeställningsavgift på två procent av nybilspriset eller lägst 3 000 kronor. Och det är dyrare än om du måste avbryta ett vanligt bilköp. Du har generellt inte rätt att säga upp avtalet i förtid och är alltså fast i avtalet under hela den överenskomna löptiden - vanligen tre år. Om leasingavtalet går med på en uppsägning riskerar det att bli mycket dyrt. Ofta handlar det om 35 procent av återstående leasingavgifter.

 

Övermil kostar skjortan - du kan inte ändra antal mil under avtalstiden. Ifall du får ändrade körvanor, exempelvis måste pendla längre till och från arbete, kan du tvingas betala för att du kört "övermil" - alternativt att du står med en bil som du betalar avgift för, men inte kan köra eftersom du redan använt upp milen. När bilen lämnas tillbaka efter leasingperiodens slut ska den vara i normalt skick, men vad som bedöms som normalt skick eller onormalt slitage kan vara oklart. Som konsument är du utlämnad till leasingbolagens bedömning.

 

Detta roar mig inte alls så jag väljer en begagnad, minst 2 år gammal bil och absolut max etthundratusen riksdaler. Och den köpes kontant med sparmedel. Bilar är dyrt nog ändå. Och tro mig, det svider likväl i skinnet att behöva plocka penningar ur besparingarna - en känsla som sällan uppstår vid köp på kredit eller över tid. Och det är i sig en god övning.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
12 mars

Per Pennings åldrar - del IV - De trettio

Det här är det fristående fjärde avsnittet i en läsvärd serie om Per Pennings åldrar. Och är den inte läsvärd, så är den åtminstone sedelärande. Alla behöver vi ett dåligt exempel.

 

 

När Per passerade trettio års ålder så var han gift med kvinnan i sitt liv, hade köpt ett hus och en kombi, en telning på väg och hade inga pengar. Det fanns inga besparingar, ingen buffert, inget av egentligt värde att sälja. Men Per var ändå glad - pengar är inte allt i livet.

 

Dessvärre var huset som införskaffats inte friskt alls. En yster dans med besiktningsmän, säljare, advokater och tingsrätt följde och den avslutades med en knaper förlikning - säljaren hade snabbt gjort sig medellös och istället fick till dom att betala ett belopp månatligen i sju år. Lite tårar och underläppsdarr ordnade dessutom så att familjen Penning fick en slant från småhusskadenämnden.

 

Ett renoverande både helg och vardag gjorde huset i ordning. Nya lån fick tas och när allt var på rätt köl igen så bodde vi bra. Telningen kom till världen och livet blev sig aldrig detsamma igen. Herr och fru Penning var föräldralediga och jobbade om vartannat, men inga pengar lades på hög. Vi levde utan tanke om sund ekonomi.

 

Per blev arbetslös. Utslängd i en lågkonjunktur. Först förhoppningsfull, sedan beslutsam, slutligen indignerad. Per lärde sig att en arbetslös person är en andra klassens medborgare. Bara ordet 'arbetslös' andas tillkortakommanden, invaliditet och oförmögenhet. Det var en svår tid. Det var en läxa med - mycket få människor vill slippa vara en del av ett sammanhang och inte bidraga till något, det lärde jag mig.

 

Åter på banan - lycklig att åter jobba - började en tanke gro hos Per. Kanske man borde spara något? Lite trevande med fondsparande påbörjades - sexhundra kronor per månad. Fonderna gick inget bra - det blev mindre kvar än vad som sattes in. Att spara tedde sig meningslöst.

 

Men mången plan gjordes i Excel av Per. Hur nå en miljon, exempelvis? Vid tillfället jag fyller fyrtio så har aktier och fonder ett värde av 150 000 kronor. Detta är familjens totala besparingar.

 

Tidigt samma höst så föds den här bloggen. Utan egentligt syfte mer än att dryfta tankar och idéer om privatekonomi. 

 

Någon del V om Per Penning kommer troligen runt 2017 skulle jag tro. Och där är vi alldeles strax. Så, var Per något klokare under sitt fjärde decennium? Stay tuned!

Taggar (blogg): 
10 mars

Per Pennings åldrar - del III - De tjugo

De tjugo, de ljuva unga åren då hyn var slät, blicken klar, armen fast.. Så minns jag det. Eller kanske inte.. Men hur tedde det sig?

 

Jo, strax efter tonåren så klev Per in i den så kallade ungdomen. Jag hade tråkat mig genom gymnasiet utan något större intresse för studier, hela fyra år på en teknisk utbildning. Efter folköl, fester och en avslappnad look gick jag ut med 3,4 i snitt. Aha - en medelmåtta minsann! Inga stående ovationer från lärarkåren, direkt.

 

Jag var desillusionerad men samtidigt övertygad om att jag hade svaren på alla livsfrågor. Men det fanns iallafall ingen PLAN för något överhuvudtaget. Egentligen undrar jag numera hur skallen fungerar på en tonåring? Det måste pågå en avancerad re-wiring av all intelligens och logiskt tänkande. Hos mig var tidshorisonten väldigt kort, nån timme sådär tror jag. Det enda jag visste var att jag skulle in i lumpen ett år senare. Jag var skoltrött, troligen för att det var något man skulle vara, och ville tjäna pengar istället, sa jag. Aldrig mer en skolbänk för mig, bestämde jag.

 

Jag hyrde en liten etta i en större stad och ställde mig vid ett band på en fabrik. Där stod jag i åtta månader och blev än mer uttråkad, medan jag inväntade den något läskiga inryckningen. På min tid blev alla små gossar män genom att göra lumpen, eller värnplikten om vi ska vara helt korrekta. Alla tjejer åkte på språkresa eller som au-pair, medan vi stackars enfaldiga pojkar kläddes i uniform. Rättvist? Kanske inte helt..

 

Lumpen känns idag som en utomkroppslig upplevelse. Jag är inte ens riktigt säker på att det hände på riktigt. Det var ett år med nästan inget innehåll eller behållning, undantaget att jag jämnt frös vilket gjorde att jag ständigt åt - gav mig åtta nya friska kilon. Ekonomifronten var också eländig denna tid. Som mest 26 kronor om dagen och sedan ett muckarbidrag på tretusen kronor.

 

Men NU skulle det jobbas och konsumeras! Ett fabriksjobb till, en lite större lya och en liten bil därtill - sedan full rulle. Men någon ekonomiplanering fanns inte. Det var lön in - lön ut i ett evigt kretslopp! Spara? Nej, Per Penning saknade fortfarande insikt..

 

Stå i en fabrik dag ut och dag in tärde dock på mig mentalt. Det var enahanda, lågavlönat och bara genomtrist, helt enkelt. Efter 2 år fick jag nog, slängde skiftnyckeln och började studera igen. Skolbänken åter, trots alla tidigare försäkringar om att den tiden var över.

 

Studier på universitetet var en lycklig men fattig tid. Att lära det som man själva väljer är helt skiljt från grundskola och gymnasium, det var skoj. Fyra år och en magistersexamen - sen tog det roliga slut. Dax att jobbe igen, sparkapital fanns det inget.

 

Ett första jobb i kontorsstolsfalangen påbörjades - knappa på datorn och vända på papper. Jag trivdes bra, trevliga kollegor och chef. Lönen var helt i sin ordning, men den räckte inte till något sparande inte, ansåg jag då. Däremot så började jag och min sambo att titta efter ett hus, så att vi kunde belåna oss lite till. Jisses, det här börjar låta som 'Poor dad'..

 

Vi fann ett hus vi gillade, lånade sexhundra tusen loppor och flyttade in. Efter sex månader började vi undra varför det luktade mögel..

 

Detta var precis i skarven mellan det glada 20-talet och depressionens 30-tal. Läs mer i Per Pennings åldrar - del IV - De trettio.

Taggar (blogg): 
8 mars

Per Pennings åldrar - del II - Tonåren

Per Penning inledde sina tonår vid tretton års ålder.

 

En viss turbulens rådde redan inledningsvis, jag hade vissa hormonproblem vilket gav ett intressant humörprogram och finnar, oproportionell kroppsform där armar och ben var spindellika på en spolformad kropp samt ett orubbat dåligt självförtroende. Funderingar kring pengar bestod mest i att skaffa dem och omedelbart konsumera dem. Det fanns spelautomater, flipperspel, godis och serietidningar som behövde uppmärksamhet. Att spara fanns inte längre på agendan, däremot fanns mina besparingar kvar tack vare mina föräldrar.

 

Åren gick, de yngre tonåren avlöstes av de äldre. Per var en gänglig, uttråkad gymnasist med stort sömnbehov. Pengar var fortsatt ett behov som skulle användas till alkohol, inträdesbiljetter och numera också kläder, helst med en liten krokodil på. Spara? Vad var det?

 

Nej, istället så hade jag från arton års ålder vantarna på mina besparingar, som togs ut och konsumerades upp. När tonåren var slut var också slantarna det. Jag var utblottad, men inte ens det begrep jag. Jag hade fortfarande ingen kännedom om ekonomiskt ansvar, troligen inte ens ansvar som begrepp. Ni som minns era tonår kanske var som jag - levde i en liten kaosvärld där andras syn på dig var avgörande, där självförtroende inte fanns och livet oerhört kortsiktigt.

 

Jag avundas inte tonåringar alls, möjligen bara deras ungdom. Det är tuffare nu än på 80-talet för de unga, men deras biologi skiljer sig inte från när vi var i deras ålder.

 

Nåväl, tjugo fyllda är nu Per Penning. Medellös, idélös, hopplös.. Nästa avsnitt - De tjugo kommer i sinom tid.

Taggar (blogg): 

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (127)
Nov (9)

Taggar