PerPenning
Likes
252
Antal inlägg
604
Följare
53
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
30 januari

Dina pengar

 

Alla vill ju ha våra pengar - därför är också de motkrafter som finns värda att lyfta fram. Sveriges konsumenter delar varje år ut ett pris - Blåslampan - till sådana som gör viktiga insatser inom konsumentområdet för konsumenternas bästa. För året 2017 gick priset till Småspararguiden. Inte alls omotiverat. Läs själv och begrunda.

 

Något som jag ser ofta missuppfattas i bekantskapskretsen är att din personliga bankperson är någon som har ditt bästa för ögonen. Egentligen är ju detta en säljare av rang - som också vill ha dina pengar. Förra helgen var jag och frun på en middag och där kom pensioner upp som ett diskussionsämne. Jag var inte riktigt i stöt för att bemöta alla märkliga påståenden som kom upp utan lät det bero - det kan vara jobbigt att vara påläst och jag ville inte förstöra den goda stämningen mer än nödvändigt.

 

En av gästerna skulle träffa sin arbetsplats pensionspartner Söderberg & Partners - företaget som figurerar under uttrycken dyrt och dåligt - för att se över sin tjänstepension. Jag suckade tyst och tog en sipp vin.

 

Konsumenter är vi alla och vi är oerhört viktiga för alla de därute som vill ha våra pengar. Då ska de också få jobba för förlåten. Äkta vara är en ideell konsumentförening som driver frågor om bättre matkvalitet med färre tillsatse och mer råvara - mer mat i maten, helt enkelt. De driver ett annat spännande pris - Årets matbluff. Och det vill ingen ha!

 

Vinnare blev Polarica som bluffsäljer viltkött. De gillade inte uppmärksamheten och sprattlar nu duktigt för att komma i bättre dager. Det är bra att kunna påverka. 

 

Konsumentmakt är något vi kan utöva men som vi ofta inte gör. Vi köper hellre billigt än att kontrollera hur varan tagits fram, exempelvis. Men vill vi göra världen bättre så är det upp till oss. Jag vet - det tar tid och det kan vara ansträngande. Men att veta att det går att påverka via den egna plånboken - visst är det häftigt?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

14 december 2017

Den hårda vägen

 

Det där med att ta sitt ansvar och påbörja sin resa mot att nå en privatekonomisk situation som skapar trygghet, lugn och inte minst möjligheter är alla förunnat. En del av oss når insikten tidigt i livet medan andra, likt mig, har en längre startsträcka. Att höjden av härligheten nåddes av min föräldrageneration är jag mycket övertygad om - för er åttio- och nittiotalister kommer det att bli en helt annan, betydligt kärvare verklighet under hela livet och kanske extra illa så som äldre. Att förvänta sig att samhället vurmar och vårdar oss på ålderns höst ter sig alltmer naivt.

 

Det sägs att vi lever i konsumtionssamhället där allt köps på krita. Men det är inget nytt alls. Att sätta sig i skuld är och förblir en rättighet. Jag tog mitt första banklån till en 13-procentig ränta som tjugoettåring. Så gjorde även min egen far för första gången som sjuttonåring. 

 

Far min gick sju år i skolan. Där lärde man sig läsa, skriva och komma ihåg bibelcitat. Pengar lärde man sig inget alls om. Att prata om pengar var fult.

 

Pappa började att jobba tidigt som lantarbetare. Med idogt slit kom han efterhand upp sig och blev traktorförare. Lönen var bra - hela en krona och nittioåtta öre i timmen eller runt tjugoåtta kronor i dagens värde. Efter ett par års arbete hade han lyckats spara undan hela femhundra kronor på bankbok.

 

 

Far sökte nu efter en begagnad motorcykel och hade tänkt sig att lägga tre eller högst fyrahundra kronor av sina besparingar. Han besökte en handlare av motoriserade cyklar och där mötte han den första riktiga säljaren i sitt liv och det blev dyrt.

 

Istället för att följa sin ursprungliga plan skrev far under ett köpekontrakt på en ny motorcykel - en Monarkram med JB-motor från Nymans Verkstäder i Uppsala. Istället för att förbli skuldfri köpte han en cykel och betalade under de kommande sexton månaderna en tredjedel av sin månadslön för att lösa krediten. Som sjuttonåring lärde han sig den hårda vägen.

 

 

Den hårda vägen skapar riktiga minnesbilder. Man lär sig av erfarenhet och inte av exempel. Ofta är det så saker och ting biter sig fast på riktigt. Även jag lärde mig den hårda vägen men mitt problem var att jag vandrade den för länge och lite för långt.

 

Går det att lära sig av exempel? Eller går det att lära sig av fakta? Är vårt förnuft starkare än våra belöningssystem? Vill vi ens lära? Det ser inte riktigt så ut.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

1 december 2017

Längtan

 

Det finns kvar där någonstans i mina digitala gömmor. I en mapp skulle jag kunna tro, kanske med namnet Kalkyler 1992 eller snarlikt. Ett ark av rutor indelade i ett nät av bokstäver och siffror som hyser historiska drömmar. Förrädiska, historiska drömmar av köplust och längtan av att äga.

 

En kolumn består av en månadsföljd, en annan av ett blygsamt belopp och en tredje summerar den förra. Det finns många rader då den kvantitet av pengar som behöver nås är svår att nå. Jag och min dröm som aldrig nåddes.

 

Det handlade om att jag och frun, som vid denna tid var sambo, behövde en bil där jycken också kunde få plats. Vi suktade efter en begagnad Opel Kadett Karavan. I den fanns det bra med utrymme i skuffen.

 

 

Det blev aldrig en sådan och det var nog lika bra det. En äkta rostburk och få levde några längre liv. Men idag kör jag en modern Opel med massor av teknik, finess och lull-lull. Vi köpte den kontant dessutom. Men vad som skiljer sig från förr är att drömmen inte finns där. Att köpa något, exempelvis en bil, ger mig inga kickar eller någon glädje längre. Ibland sörjer jag den härliga känslan. Men den går inte att nå.

 

Jag köper saker, det gör jag. Av praktiska skäl eller i syften. Däremot minns jag knappt när jag inhandlade något som gav puls eller glädje. Det finns på sin höjd belåtenhet och tillfredsställelse. Men det gör det med en skogspromenad också. Eller en kopp het java.

 

Sensmoralen? Det finns ingen. Mer än att jag antagligen blivit gammal. Eller om jag tänker positivt: jag har nått en ny nivå av mognad?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

14 november 2017

Doften av pengar

 

Jag är inte glad i reklam. Om jag minns rätt så dog allt intresse för att se eller höra reklam när kanal 4 började med sina filmer klockan 21 och som sedan hackades sönder under minst 3 timmar. Som barn var det roligt med bioreklam då det var en unik upplevelse men idag undrar jag stillsamt om det lönar sig med reklam på det sätt som den matas oss? Och ifall att det tycks öka försäljningen - hur mäter man det? Det är för svårt för mig att begripa.

 

Jag fick ett reklamblad i brevlådan, ett bland många självfallet, som visade ett par Kia-bilar och med texten Känner du doften av en ny bil? - men gjorde jag ju inte så där direkt. Jag förstod däremot att annonsen handlade om att privatleasa en hybridbil och det med en fast månadskostnad. Och det är tveklöst lockande reklam, det här med en all-inclusive-droska. Ingen kontantinsats och inga kostnader för service, försäkring eller skatt.

 

Med ett trettiosexmånaders kontrakt visar sig månadskostnaden bli 6 375 kronor. Då får jag enligt reklamen låga pendlingskostnader. Det visar sig också att företaget även hyr ut en sådan bil som jag själv har - fast ny, då. Den blir då billigare då det är en vanlig bensinbil: 4 950 kronor per månad. Det blir på tre år 178 200 skattade kronor vilket är mer än dubbelt så många kronor som min begagnade vagn kostade - en vagn som efter 3 års körning kommer att ha ett restvärde. Fast det är klart - jag har ju risken med servicekostnader och absoluta kostnader som skatt och försäkring. Men samtidigt har jag svårt att se att årskostnaden för dessa poster kan nå trettiotusen kronor per år vilket krävs för jämnt skägg. Elhybriden? Jo, den låga pendlingskostnaden om man nyttjar alla de ingående milen blir femtioen kronor per mil före bränslekostnad. För mig hade det inneburit att veckobiljetten till och från jobbet kostat mig 1 785 kronor.

 

 

Men folk privatleasar friskt, det skvallrar all annonsering om. Låga räntor ses ge attraktiva månadsavgifter, uppenbarligen. I många fall är det billigare att leasa än att köpa motsvarande bil ny om man räknar på de tre första åren. Men doften av ny bil? Nä, det är inte viktigt.

 

Rika människor kör runt i gamla bilar. Eller har gjort så innan de blev rika. Det är så dyrt att tappa momentum med sina slantar som kan arbeta bättre på annat håll än i en kaross av stål och läder. Betänk vad en investering på 6 375 kronor kan bli på tre år. Och sex år. Eller tio. Jag blir drömsk och sniffar i luften - pengar luktar gott! Betydligt bättre än ny bil.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

19 oktober 2017

Investeringsparadox

 

Tacka tusan för att folk har dålig ekonomi - det finns ju så många som vill ha deras pengar. Vi har ju allt från alldeles Allra till privatleasing av SUV. Det finns alltid fler frestelser än vad det finns slantar tillgängliga. Idag fick jag ett mail med den skrattretande titeln 11 privatleasingfynd. Fynd? Jisses och jösses!

 

Det listades alltså elva droskor i den så kallade förhöjda personbilsklassen SUV som man menade var väldigt bra och förmånliga att privatleasa. De började på 2 795 kronor och toppade på 4 895. Det är då en månadskostnad med redan skattade kronor över vanligtvis tre år, det vill säga mellan 100 620 upptill 176 220 kronor. För de pengarna får du nöjet att åka i en ny, fin bil för att sedan lämna tillbaka den och det var det, det. Att avgiften för bilen kan gå upp under leasingtiden är heller inte att förglömma.

 

Om det blir fel på bilen och den inte kan användas under en tid blir det inte billigare för dig. Du får inte dra av någon summa utan måste ändå betala full månadsavgift till den du leasar bilen av. Om du inte betalar månadskostnaden i tid kan vissa leasingföretag ta tillbaka bilen och bryta avtalet redan efter två veckor. Det kan innebära att du tvingas betala stora summor utöver att de tar tillbaka bilen. Du har generellt inte rätt att säga upp avtalet i förtid och är alltså fast i avtalet under hela den överenskomna löptiden - vanligen tre år. Om leasingavtalet går med på en uppsägning riskerar det att bli mycket dyrt. Ofta handlar det om 35 procent av återstående leasingavgifter.

 

Du kan inte ändra antal mil under avtalstiden. Ifall du får ändrade körvanor - exempelvis måste pendla längre till och från arbete– kan du tvingas betala för att du kört 'övermil' - alternativt att du står med en bil som du betalar avgift för, men inte kan köra eftersom du redan använt upp milen. Många bilföretag listar sina erbjudanden på hemsidorna - men ofta blandar de ihop privatleasing med erbjudanden om leasing för företag. Trots att du väljer privatköp eller privatleasing är det vanligt att priserna står är exklusive moms. Det är upp till dig att ha den förståelsen.

 

Intressantare är att vara begagnatköpare i dessa tider av hyrd glädje - i bilhallarna finns det bilar som är 3 år gamla, i fantastiskt skick och med låga mil. Skador och onormalt slitage kostar minst sagt extra och så gör övermil. Att ha barn och husdjur i en privatleasad bil kan bli dyrt och vissa avtal godkänner inte husdjur i bilen överhuvudtaget. När bilen lämnas tillbaka efter leasingperiodens slut ska den vara i normalt skick, men vad som bedöms som normalt skick eller onormalt slitage kan vara oklart. Som konsument är du utlämnad till leasingbolagens bedömning. Sådana som jag som köper begagnat får ett smörgåsbord av kvalitet till lågt pris.

 

Ofta görs jämförelsen mellan att privatleasa en ny bil eller köpa en dito. Båda är lika fel och enligt mig inget som ens är lönt att räkna på - det är svindyrt oavsett. Nej, begagnad bil är melodin. Och det räcker mer än väl att punga ut dessa slantar.

 

Investera i en bil? Sådana finns inte - det är en paradox.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
27 september 2017

Låna ut

 

Jag drömmer om en förmögenhet, en stor hög med slantar som gör mig ekonomiskt fri. Så pass ekonomiskt fri att jag inte behöver Sköta mitt löneslavgöra utan att jag hade min tid åt mig. Då skulle jag ägna mycket tid åt volontärarbete och filantropi - jag vet att detta är ett par ting som gör tid riktigt värdefull.

 

Ligga på stranden med en drink? Nej. Spela golf? Nix! Det är inte alls så jag ser på en tid som ekonomiskt oberoende. Jag har allt jag behöver för ett synnerligen drägligt liv och jag struntar i allt som heter status. Vad jag lider brist av, däremot, är tid och när jag gör det tenderar jag att stressa och jaga för att hinna med - vilket i sin tur gör aktiviteterna betydligt mindre givande.

 

Och det är inte som jag bara skriver och du kanske ser mig som en präktig jäkel som vill göra sig till. Men jag jagar ingen lycka för den har jag redan och jag vet att den inte bor i konsumtion, status eller andras gillande. Däremot vet jag att mötet med människor är det som gör skillnad, åtminstone för mig. Och då menar jag inte menlösa jobbmöten kring saker som jag egentligen struntar i - företagets vinst, kärnvärden, priokunder och nyckeltal.

 

 

När jag blir ekonomiskt oberoende ska jag låna ut mer av min tid och mina pengar till att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Detta är ju ett sådant resonemang som exempelvis Ulla Andersson och Vänsterpartiet inte förstår - att människor faktiskt vill försörja sig själva och att bidrag i mängd inte löser en sådan oförmåga.

 

Idag lånar jag ut pengar via Kiva - en organisation som hjälper människor att lyfta sig själva. Jag sätter in motsvarande 250 kronor per månad här och kommer att låta dessa pengar vara hävstång under alla framtid. Jag har slutat ge pengar till exempelvis Rädda barnen eller Röda korset - jag ser inte vart pengarna tar vägen och det finns ingen insyn. Hos Kiva ser jag exakt var mina pengar hjälper och arbetar. Gör det du med! Du kan exempelvis välja ut att låna pengar till en kvinna i något utsatt område som behöver starta ett eget företag - i mina ögon riktigt feminism och inte det som exempelvis svenska, så kallade feminister, ägnar sig åt. Att regeringen Löfven, mitt under den värsta flyktingströmmen sedan 2:a världskriget, dessutom avskaffar skatteavdraget för hjälpbidrag är det hittills absolut bästa tecknet på denna regerings fullkomligt monumentala dumhet.

 

Jag lånar ut till mera. Kiva är filantropi medan mina övriga utlånade krediter är för mig själv. Jag använder både Lendify och Sparlån för att hjälpa bortskämda svenskar att lösa sina dyra krediter, bygga nytt kök eller köpa fin bil. Grisbonden i Armenien betalar en liten ränta på sitt lån men inget i jämförelse med de svenska livsstilsbyggarna.

 

Eller vad sägs om bilköp till 5,45% ränta i 10 år eller konsolideringslån på 13% i 8 år? Det blir dessutom snabbt påtagligt att människor har svårt att betala för sig - vissa har redan en påminnelse på den första betalningen.

 

Är jag då en utsugare som lånar ut till dessa utsatta grupper? Nej, det är jag inte. För det första så lånar människor i Sverige med berått mod och både Lendify och Sparlån ger bättre räntor än vad många låneinstitut eller banker gör. Att man däremot lånar till ren konsumtion är förkastligt - men fritt valt arbete. Man kan inte hindra att människor begår kollektivt ekonomiskt självmord.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
17 september 2017

Nytt svart hål

 

Och till sist, efter ångestfyllda dagar och nätter, blev det ett fordonsköp. Härförleden skrev jag om all tid jag ägnat åt att analysera lämpliga vagnar utifrån ekonomi och viktiga egenskaper så som säkerhet och driftsäkerhet. Jag bad också om råd, erfarenheter och tips från er andra bilägare vilket jag också fick och är mycket tacksam över. Det slutade med ett köp denna söndag som mötte mina kriterier:

 

  • 2011 eller nyare - det blev en tolva.
  • Ingen diesel - en bensinare av snålare mått.
  • Minst golfklass - check på den.
  • Max 10 000 mil - 5000 mil på mätaren.

 

När det gäller så pass dyra pjäser som en personbil, även om jag köper begagnat och inte vill betala ett för stort belopp, så behövs det göras en rejäl research vilket jag också gjort. Jag fick tips på Volvo som har hög säkerhet men också ett högt andrahandsvärde så det bilmärket föll bort. Så även SAAB, Seat och Skoda. Kia och Hyundai låg högt ett tag på listan men föll bort då det visar sig att deras låga antal kring motorfel i försäkringsbolagens statistik beror på en generös goodwill - i sig inget fel men inget jag ser som fördelaktigt. Toyota har kvalitet men prislappen visar också detta. Men vad blev det då?

 

Jo, det blev en bil som för många är ointressant på grund av sin historia - inte minst rosten och detaljkvaliteten. Men 2007 köpte vi en bil av detta märke, körde den problemfritt i tjugofyratusen mil och inte fanns det ens en rostfläck åtta år senare trots att vi aldrig tvättade den. Det blev en annan, mindre modell nu som har goda betyg av sina köpare. Den blev 2016 utsedd till årets bil, något som dess större syskon blev 2009. Den ratas av många då den anses som gubbig.

 

Med hjälp av Blocket och appen AutoUncle hittade jag under fredagen en vagn som var den billigaste i landet - i Lund. Idag hängde jag på firmans lås när de öppnade, provkörde, prutade och gjorde affär. Slutprislappen efter inbyte blev 72 tusenlappar. Jag känner mig mycket nöjd. Nu är tanken att denna bil ska rulla tills den har ett marknadsvärde på högst 20 000 kronor. 

 

Bilen har några stenskott och en del repor, mestadels i plasten. Men det bryr jag mig inte om. En bilaffär är aldrig en bra affär hur man än gör - men kan vara mindre dålig än en katastrof.

 

Ha en trevlig söndagkväll. Det blev en sådan här, förresten.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
5 juli 2017

Grattis till förlusten

 

Visst är ordet tjäna vackrare än att köpa? Utan att gå till överdrift så som vissa anala snålbloggare så erkänner jag - jag har en viss köpångest. Jag har ju egentligen inget emot att göra köp men jag vill så hjärtans gärna göra bra köp - köp som ger något mervärde och som jag känner mig nöjd med. Det är svårt då vissa inköp först kan värderas i efterhand eller senare. Att låta bli att köpa alls ter sig oftare som det bättre alternativet.

 

En incident kring köpandets märkligheter bevittnade jag häromveckan. En släkting till mig lade upp en bild på det berömda internätet av en ny, blank, vacker Mercedes. Nu var det dags att byta in Volvon och börja köra premium, berättade han så som bildtext. Jisses, tänkte jag. Han tjänar inte så himla bra och den där bilen är dyr. Jag var lite brydd. Men reaktionerna lät inte vänta på sig.

 

Grattis, mannen. Sjysst bil - härligt! Den är du värd. Jubel, visslingar och trumpeter. Bara lovord och tummarna upp. Jag blev perplex. Nämen? Jomen? Jaha ja? Det här får jag inte ihop.

 

Någon lägger upp över trehundra lånade laxar och köper det som är en garanterad förlust - och vederbörande blir hyllad så som en klok och framgångsrik person? Var.. eh.. var.. ..nä. Jag blev mållös. Är jag nu tyken om inte också jag gratulerar? Kanske ter jag mig avundsjuk? Jag kunde inte förmå mig något alls.

 

Om jag för intjänade pengar köper aktier eller en fond - vem jublar då? Ingen. Nää, det där med aktier, det är allt en riskabel verksamhet. Du kan ju förlora pengarna! Att satsa flera hundratusen kronor på den däringa marknaden, det är helt galet! Grattis till förlusten.

 

Jaha ja, säger jag igen. Skakar lite lätt på huvudet. Jag förstår inte. Vad har jag missat?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
22 juni 2017

Shoppinggenen

 

 

Jag trodde aldrig att det skulle bli verklighet men det blev - jag har besökt Gekås i Ullared. Ett shoppingmecka som figurerar med flera egna TV-serier i kanal 5. Ett varuhus där det ibland krävs att man köar för att komma in. En butik med åttatusen numrerade kundvagnar. En affär där kunden enligt statistik plockar på sig varor för femton kronor per minut. En galen plats.

 

Jag är en ganska usel kund om Gekås får avgöra. Kundvagnen på bilden är min efter två timmars shoppande. Tror att jag landade på drygt åttahundra kronor till sist. Det finns få aktiviteter som dränerar min energi som att gå i butiker eller gallerior och Gekås trettiofemtusen kvadratmeter med tusentals besökare var inget undantag.

 

Sportbaren, där inga sportare häckar vill jag lova, tog jag mig sedermera en fatöl Staropramen och pustade ut. Jag vet inte hur många varor jag plockade upp för att de var billiga men som jag lade tillbaka då jag värderade det omedelbara behovet - jag har blivit duktigare, minsann. Och när jag satt där och vilade så insåg jag att jag inte hade sörjt en sekund om någon av misstag tagit min kundvagn och rullat iväg. Det fanns inget som jag inte kunde mista i den. Jo, möjligen femkronan.

 

Gekås speglar på många sätt svenskarnas privatekonomiska verklighet. Före och efter barnbidrag, före och efter lön och dessutom skatteåterbäring påverkar besöksantalet. Julruschen, regniga dagar och sommarmånaderna är också högsäsong. Julklappar, väderlek och semester är shoppingorsaker.

 

Gekås jobbar hårt på att shopping ska vara lustfyllt - därför producerar man en mängd kringaktiviteter och arrangemang så som restauranger, utställningar, camping, hundpassning och vad vet knappt gudarna. Det säljs mycket skräp, enligt mig, och hur hållbart det är med billig nyförsäljning och tydligt agera på volym - 178 000 jultomtar och 61 000 ljusslingor till jul så som exempel - behöver ingen ens fundera på. Vi får väl se hur det ter sig på sikt men det verkar som om svensken gladeligen shoppar vidare utan någon tanke på miljön. Både Gekås och vi kunder kör på med skygglappar monterade.

 

Så som en lagom otäck rysare är det möjligt att se hur köerna ter sig på Gekås via ett par webkameror på den här platsen. Happy shopping!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

29 maj 2017

Olja är passé

 

Jag är av den åsikten att bilar borde förbjudas. I synnerhet personbilar. Det är mycket enkelt - bilen gör föraren blåst. Det är inte bra. Bilar borde ses som en sinnesinskränkande drog.

 

Jag ser det varje dag i min lilla pluttbil. Uppenbarligen är jag en av de få immuna mot sjukdomen. För jag blir omkörd på de mest galna ställen. Jag har alltid en bil som ligger en eller två meter bakom mig fastän det inte går att köra om. Jag ser filkryssarna, SUV-dårarna och BMW-puckona. Jag ser mobilsnackarna som vinglar fram, imbecillmorsan som gullar med barnet i baksätet och pendlarpacket som sov över sig.

 

E6:an i Skåne en vardag är en tragedi. Olyckor varje dag i ändera riktningen. Min erfarenhet säger att om man håller hastighetenavståndet och är tydlig med filbyten så sker inga olyckor. Men det verkar som hyggligt folk förvandlas till lallande idioter väl bakom ratten. Så, förbjud skiten och skaffa fler bussar. Hade det bara funnits ett överflöd av bussar så hade jag ställt bilen för gott. Tänk så mycket man hade hunnit med i lugn och ro på bussen. Fast ännu bättre är de kommande självkörande bilarna!

 

Vi är i taget att införskaffa en bättre, begagnad droska. Max sjuttiofemtusen kronor. Även det är för mycket. Speciellt då det handlar om en bil driven av fossila bränslen, något som är på väg mot ett slut. I ärlighetens namn fattar jag inte att folk fortsatt köper nya bilar med gammal teknik, det är då att spola ned pengarna i avloppet - begagnatmarknaden kommer att vara död 2020-2025 för sådana vagnar.

 

I dagsläget rullar det över en miljon elbilar runt om i världen, 70 procent fler än vid utgången av 2014. En nyligen presenterad analys visar att år 2040 kommer en fjärdedel av alla bilar i världen att vara elektriska. Då syftas det på det totala bilbeståndet, inte bara nya bilar som säljs.

 

55 procent av världens olja används i transportsektorn. Biltillverkarna satsar miljarder på nya elbilar och just nu pågår det största teknikskiftet i bilens mer än 100 år gamla historia. Det är dystra besked för oljebolagen. Minskad efterfrågan på olja lär leda till sociala och politiska konsekvenser för oljeexporterande länder. Venezuela, Saudiarabien och Ryssland pekas ut som extra sårbara när efterfrågan på olja minskar. Men även globala oljejättar som BP, Shell och Exxon-Mobil ligger risigt till.  

 

Idag ligger världens oljekonsumtion på c:a 97 miljoner fat per dag. Denna förväntas nå sin topp 2020 med 100 miljoner fat om dagen men snabbt minska till 70 miljoner fat per dag 2030. Bilindustrin och oljebolagen måste hänga med för att inte bli ett nytt Addo eller Kodak - framgångsrika företag som gick i konkurs då de inte hann med i omställningen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2018 (19)

Taggar