Populära inlägg
Blog Archive
Lyssnade på Rikatillsammans-podden, som är en favorit, där det gamla, hederliga köpstoppet vädrades på nytt. Egentligen blir jag inte riktigt klok på vad ett köpstopp är men förmodar att det i grunden handlar om att betvinga sin köplust och på så sätt undvika inköp av onödigheter vilket leder till minskade kostnader. Vissa kanske till och med vill påstå att de sparar pengar? Att vi sparar på miljön kan vi nog vara överens om.
Själv har jag nog aldrig anammat något som liknar ett köpstopp. Däremot så har jag ett ganska dåligt samvete efteråt när något inhandlats som faller under kategorin Onödigt. Jag har ofta lovat mig att bli bättre och jag försöker för det mesta att anstränga mig. Ett knep för detta är min berömda kassa- och budgetbok You Need A Budget. I detta verktyg finns en kolumn som heter Memo där jag sedan ett tid tillbaka tvingat mig att skriva en motivation till inköpet - något som är synnerligen effektivt, har det visat sig. Än så länge har det inte lett till att jag återbördat något inköp men däremot så tänker jag faktiskt efter alltmer när jag står i inköpsläge, så att säga - varför köpes denna vara?
Igår firade jag dock med inköp av glass i livsmedelsaffären. Det blev då, självfallet, Alvestaglass. Detta tillväxtbolag går som tåget och redovisar fina siffror och under den 14-19 mars är det handel i aktien. 270 procent har uppvärderingen varit så här långt och jag undrar sa flundran om inte Alvestaglass på sikt kommer att köpas upp av någon glacejätte? Jag behåller mina aktier och äter glass med nöje.
Ytterligare en anledning att fira trots den bistra börsveckan som passerade var att handeln i Spiltan-aktien ledde till ny fastställd kurs på tiotusen riksdaler jämnt. Dataspelsföretaget Paradox är fortfarande en jätte i portföljen (78%) men som går finfint. Jag stannar kvar på detta tåget.
Bortsett från pengar och finans så borde livet vara bättre - men jag känner mig utarbetad och trött. Ett skäl är att jag drabbats av vissa sömnproblem som innebär att jag vaknar tidigt och sedan inte kan somna om. Behöver komma tillrätta med det här, det har försämrat min livskvalitet rejält den sista månaden. När man sover för lite blir man dessutom lite trögare i huvudet - jag kopplar lite sämre och blir lite mer lättretlig, tyvärr. Idag lördag kunde jag ha sovit så länge jag velat men inte heller idag fungerade det. Klev upp strax före sju och började laga mat till veckan och avfrostade frysen. Så, vad är väl pengar om inte välmåendet finns? Trötthet är tröttande.
Läs även andra bloggares åsikter om Aktier, Investering, Livet, Vardag, Välmående, intressant?
Lördag förmiddag och frukosten intagen. Nu väntar en stund att leka kontor med en kopp rykande java. Jag sitter förresten vid en dator varje dag på jobbet men det är inte i närheten av någon lek - något som finansbloggar, excelark med penningsiffror och spaning kring vart konjunkturen är på väg helt klart är. Att leka kontor, det är en vuxenlek i min smak.
Några räkningar ska betalas, några bloggar läsas och så några förberedelser inför vår resa över julen och nyåret. Det ska avbokas morgontidning och det ska förberedas med grannen som bostadsvakt. Egentligen handlar det mest om att ge blommorna lite vatten då vi har både larm, kamerabevakning och DNA-märkta pryttlar - något som utannonseras på diverse skyltar. Några garantier finns så klart inte men personligen hade jag som tjyv valt någon annan villa.
Att vara bortrest över ett månadsskifte är numera en barnlek då alla finansiella transaktioner kan schemaläggas. På kreditkortet har vi dock denna månad ett massivt belopp som ska betalas eftersom kortet betalade semestern för att kunna nyttja den tillhörande reseförsäkringen. Balansarbetet är dock så enkelt med You Need A Budget. Jag har en kundbonus som betalas ut beroende av kreditköpens storlek och denna månad blev det hela 490 kronor och det är också en slant.
Så när allt är förberett så är det bara att värma på glöggen och ta en filt med ut på altanen och njuta några bleka solstrålar. Under tiden dammsuger roboten huset med all flit i världen - allt som sparar tid får kosta pengar, det är min devis. Maskinen är dessutom duktig på sitt jobb och är i mina ögon årets bästa investering. Julstress finns heller inte i år - inga av mycket blir det: klappar, julmat, släkt eller krav.
Önskar er en fridefull helg.
Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Ekonomiprat, Vardag, intressant?
Det finns så mycket skrivet kring hur man sparar och förräntar pengar. Den skrift som jag fortfarande håller högst, efter så många lästa rader, är The richest man in Babylon. Jag tror att det var tjugohundraåtta som jag under en resa till England läste denna, ganska tunna bok för första gången. Och jag vill påstå att all annan litteratur i ämnet egentligen bygger på denna bok men att man väljer att komplicera det hela - det som är så enkelt. Egentligen.
Jag avser inte att recensera The richest man in Babylon för det har gjorts så många gånger förr och med den hedern. Men att en bok från 1921 är lika aktuell idag som alltid och att det på 144 sidor både finns skön- och facklitteratur i ett är lite ovanligt. De sju kurerna för en redig plånka fungerar utmärkt som en sparstrategi i alla tider. Att låna pengar i Babylon gick tydligen bra och att pantsätta sig själv kunde man sluta som slav - hur sant detta är vet jag inte men skulder, de är alltid bojor som hindrar oss att göra det vi vill fullt ut.
Att maxa sitt lånelöfte är inget att rekommendera. En sak är att vilja, en annan att kunna. Alla lån sammantaget är lån oavsett ränta - från billiga studielån till dyra SMS-krediter, privatleasad bil till skatteskulden på bostadsförsäljningen. Du kommer aldrig undan en skuld i Sverige. Du kan förhandla om lägre ränta och göra hopbakslån så dina lån blir billigare men utan amortering så finns skulderna kvar. Att inflationen ska rädda dig och göra lånen mindre värda är mer en saga från förr än en verklighet dessa dagar. Men eftersom lån kan te sig abstrakta med märkligt många nollor i talen så är de dina ekonomiska bojor. Jag brukar att försöka se dem som något jag lurar mitt framtida jag på - för när jag lånar pengar idag så låter jag Per om ett, fem och tio år få betala min slösaktighet med sin möda och sin inkomst.
Att svensken ännu inte lärt sig eget ansvar är tydligt. Var sjätte medborgare med en lön upptill tjugofyratusen kronor per månad anser sig inte klara av en oförutsedd utgift på ettusen kronor utan att låna. Ja, läs det igen. Två femhundringar finns inte sparat. Och det gör en väldigt sårbar.
Att ha en låg inkomst är inte nödvändigtvis sämre än att ha en hög utan i all väsentlighet är det storleken på kostnadskostymen som spelar störst roll. En billig etta kan vara din räddning om du blir arbetsoförmögen medan din bror som tjänar stora pengar faller okontrollerat med sin lyxvilla i samma situation. Bert Karlsson fattade det och myntade uttrycket att det är inte de stora inkomsterna man blir rik på utan de små utgifterna. Eller så var det kanske inte han utan en man i forna Babylon?
Spara alltid tio procent av det du tjänar. Det tutar jag i mina barn så ofta jag kan. De har verkligen tiden för sig. För mig är det för sent att åka med på det tåget utan jag får arbeta med ett högre sparande. Samtidigt möter jag nästan aldrig en enda vuxen människa, undantaget de i bloggosfären, som bygger en stabil ekonomi på detta enkla sätt. Varför? Det är ju inte svårt att räkna på.
När jag var runt de tjugofem var jag fortfarande sorg- och medellös. Idag är ekonomin i en helt annan dignitet - men jag är mer missnöjd än då. Jag vill bli av med alla lån. Jag vill vara helt skuldfri. Skulder tynger. Samtidigt behöver jag ha de där två femhundringarna och lite till för att klara oförutsett, förutsett och önskat. Även om det forna Babylon är historia så har inte slaveriets bojor gått samma väg.
Läs även andra bloggares åsikter om Avkastning, Det som är livet, Sparande, Vardag, intressant?
Jag skrev nedan strax innan semesterns slut 2013 - lika aktuellt som då.
Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.
Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt jag aldrig upplevt. Skeenden som jag missar om jag inte landat.
Ett skeende. Det är ett vackert ord. En aning mystiskt och med en lätt dimma av fantasi svept kring sig. Dess synonymer ter sig klumpiga och fula. Som att jämföra lätta andetag med ett tungt flåsande. Eller en mild, nästan ohörbar bris med luft från en blåsbälg. Förlopp och processer finns på jobbet men skeenden är för älvlika för att ens märkas där. När vi inte är i nuet kan ett skeende aldrig hävda sig.
Imorgon kommer min väckarklocka att tvinga mig ur mitt slummer inför min första arbetsdag efter semestern. Jag bävar, inte inför arbetsuppgifterna eller tiden som åtgår, utan inför det som jag vet kommer att ske. Kanske inte direkt men avklingande. Inte allt på en gång men definitivt allt ändå. Jag kommer att tappa bort och missa skeendena.
Läs även andra bloggares åsikter om Avkoppling, Balans, Det som är livet, Frihet, Förlust, Förmåga, Vardag, Välmående, intressant?
Jag är ju så som många vet inte en av de yngre bloggarna även om Dagny med sina 103 år slår mig med hästlängder. Jag fyllde nyligen femtio år och är därför ett halvsekel. Av dessa år har jag nu, som det heter, förvärvsarbetat heltid under 23 år. Dessförinnan studerade jag, gjorde värnplikt eller ströarbetade. Med den normala måttstocken så har jag därför ungefär 15 år kvar till en eventuell pension.
Jag vädrar ofta min aversion mot lönearbete. Varför då? Jo, jag har svårt att finna nöjet och glädjen med det. Däremot så är jag beroende av att fortsatt jobba för att anskaffa slantar för leverne, försörjning och fritid. Jag har jobbat ganska länge, är rätt duglig på det jag gör och därför har jag en lön i motsvarande grad. Visst är det väl viktigt att en såld timma av mitt begränsade liv har en rimlig ersättningsnivå?
Jag och mina vänner som är i samma ålder vädrar ungefär samma sak - vi känner oss färdiga med arbetslivet. Vi ser inga nya roliga utmaningar, värden eller anledningar till att jobba, något som jag ser varje vardag hos många yngre kollegor - de är hungriga, jobbar över och stressar på för att få erkännanden, beröm och därmed ett värde. Jag med många, vi är bortom detta - jag bryr mig inte om att bli månadens medarbetare och ser inget speciellt i att göra perfektion av mina insatser.
Jag får då ibland mothugg från läsare som menar att jag borde rycka upp mig, skaffa ett annat jobb eller köra lite mental träning. De menar att om man nu är så mycket på arbetsplatsen så bör man göra något roligt av det. Jag ser det lite som att om man ler så blir man gladare - det är en travesti på sann lycka och fungerar inte, tro mig - jag har provat. Nej, det finns något djupare i det här. Att vara bra på något, som jag faktiskt är, är inte av nöd och tvång roligt.
För det tjatas ju om att om man bara tycker att något är roligt eller inspirerande så blir man bra på det. Det är nog så sant - att bli duktig på något kräver hårt arbete och utan lågan så blir det svårt. Men när du väl är duktig och glöden har fallnat? Vad gör man då? Slutar det jobb som ger gott om pengar och börjar om? Kanske.
Jag läste om Kim Ekdal Du Reitz, en av Sveriges absolut bästa handbollspelare, som mitt i en fantastisk karriär valde att sluta helt med sporten. Han säger själv att han aldrig identifierat sig med handboll, något som många andra spelare gör - för vad skulle de göra istället för att spela handboll? För Kim var träning och matcher bara en belastning de senare åren - han tyckte helt enkelt inte att det var roligt alls längre. Tänk att vara en av världens bästa på något och inte vilja göra det längre? Hur många är så modiga att de vågar ta steget och lämna allt?
Kim sammanfattar sitt val så vältaligt: jag vaknade på morgonen och ville bara snabbspola dagen fram till att träningen var slut. Nu vill jag bara att dagarna ska fortsätta, jag ser fram emot livet. Det har jag aldrig känt tidigare.
Så jag och många med mig - vi är i samma sits. Vi är duktiga på något som vi väljer att göra varje dag utan att ens tycka att det är roligt. Det kan egentligen inte få fortsätta så, det är inte rimligt. Men modet, det hittar jag inte. Inte heller alternativen ser jag utan det är ett famlande i mörker. Vad ska jag göra istället?
Jakten på den ekonomiska friheten är en del i svaret. För om jag inte hade behövt få in lönen, då hade jag slutat tvärt. Min lista över allt jag vill göra istället är lång. För jag vill ju också att dagarna ska fortsätta och inte behöva snabbspolas.
Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Motivation, Privatekonomi, Vardag, Välmående, intressant?