Om du är ny på bloggen börja gärna här. Vill du stödja spridandet av bloggens budskap finns förslag på hur du kan göra det här. 

Våra stackars små stenåldershjärnor har det inte lätt. De är hårdkodade för en situation av ständig brist på det mesta medan de nu förväntas fungera i en situation där vi har överflöd. Tidigare var det den som var duktigast på att roffa åt sig och ta vara på allt som var "vinnare" genom att överleva men idag är det snarare den som är duktig på att skala av som vinner i form av ökad livskvalitet och lycka. 

Hur åskådliggör man då detta som är sunt förnuft men som ändå är så direkt i motsats till våra instinkter. Jag tänkte försöka använda mig av liknelsen med en vandrares ryggsäck.

(Vad har han egentligen i ryggsäcken den där Farbror Fri? Ser den inte väldigt tung ut:-)

• En erfaren vandrare (och jag är inte en av dem) vet hur man packar ner allt man behöver och ändå får ner detta i en liten och inte allt för tung ryggsäck. Detta är en konst då varje extra kilo kommer göra vandrigen mycket jobbigare men att ge sig ut långt från närmaste mataffär utan att ha det nödvändiga kan bli riktigt jobbigt..till och med dödligt i värsta fall. 
• Den ovane vandraren tenderar att packa för mycket "för säkerhets skull" och med otränad kropp och för tung packning så blir vandringen inte riktigt den där sköna upplevelsen som så många andra (vana) vandrare har pratat om. Istället blir det en ren plåga. Det förekommer också en del ovana vandrare som packar för lite, som av okunskap ger sig ut för dåligt förberedda med en väldigt lätt packning något som kan funka bra ett par gånger fram till något går snett....å när jag säger snett så menar jag inte en jordbävning utan typ lite regn.  

Om vi då tar tillbaka denna liknelse till livet så menar jag att de flesta beter sig som den ovane vandraren som packar för mycket. Detta kan vara rent fysiskt att vi har ett stort boende fullpackat med grejer från golv till tak som gör det nästan omöjligt att flytta (eller ens hyra ut) men också olika åtanganden och aktiviteter som staplas på hög. Trots att man upplever att man har för lite tid och ork så tar man ständigt in nya saker och åtaganden. Saker som var för sig är väldigt trevliga men som sammantaget blir en belastning. Det finns även dom som packar för lite och försöker leva ett liv helt utan åtaganden (hoppar från tuva till tuva)..det kan funka ett tag och säkerligen hela livet för några få. För de flesta tror jag dock med tiden att dessa människor blir väldigt ensamma och funderar över om det ens finns någon mening med att leva. 

För att byggga ett bra liv och vara lyckliga vi behöver en del  åtaganden men så snart vi laddar på för mycket så blir även det trevliga en börda som ska tryckas in. Mer specifikt de ägodelar som du verkligen uppskattar går knappt att hitta bland allt "skrot". De trevliga mötena med människor som du gillar blir inte mycket av då du springer både dit och därifrån med andan i halsen till nästa aktivietet. 

Hur tänker ni kring detta? Hur lätt har ni att hitta balansen mellan att ta in nya saker och åtaganden men samtidigt inte överlasta livets ryggsäck?