Resan och drömmen

Jag såg en tweet idag från Utdelningsseglaren. (En kille som är ungefär i samma situation som mig om ni inte följer honon. Han är ett par år äldre än mig, men slutade jobba ungefär samtidigt.)

Till viss del känner jag igen mig i beskrivningen ovan. Det var väldigt kul och motiverande att jobba mot frihet och drömma sig bort till framtiden när jag jobbade. Jag har skrivit det förr, men det var många gånger som jobbet var extra tungt av någon anledning där jag sökte tröst genom att lämna kontorslandskapet och gå iväg och sätta mig i något av de små telefonrummen och slå upp datorn med mitt excelark och titta på kommande 2 årens planerade sparande och utdelningar. Och till viss del är det nog just den positiva känslan i att bygga mot framtiden som gör att jag fortfarande återinvesterar all utdelning och känner sådan tillfredsställelse av det.

Ett liknande exempel hörde jag från en kompis som hade en kollega som slutade jobba vid runt 55. Han hade ett bra kapital och planerade för att kunna leva med god materiell standard fram till han fyllde 100 med en kombination av stor aktieportfölj och bra tjänstepension. Inte så långt efter att han slutade jobba blev han under en period allvarligt sjuk och i samband med det tror jag att han för första gången tänkte att han kanske inte skulle bli 100 år (han lever fortfarande och den akuta faran är så vitt jag förstår över). En kort period pratade han om att verkligen passa på att njuta och unna sig saker under den nya insikten att "man kan ju dö imorgon" och att sjukdomen hade fått honom att vilja ta tillvara på varje dag och unna sig saker efter 35 år av hårt jobb. Men enligt min kompis gjorde det nya tankesättet honom snarare deprimerad och verkade öka känslan av att han var sjuk och att livet snart kunde vara över. Rätt snabbt ställde han om och tog tillbaka inställningen att han siktar på att bli 100, och skulle han inte bli det vill han lämna pengar efter sig till fru och barn. 

Jag vet inte, men jag gissar att det är mer deprimerande att bli sjuk och börja tänka på risken att dö och fokusera på att bränna pengar vid 55 än vid 75. Har man bra med pengar och är pigg vid 70 hoppas jag att en ökad konsumtion inte ska stärka känslan av att slutet är nära och leda till någon dödsångest.

Så jag tror verkligen det ligger något i att det många gånger är roligare att bygga upp något snarare än att nedmontera. Inte minst för att det bygger på att man har så mycket kul och hela livet framför sig. Sen håller jag helt med Utdelningsseglaren om att vi som redan uppnått vårt mål av frihet så klart både ska njuta och kämpa för att upprätthålla friheten. Något jag försöker hitta rätt balans mellan varje dag.