Storägare i börsbolag

I helgen såg jag av en slump att en person jag känner tillhör de 10 största ägarna i ett bolag på Stockholmsbörsen. Lite mäktigt ändå...

Det fick mig att tänka lite, det behövs ibland mindre kapital än man tror för att ta sig in på listan bland de 10 största ägarna. Även i bolag som man tänker sig är rätt stora som Björn Borg, Serneke och Lammhults.

Låt säga att man tycker det skulle vara en kul grej lagom till pensioneringen att tillhöra en av de 10 största ägarna i ett antal svenska börsbolag. Man har sparat 15 000 kr i månaden under ett helt yrkesliv och kommit upp i 100 miljoner kronor lagom till pensioneringen (krävs ungefär rimliga 10% årlig avkastning, men har inte räknat med inflation vilket gör det något mindre rimligt). Sen växlar man över pengarna från de indexfonder och Investoraktier som man månadssparat i de senaste 40 åren till en lite mer "spännande" portfölj i syfte att boosta sitt ego genom att ta sig in på topp 10-listan på ett gäng någorlunda namnkunniga börsbolag. Förhoppningsvis har man ett ovanligt namn som gör att folk man känner råkar se en både här och där när de surfar runt hos nätmäklaren.

Man börjar efter en stunds köpande i dessa bolag inse att det gömmer sig en del surdegar i portföljen. Det är delvis en kraftig kursnedgång de senaste åren som förklarar till att man trots att bolaget är känt till namnet kommer in så billigt. Så man sparar de sista 10 miljonerna i Investoraktier och nöjer sig med att investera 90 miljoner i dessa mindre bolag.

I följande bolag skulle man tillhöra en av de 10 största ägarna efter köpraiden på 90 miljoner. I alla fall övre delen av listan är ju ganska imponerande tycker jag.

Något säger mig att man får svårt att slå index. Men man kan ju roa sig med att åka runt på stämmor och leva rövare.