När jag vaknade nåddes jag av nyheten att svensken Christian Jeppsson i natt vann den första WPT tävlingen i poker någonsin som gått online. Jag följer inte med speciellt noga i pokervärlden, men WPT står för World Poker Tour och anledningen att det för första gången gick online bör rimligtvis vara pga att det just nu är omöjligt att samla tusen spelare på ett casino. Anledningen att jag kände till Christian är för att han förutom pokern har ett aktieintresse och att vi följer varandra på Twitter.
Det som fick mig att tänka lite extra på hans vinst var att den var på drygt 900.000. Ja inte kronor så klart. Utan dollar. Det råkar nämligen vara ganska precis så mycket pengar som jag och min fru har i finansiella tillgångar. Dvs en summa som det tagit oss 2 x 40 år att spara ihop. Även om möjligheterna att spara så klart var ganska blygsamma den första halvan av våra liv. Men 80 år eller några nätters klickande på en datormus sätter det ändå i lite perspektiv.
Båda på aktiemarknaden och inom spel finns det ju som bekant personer som gått från väldigt många miljoner plus (ja till och med miljarder i fallet investeringar) till lika mycket minus på relativt kort tid. Jag tror också många som inte är intresserade av aktier och sparande tänker att aktiemarknaden är ungefär som ett casinospel där man kan förlora allt över natten med lite otur.
När jag för några år sen slutade jobba så vet jag flera som trodde att jag hade tjänat mycket pengar på aktier och sen sålt alla aktier och stoppat pengar på sparkonto så det skulle räcka resten av livet. När jag förklarade att jag hade ungefär 97% av pengarna i aktier och bara 3% spå sparkonto tyckte de att det lät fruktansvärt riskabelt. Samma personer hade nog fått sin åsikt bekräftad om de hört att vår aktieportfölj tappat 3 miljoner i värde på ungefär en månad i slutet av mars.
På riskskalan kanske man skulle kunna dela upp det ungefär såhär:
1. Sparkonto med insättningsgaranti - Svänger inget men räntan klarar inte ens att kompensera för inflationen.
2. Bred portfölj av många aktier och/eller indexfonder - Svänger en hel del men bör kunna ge 5-10% avkastning om året över tid.
3. Koncentrerad aktieportfölj - Med bara 2-3 aktier i portföljen kan det bli både plus 120% och minus 80% under enskilda år. Svängningarna blir så stora att risken finns att man aldrig återhämtar ett stort fall. Din skicklighet blir den avgörande faktorn, men även tur kommer spela in.
4. Professionellt skicklighetsspel - Beroende på strategi så kan det så klart vara väldigt olika riskfyllt. Om man tex bara spelar 1% av kassan på varje spel så blir så klart svängningarna mycket små jämfört med om man spelar 10% av kassan på varje spel. En stor skillnad mot aktier är dock att man inom aktier har god chans att gå plus över tid utan kunskap. Om man kastar pil på vilket resultat man ska spela på i en fotbollsmatch så kommer man i snitt få tillbaka 90-95% av pengarna man satsade. Dvs minus 5-10% avkastning på 90 minuter, jämfört med plus 5-10% avkastning på 365 dagar på börsen.
5. Slumpmässigt spel - Utan att fuska är det helt omöjligt att i längden gå med vinst på tex roulette eller lotterier.
Tyvärr tror jag det vanligaste är att man fördelar ungefär 50% av pengarna varje månad på nummer 1 och 50% på nummer 5. Svensken lägger nämligen ungefär 500 kr i månaden på spel och vi har många miljarder på nollräntekonton. Ett närmast idiotsäkert sätt att aldrig få pengarna att jobba för dig. I enda änden bränner usel ränta och inflation bort pengarna och i andra änden göder man spelbolagen.
Den som istället för att fördela pengarna mellan 1 och 5 lägger större delen av pengarna i nummer 2 kommer nämligen till slut inte behöva hoppas på turen för att bli miljonär. Även om det låter rätt kul att som Christian vinna 9 miljoner på ett bräde också. Grattis!
Jag fick ett önskemål om att skriva ett inlägg om långsiktighet/passivitet i sitt aktiesparande. Ett ämne som jag själv verkligen brinner för, inte minst för att jag märker hur mycket lugnare jag känner mig och bättre jag mår av att ha en långsiktig inställning till mina innehav.
Om vi börjar med den psykologiska aspekten så är den helt baserat på mina egna erfarenheter. När börsen tidigare i år gick ner så vår portfölj minskade med nästan 3 miljoner kronor i värde på en månad påverkade det mig väldigt lite rent känslomässigt. Faktiskt till och med mindre än när jag tidigare i livet köpt en aktie för 20 000 kr där jag hoppats kunna sälja för 25 000 kr om några månader, men aktien istället gick ner 10% på kort tid. Då kändes det verkligen som jag förlorat 2 000 kr medan de 3 miljonerna aldrig kändes som förlorade pengar. Men här är man så klart olika och ska man vara mycket mer aktiv i sin handel får man ju lära sig att ta både vinster och förluster utan att påverkas känslomässigt.
Vi går istället över till den ekonomiska fördel som jag ser med långsiktighet. Jag kommer ihåg när bloggaren Lundaluppen skrev ett genialt inlägg i frågan för 7 år sen (som för övrigt tog mig ungefär 3 timmar att hitta då jag envisades med att stava Casino med C i mina sökningar). Detta inlägg öppnade ögonen på mig och jag tror det var ungefär här som min nya strategi började växa fram. En strategi som innebär att jag sen 2015 i stort sett inte har sålt en enda aktie. Läs inlägget här innan du går vidare.
Vi svenska privatparare betalar flera hundra miljoner i courtage varje kvartal. Pengar som alltså ska dras bort från vår totala avkastning räknat som grupp. Visst några kommer lyckas med sin kortsiktiga handel så courtaget betalar sig många gånger om, men det bygger på att någon annan misslyckas med sin kortsiktiga handel. Vi vet också att den genomsnittliga privatspararen de flesta år får en avkastning sämre än index. Det finns till och med en studie från Fidelity som visar att de av deras kunder med bäst avkastning var de som tappat bort sitt lösenord, glömt att de hade ett konto eller dött.
Är det då lönlöst att försöka vara aktiv, hänga med i marknaden och försöka slå index? Nej det tror jag absolut inte. Men jag tycker även det hänger ihop med ambitionsnivån. Kan man nöja sig med en avkastning i nivå med index vilket gör att man kommer klara sig på den bättre halvan av alla investerare behöver man inte göra någonting (mer än att köpa en indexfond och sen glömma bort inloggningen). Tycker man index förväntade avkastning om 6-10% om året är för lite och vill sikta högre måste man nog inse att man på något sätt måste aktivera sig, men då finns också risken att aktiviteten gör att man lyckas sämre än vad man hade gjort som helt passiv.
Jag avslutar med ett citat från Warren Buffetts framträdande i lördags kväll "I´m not saying this is the right time to buy stocks. But I hope that really everybody will buy stocks with the idea they´re bying partnerships in business and the won´t look at them as chips to move around".
Skulle vara kul att höra hur ni läsare tänker kring långsiktighet, passivitet och att köpa och sälja aktier som en hobby.
Man pratar ofta om att aktier eller aktiefonder är det självklara valet för att sparande som är på längre sikt än 10-15 år. Jag har själv 98-99% av mina pengar på aktiemarknaden och står till fullo bakom rådet att det är en stor risk i att inte våga ta någon risk. Att missa den enorma kraft som finns i ränta på ränta långsiktigt är som att spola ner pengar i toaletten.
Jag fick i veckan ett mail som fick mig att fundera lite. Mailet kom från en person som hade förlorat en hel del pengar på fonder under finanskrisen för ungefär 10 år sen. Gått in med rätt mycket pengar på ett bräde vid fel tillfälle, tappat sugen helt, sålt alla aktiefonder och tänkt att börsen var skit. Det har tagit 10 år att smälta förlusten och nu hade personen i fråga hittat till min blogg och ville ha tips att komma igång igen. Ett sånt där exempel som man ofta hör som just ett exempel, att man köper aktier när grannen kunnat köpa ny bil och börsen gått bra och säljer när det ser som värst ut för att man får ont i magen. Jag har faktiskt inte kommit i kontakt med så många sådana exempel i verkligheten. Vad jag däremot har kommit i kontakt med många gånger är personer som tänker att de ska spara väldigt långsiktigt och sen kommer saker emellan i livet.
Ofta blir jag inte speciellt förvånad som när någon kompis sparar 1000 kr i månaden i några år och sen kommer på att en motorcykel vore kul eller får avbryta sparandet under ett antal år när det är dags för föräldrarledighet. Sparandet var inte en så central del i deras liv och någon gång i framtiden så kanske lönen blir högre och kostnaderna lägre och då sparar de lite igen och sen går de i pension och troligtvis klarar de sig helt ok ekonomiskt efter ett långt yrkesliv. Systemet i Sverige är ju uppbyggt så man ska klara sig utan speciellt mycket engagemang även om pensionen i framtiden blir lägre i takt med att vi lever längre och börjar jobba senare kommer man inte svälta ihjäl. Sen gör ju ränta på ränta att man kan få det extremt bra ekonomiskt med ganska litet engagemang om man nu vill jobba till 67.
Det som förvånar mig lite mer är när personer med väldigt stort engagemang för sparande och aktiemarknaden väljer att sälja aktier för att finansiera livet. När till och med dessa ”aktienördar” säljer är ju frågan om vi kan förvänta oss att de som är rätt ointresserade ska kunna månadsspara i aktiefonder utan uppehåll i så många år att vi nästan med säkerhet kan säga att det blir bättre än sparkontot.
Jag kommer ihåg chocken när Philip Scholtzé från podden Prata Pengar sålde aktier för att köpa dyrare lägenhet (eller om det var för att kunna sluta jobba på Avanza innan han hade ett nytt jobb klart). Nu senast var det killen i Pengabloggen (en av mina favoritbloggar som tyvärr bloggar alltför sällan) som sålde aktier för att finansiera renoveringen av fritidshuset. På sätt och vis förstår jag ju till 100% argumentet att en lägenhet man trivs i eller ett renoverat fritidshus är viktigare än siffror på en skärm. I båda dessa fall såldes säkert aktierna med vinst vilket gör att detta var ett bättre alternativ än att spara till renovering på ett sparkonto i 3-4 år för att man eventuellt ska köpa ett fritidshus som behöver renoveras i framtiden. Men vad gör man om livet kommer emellan just när börsen gått ner 30-50%?
Är det kanske så att rekommendera långsiktighet och 15-20 års sparhorisont är orealistiskt när vi pratar med 20 åringar? Det kan som bekant både komma en hel del liv och oväntade utgifter emellan mellan 20 och 40. Till det finns risken att man tappar sugen och säljer i helt fel läge när börsen går ner.