Populära inlägg
Blog Archive
Pris är vad du betalar och värde är vad du får.
En gammal, trogen sanning som lätt glöms bort. Att tänka i termer av pris och värde är dock något att beakta. Ta exempelvis extremen att köpa en ny personbil. Onekligen finns det ett pris som ska betalas - direkt eller indirekt - men hur många väljer att göra en check av värdet? Du byter kanske in en äldre bil och då skulle värden kunna vara att du får en driftsäkrare bil med lägre bränsleförbrukning. Ett annat värde kan vara att det är kul med en ny bil och att den luktar gott. Det kan också visa sig att värdet inte står upp i förhållande till priset? Kanske priset blir lägre i framtiden?
Vad som ytterligare gör ett pris på en vara eller tjänst besvärande är alternativintäkten. För om jag inte köper nu utan låter pengarna arbeta åt mig istället? Vad innebär det på ett års sikt? Fem år? Tio? Det kanske innebär att den där bilen du inte köpte gjorde att du kunde gå i pension tre år tidigare? Pris och värde är en underbar kombination!
Vad är det för skillnad på vad du köper mot vad du får i slutänden? Att betala ett belopp säger ingenting om vi inte har detta kopplat till våra förväntningar. Höga förväntningar tenderar att göra att vi betalar dyrare än vad kanske det slutliga värdet blir.
Mycket finns det som har ett stort värde men är utan pris. Naturen - skogar, sjöar, hav, berg och skogar - har vi i Sverige likt få andra länder. Prislöst men oändligt värdefullt.
Läs även andra bloggares åsikter om Kostnader, Livet, Kvalitet, intressant?
Pension är ett ständigt hett område. Allt sedan ATP-guldåldern fram till dagens pensionsbroms har det stötts och blötts hur illa det är och hur etter värre det kommer att bli. Du kommer att få si och så mycket mindre i pension för varje vecka som passerar. Det är, enligt mig, mest ett ihåligt gapande från sensationsjournalister och vi bör istället ta det hela med ro. Däremot behöver vi alla planera.
Först och främst - pensionens storlek är relaterad till hur mycket du arbetar under ditt yrkesliv och hur hög din lön är. Det bästa för din pension är att jobba heltid, jobba längre men samtidigt jobba mindre! Att slita ut sig i förtid, att gå i väggen och att försöka överprestera är dumt. En höjdhoppare behöver inte ha en decimeter luft mellan rumpa och ribba. Nej, man måste hålla hela vägen. Sjukdom tar död på inkomsterna och på din framtida pension.
The fiercest enemy of Good Enough is Perfect.
Per Penning
Så med det sagt hävdar jag att karriär aldrig kan vara viktigare än hälsan. Att du inte får en röd häftapparat är inte hela världen.
Du ska ge dig vinn om att hitta återhämtning i din vardag och under din lediga tid. Vi är biologiska varelser som måste agera utifrån de förutsättningar som detta innebär. Inte minst stress har det skrivits miltals kring och vi borde veta bättre. Och vi kan inte, vi får inte, skylla på yttre faktorer - vi behöver alla lära oss att hantera de situationer som skapar stress för oss.
Olika saker uppfattas som stressande - en dead-line på jobbet, att hinna till dagis i tid, att jäkta till ett möte, problem med sin chef eller kollega, att inte ha ett arbete alls, dålig ekonomi eller oron för en åldrad förälder. Generellt kan sägas att många upplever stress när de har för mycket att göra på jobbet, privat eller i skolan. Sociala krav och förväntningar som vi har svårt att leva upp till, för många krävande uppgifter, oförutsägbarhet och sådant vi saknar kontroll över - stress lurar lite överallt.
Stress är en överlevnadsinstinkt som har gjort att vi överlevt i tusentals år. Förr i tiden hjälpte den oss i situationer som krävde fysisk aktivitet som svar på en hotfull situation. Hjärnan och kroppen ställde in sig på att kämpa emot hotet eller fly ifrån det och stressreaktionen brukar kallas kamp- flyktreaktionen. Kroppen reagerar på samma sätt i dag trots att vi sällan behöver mobilisera fysiska krafter för att hantera stress. Men när vi inte kan kämpa eller fly kan vi istället hamna i att spela död. Det programmet sätts i gång när hjärnan bedömer att faran är så stor att varken flykt eller kamp kommer att hjälpa. Det är det parasympatiska nervsystemet som aktiveras och drar ner på energin. Det leder till trötthet, yrsel, muskelsvaghet, låg puls, lågt blodtryck, en svimningskänsla och symtom från magen. Vi känner en stor trötthet, blir handlingsförlamade och kan känna oss nedstämda och deprimerade.
Så vår biologi är en välsignelse och en förbannelse på en och samma gång. När hjärnan tolkar en situation som hotfull larmas det sympatiska nervsystemet blixtsnabbt. Det sympatiska nervsystemet är en del av det autonoma nervsystemet som styr andningen, blodtryck och puls, sådant som vi inte kan påverka med vår vilja. Olika stresshormoner som kortisol, noradrenalin och adrenalin utsöndras från binjuren och skickas ut i blodet. De har till uppgift att se till att puls och blodtryck höjs och att det finns tillräckligt med socker och energi till musklerna och hjärnan för kamp-flyktreaktionen. Vi blir mindre känsliga för smärta och blodet koagulerar fortare. Blodflödet dirigeras om så att musklerna och hjärnan får mer blod medan matsmältningen, huden och andra organ som inte behövs för kampen på liv och död får mindre.
Kronisk stress leder till förändringar i hjärnan. I vår hjärna finns runt 100 miljarder nervceller som är sammankopplade i stora nätverk. Nervcellernas uppgift är att ta emot, bearbeta och skicka iväg signaler. För att hjärnan skall fungera krävs att kommunikationen mellan nervcellerna fungerar bra. I studier på djur har forskare visat att förbindelserna mellan nervceller dras tillbaka vid kronisk stress vilket leder till att kommunikationen försämras.
Så vad kan vi göra? Jo, vi behöver aktivt arbeta med oss själva. Allt behöver inte stressa oss men när vi väl blir det så behöver efterbörden hanteras. Gaspådraget i kroppen vid en stressreaktion är gjort för att aktiveras under en kort stund. Därefter behöver kroppen vila och återhämta sig för att andra viktiga kroppsliga funktioner ska få utrymme. Vi klarar av perioder av stress utan att ta skada. Skadligt blir det om stresspådraget pågår länge utan tid för återhämtning, vila och sömn.
Att vila, att sova, att återhämta sig - här finns nyckeln. Det tar dock tid. Tid som du behöver avsätta, kanske till och med i din kalender. Du behöver ta pauser även i jobbet - en fika eller en liten promenad. Själv har jag hittat mitt sätt att få ner varvtalet: att göra saker långsamt.
Att minska på sina bråttom-beteenden kan vara en stor utmaning men ger omedelbar effekt. Det kan vara att jag aktivt väljer den längsta kön i butiken, att jag rör mig långsammare, pratar långsammare, tar längre tid på mig i duschen. Men även att göra saker långsammare - allt från att skriva på datorn till att dammsuga. Det är inte helt lätt i början utan kräver närvaro och eftertanke. Men det fungerar och minskar helt tydligt mitt adrenalinpåslag. Och tro det eller ej - trots långsamheten tar saker och ting inte speciellt mycket längre tid utan det blir per automatik effektivare.
Det behöver inte vara så märkvärdigt. Det handlar om att slappa så att hjärnan får sköta sig själv lite på egen hand - inte att hela tiden vara i nästa uppgift i tanken utan bara här och nu. På så sätt blir du bättre på att känna av om du är på väg att gå upp i varv och kan därmed bromsa i tid.
Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Erfarenhet, Hälsa, Verktyg, intressant?
Jag tror inte mina barn har fått den insikten än men den kommer kanske? Att de tillhör den privilegierade generationen som är en av två - eftersom även jag är högst förfördelad. Jag har en högre utbildning, ett kvalificerat yrke och mer pengar i min pung än någon av mina förfäder, det är jag synnerligen övertygad om. Jag tror nog att inte ens min farfar skulle förstått vad jag pysslar med i mitt arbete och han hade tyckt att familjen Penning var förmögna bortom vett och sans.
Jag har länge funderat på mitt arv släktled tillbaka men aldrig funnit tillräcklig inspiration till att forska. Tack vara släktingar.se har jag fått hjälp i arbetet till en mycket rimlig kostnad. Jag visste att jag inte är sprungen ur välbärgade människor och det blev tydligt när jag såg mitt släktträd som så här långt når nära 1600-talets början.
Jag har bara förfäder som har son- eller dotter i sina efternamn. Andersson, Jönsdotter, Persson. Så långt tillbaka som det går att se färdades ingen långt från hemtrakten utan många generationer levde inom en begränsad del av södra Skåne. Jag själv och några av mina syskon är de första som gifts sig med partners från andra delar av landet.
Få kvinnor bakåt i tiden hade yrken utan arbetade säkert i hemmet. Många barn i släkten har genom århundradena dött av sjukdomar som vi enkelt botar idag. Männen var i stor utsträckning lantarbetare, arrendatorer, statdrängar och grovarbetare. Man ägde inget eller ytterst lite. Det finns barn utom äktenskap och det finns bastarder. Det fanns tvångsgiften på grund av ogenomtänkta kärleksmöten. Man fick 10-talet eller fler barn där ett eller flera inte nådde ett års ålder. Det finns barn som dog tidigt där nästa syskon fick samma namn. De döptes till idag utdöda namn som Bereta, Frenne, Mätta och Bengta.
Man slet ont och blev sällan speciellt gamla. Man dog av bukrev, rödsot och vattensot - eller av en förkylning. Man låg till sängs i åratal och dog hemma eller på fattighuset.
Jag är ödmjuk inför mina förfäder. De levde i sin tid under sina förhållanden men onekligen hade de kämpaglöd nog för att ta sig framåt. Jag är också ödmjuk inför de samhällsförändringar som kom till stånd på grund av kamp, mod och uppoffringar - allt i ett led för ett jämlikare samhälle där alla idag har möjligheten till utbildning och en dräglig försörjning och därmed ett bättre liv. För utan den så kanske även jag varit en fattig och obildad man som slet ont enbart för att mätta mina barn och ge dem värme och tak över huvudet. Med kunskapen kring mitt arv tar jag inte min tillvaro som lika självklar längre. Och det är nyttigt och hälsosamt - för mitt ansvar för min familj är fortfarande lika viktigt som för alla släktled bakåt och deras familjer.
Och inte minst: jag är glad att just mitt släktled överlevde så att jag kunde komma till världen. Det i sig är ett litet mirakel.
Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Familj, Fattigdom, Livet, intressant?
Jag lyssnar emellanåt på Jim Rohn:s videos i olika ämnen. Ärligt talat vet jag inte riktigt när i tiden de är inspelade men de känns mer än måttligt antika - språket känns omodernt liksom framförandet. Jim refererar till skrivböcker och kassettband till bilradion. Däremot är innehållet tidlöst och okomplicerat. Senast lyssnade jag på ett mycket bra avsnitt kring ditt/mitt marknadsvärde. Dessutom så refererade Jim till min favoritbok The Richest Man In Babylon - bara det.
I denna underbara lilla bok finns den enkla regeln hur du blir rik: att slösa bort mindre än vad du tjänar. Tio procent, eller ett mynt av tio, ska sparas. Har du sedan skulder så ska du ändå spara det där myntet men samtidigt betala av skulderna med ytterligare 2 mynt. Jag undrar allt hur många fler rika människor vi haft i landet om de bara följde dessa enkla regler?
Jobba. Tjäna pengar. Längta till semestern. Mer tid till familj och vänner. Jobba ännu mer. Köpa ny bil. Köpa nytt boende. Köpa nya prylar. Fortsätta längta efter de lediga veckorna. Upptäcka att trots allt knegande så blir det inte mer tid till det du egentligen vill göra. Är det så här livet ska vara?
Ja, det är det - för de som väljer att leva i ekorrhjulet. Vill man bort från det - kanske man skulle bli husvagnsminimalist? Jag är själv ganska övertygad om att jag och fru Penning kommer att krympa vårt boende och våra kostnader när barnen flugit sin kos. Vårt sparande kommer att ge oss möjligheter att gå i pension tidigare och ändå ha pengar nog att leva bra på.
Det ryas, speciellt i år, om orättvisorna i vårt samhälle - att inte alla har det lika bra. Men om så var fallet, vad skulle då någon överhuvudtaget sträva mot? I mina ögon är det bland många ren avundsjuka som skulle kunna omvandlas till inspiration istället. Men i landet Mellanmjölk uppmuntras inte sådant.
Avundsjuka sorterar under kategorin Orättvist som tillhör huvudkategorin Inte mitt fel. Avundsjuka leder ingenstans utan bryter snarare ned oss och tar livet av vår logik. Avundsjuka är död, galenskap och sjukdom. Ja, det hörs ju på namnet. Botar man den inte är det nog slut.
I stoicismen menar man att det finns två ord som är sanna i alla situationer: persist and resist. Eller på vårt eget vackra språk - fortsätta och motstå. Om vi kopplar detta till ekorrhjulet så kan vi läsa in att fortsätt att spara och motstå onödiga frestelser. Jag är övertygad om att du kan hitta många situationer där du kan använda dessa båda på ett framgångsrikt sätt.
Läs även andra bloggares åsikter om Balans, Det som är livet, Erfarenhet, Sparande, Upplevelse, intressant?
Jag lyssnade på radion så som så många gånger förut och denna gång handlade det om den nuvarande samt den kommande arbetsmarknaden - var finns jobben, vilka yrken är bristvara och vad utbildar man sig lämpligen till? Detta inlägg tar därför avstamp i just jobb och jag riktar mig kanske en gnutta mer till yngre förmågor.
I grunden handlar arbete om försörjning - en sanning som till ganska stor del gått förlorad under min generation och de därefter. Kopplingen mellan egen ansträngning och insats med inkomst och möjligheter har tappats bort då vi kanske har haft det för bra? Jag själv är sprungen ur lantarbetarsläkt med gårdskarlar, drängar och pigor som yrken - utan egna tillgångar eller boende - så jag är synnerligen priviligierad. Jag och några av mina syskon har utbildningar långt bortom vad exempelvis mina far- och morföräldrar skulle kunna förstå. Om dagens ungdomar kunde skaffa förståelse kring att de är enormt priviligerade hade det varit bra. Och det handlar inte om att man ska skämmas eller anse sig bortskämd - utan bara inse att deras förutsättningar är bättre än någonsin. Ta chansen! Möjligheterna bara väntar på dig!
Så därför: utbildning och ständigt lärande är nycklarna till att bli en framgångsrik yrkesmänniska. Dock inte all utbildning och det är klokt att ha lite koll på vad som efterfrågas - du lägger trots allt ned tid, pengar och energi. Statistiska centralbyrån ger ut något de benämner Arbetskraftsbarometern som kan ge en konkret indikation. Arbetsgivarna har rapporterat störst anställningsbehov av programmerare och systemvetare, civilingenjörer i elektronik, datateknik och automation samt högskoleingenjörer i byggnadsteknik. Bland gymnasieutbildningar är det fordonsutbildade, där 95 procent av arbetsgivarna har upplevt svårigheter att rekrytera. Bristen är även stor på utbildade inom naturbruk, transport, bygg, automation och restaurang.
Men även om jobbtillväxten är god är det många yrken som inte är en bra framtidssatsning. Det finns ett stort överskott av fotografer, journalister, informatörer, vaktmästare och parkarbetare. Och jobben där ser inte ut att bli fler. Störst överskott finns inom området kultur, media och design där konkurrensen om de få lediga jobben är hård eller mycket hård.
Jag har en ganska lång yrkeskarriär bakom mig och frotterat mig med relativt många olika arbetsgivare. När du är ung och grön och nyutexaminerad - då är min erfarenhet att det är oerhört viktigt att skaffa just sådan: erfarenhet! Det första jobbet handlar inte om att vara kräsen eller att hitta rätt omedelbart utan om att göra sig äkta erfarenheter inom sitt gebit. Därmed inte sagt att du ska välja första bästa jobb eller arbetsgivare.
Som jag nämnde är ständigt lärande det nya i arbetslivet. Förändringarna har aldrig varit större eller gått fortare. Därför anser jag att en god arbetsgivare erbjuder ständig vidareutveckling för sina medarbetare. Välj därför gärna en arbetsgivare som tydligt visar att detta är en del av arbetet. Du ska inte behöva lägga ned din fritid i att lära dig nya saker utan det ska avsättas arbetstid för dig.
Ekonomichefen: om vi nu utbildar vår personal - tänk då om de slutar? Vilket slöseri.
VD: tja, tänk istället att om vi inte utbildar vår personal - och de stannar kvar?
En annan erfarenhet jag har är att privatägda företag är svårare att arbeta inom än börsnoterade eller ägda av större aktörer. Det kan handla om insynsskillnader som gör de senare till sundare arbetsplatser men det finns så klart ingen generell regel som säger detta. Däremot ju mindre arbetsplats desto mer lyhörd bör man vara när den är privatägd - inte minst om din chef är ägaren!
En arbetsgivare med kollektivavtal är alltid att föredra om du står i valet och kvalet. Alla håller inte med mig men jag vet att det är så. Det är vanligt att vissa arbetsgivare påstår att de inte har kollektivavtal för att det är mindre flexibelt, dyrt och sämre för dig - det har valt en annan modell med bättre innehåll. Så kan det vara - men det är inte självklart så. Kollektivavtal låter kanske tråkigt, stelt och byråkratiskt. Men alla erfarenheter visar att kollektivavtal ger högre lön och bättre förmåner i arbetet än andra jämförbara modeller. De ger dig större inflytande över verksamheten och din arbetssituation.
Ett kollektivavtal är ett skriftligt avtal mellan en arbetstagarorganisation och en arbetsgivarorganisation eller en arbetsgivare, som reglerar löner och övriga anställningsvillkor. En arbetsplats som saknar kollektivavtal innebär att du måste lägga dig vinn och att ditt anställningskontrakt innehåller allt det du vill ha med - från tjänstepension till semester och föräldraledighet. Notera att du inte behöver vara med i en fackförening för att ta del av kollektivavtalets villkor på en sådan arbetsplats.
Fackföreningar får mycket orättvis skit, anser jag. De som fnyser åt 'facket' kan nämligen inte sin historia. Det som idag reglerar arbetsmarknaden har inte snutits ur näsan utan tagit form under lång kamp och hårda strider. Systemet med kollektivavtal började ta form i slutet av 1800-talet. Det var en extremt orolig tid på svensk arbetsmarknad. Konflikterna avlöste varandra och vi hade vid den här tiden fler strejker än nästan alla jämförbara europeiska länder. Arbetslösheten var hög, liksom den sociala utslagningen.
De anställda insåg då att de som enskilda individer skulle tjäna på att förhandla tillsammans om löner och anställningsvillkor. Och samtidigt förstod arbetsgivarna att även de skulle tjäna på ett system som minskade konflikterna och såg till att det inte blev allt för många stopp i arbetet. Systemet fick fast form i den så kallade Decemberöverenskommelsen 1906. Den gick ut på att arbetstagarnas organisationer erkände arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet. Arbetsgivarna accepterade i sin tur föreningsfriheten och löntagarnas rätt att organisera sig och förhandla om kollektiva avtal.
1928 antog riksdagen en lag om att det råder fredsplikt när fackföreningen och arbetsgivaren är bundna av ett kollektivavtal. Så är det fortfarande: Strejker, lockouter och andra stridsåtgärder får endast genomföras när avtalstiden gått ut och parterna är oense om innehållet i ett nytt avtal. Ända sedan modellen med kollektivavtal tog form har Sverige haft en stabilare arbetsmarknad än de flesta jämförbara länder. Färre strejker och färre konflikter. Samhället har tjänat på kollektivavtalsmodellen.
Några andra viktiga tips i punkform:
- Tillse att arbetsgivaren är noga med arbetstiden - du ska inte behöva jobba över utan tidskompensation. Återhämtning och vila är A och O för att inte bränna ut sig.
- Ha koll på arbetsgivarens ekonomi - hur går firman? Helst ska du arbeta hos en framgångsrik firma. Devisen att om man tjänar pengar ger bättre förutsättningar gäller i alla tider.
- När du söker jobb - begär referenser på din eventuella chef och möte/samtal med dina kommande kollegor. Detta är högst rimligt - inte minst eftersom de säkert vill ha referenser på dig - och indikerar väldigt mycket om arbetsgivaren ser detta som positivt.
- Att vara arbetsgivare och arbetstagare fungerar bäst om det kan ses som ett avtal mellan likvärdiga parter. Du säljer din tid mot pengar - buga inte eller vad underdånig.
- Var skeptisk mot arbetsgivare som ser dator eller mobiltelefon som en löneförmån - de är arbetsverktyg.
- Besök arbetsplatsen och känn in arbetsmiljön - satsar man på den? Är den bra? Exempelvis stolar och höjbara skrivbord.
- Låt dig inte smickras av ett erbjudande - gör din hemläxa baserat på de faktiska kriterierna.
- När du byter arbetsgivare - förvänta dig inte att det som är bra på din nuvarande arbetsplats automatiskt finns hos nästa. Var kritisk.
Egen firma då? Är inte det bättre? Frihet under ansvar, så att säga. Jag säger ett diplomatiskt kanske. Det beror på dig som person. Jag vet många som arbetar hårt i egen regi men har svårt att tjäna några pengar. För några få går det bättre och en liten skara täljer guld. För sådana som jag - som älskar fritiden - är det nog ett sämre val.
Läs även andra bloggares åsikter om Arbete, Balans, Det som är livet, Karriär, Privatekonomi, intressant?