Populära inlägg
Blog Archive
Min hela släkt är sprungen ur den skånska myllan. Åtminstone sedan sextonhundratalet har de stått med grep i hand så som torpare eller lantarbetare och levt hårda och arbetsamma liv. Den sista av sitt slag var min farfar som hade eget litet lantbruk. När detta inte alltid bar sig för att mätta tolv barn arbetade han som grovarbetare - att klyva sten ur berget för hand med slägga och spett. Han må ha slitit oerhört och med en tärd kropp som följd på ålderdomen, men inte fanns det något som hette att sjukskriva sig. Det fanns bättre dagar och det fanns sämre - men nog arbetade farfar oavsett.
Jag, hans barnbarn, är en riktig syltrygg i jämförelse. Och inte bara jag utan alla i min generation och de efter mig. Några egentliga fysiska prövningar ställs vi inte inför. Och vi har tid att känna efter hur vi mår. Och det finns möjligheten att sjukskriva oss, till och med för en förkylning eller en gnutta feber. Jag tror nog att farfar både hade fascinerats och förfärats av vår tid om han kommit på besök. Och jag tror inte att ens en TV-gladiator hade brutit min farfar i armstyrka.
Vi arbetar på ett annat sätt idag, ett sätt som vi inte är ämnade för. Många saker samtidigt och alltid tillgängliga. Inga slut på arbetsuppgifterna och ingen naturlig vila. Inga pauser och utan återhämtning. Våra kroppar förtvinar men våra hjärnor brinner. För en dräglig framtida pension behöver vi jobba längre upp i åldrarna och jobba heltid. Samtidigt är rådet att vi ska jobba mindre - inte bränna ut oss utan ta det lite lugnare. För det värsta för våra pensioner är om vi blir kroniskt sjuka och inte kan arbeta mera alls.
Om du blir sjuk så är det bra att du kan sjukskriva dig. Ofta är det lite vila som är bästa medicinen för att komma igen snabbare. Men så som vårt system är uppbyggt med en karensdag som ger noll kronor första sjukdagen är inte självklart klokt. Att förlora en hel dagsinkomst är för många för kostsamt och kanske man väljer att jobba ändå, trots att man känner sig hängig. Resultatet är mest troligt en sämre insats på jobbet och en risk att man smittar sina kollegor.
Så om du är sjuk och hemma en dag får du noll kronor. Stannar du hemma två dagar får du 80 % för dag två - eller 40 % per dag. Och för varje dag du är hemma ökar din ersättning hela vägen upp till den tionde sjukdagen då du når 72 % av din inkomst. Kan det möjligen vara så att när man väl varit hemma karensdagen och kanske någon dag till att man väljer att vila lite till? Skadan är ju redan skedd, så att säga?
Att vara en liten företagare med anställda är minst sagt både besvärligt och kostsamt när någon blir sjuk. Statistik säger att små företag har färre sjukfall, men de sjukfall som uppstår blir ofta
längre. Sjukfrånvaron är också betydligt högre inom kommuner och landsting än inom det privata näringslivet. Intressant är att egenföretagare har lägst sjukskrivning - vikten av att sköta sin verksamhet överskuggar att man är krasslig. Också de med osäkra anställningar är sällan sjukskrivna, troligen är anledningen den att man inte vill riskera att förlora jobbet.
I den bästa av världar finns en ömsesidig lojalitet mellan arbetstagare och givare. Den anställde missbrukar inte sin rätt att sjukskriva sig och arbetsgivaren har både välvilja och en plan för hur arbetet ska hanteras när någon blir dålig. Men det är inga lätta frågor utan ofta polariserande, inte minst något vi ser nu under ett valår.
Ingen människa vill väl vara sjuk. Men ingen vill heller känna sig stressad och utmattad av sitt arbete. Hur hittar vi en bra balans? Hur gör vi arbetslivet till något positivt i alla aspekter?
Läs även andra bloggares åsikter om Balans, Arbete, Fritid, intressant?
Det är sommar. Fokusera på den och inte på kalendern. För det är underbart nu, precis här, i denna stund. Solstrålar mot kroppen men inte för varmt. En stilla bris svalkar, tättingar tokar sig i varje buske och snår, nygräddad rabarberpaj och sval vaniljsås mot gom och tunga. Precis just nu är livet som allra bäst. Livet är här och nu.
Suttit i en solstol med laptop i knät och synat finanserna. Det är alltid en rolig övning när värden stiger utan ansträngning, knot eller lönearbete. Magin i att spara undan sitt slit i slantar och låta dessa arbeta vidare, allt medan jag äter, sover, roar mig och jobbar, under alla dygnets timmar i företag, verksamheter och i räntor - den är fantastisk och samtidigt så enkel. Det enda jag förbannar är att jag inte förstod detta tidigare, när jag var yngre. Samtidigt kan jag konstatera att det fortsatt är få som begripit överhuvudtaget.
Ekonomer kan mycket om ekonomi. Arbetar ekonomen på ett företag så är kunskapen dessutom säkert gedigen i det som kallas företagsekonomi. Och företagsekonomi har stora kontaktytor med privatekonomi, något som tycks passera obemärkt förbi för många ekonomer och andra yrkesgrupper. Hur kan det vara så? Pengar fungerar lika oavsett i vilket element i verkar.
Kassaflöde finns både i företag och i hushåll, så som ett exempel. Många duktiga investerare gör gärna en kassaflödesanalys på de företag de intresserar sig för. I hushållet kan kassaflöde anses vara inkomsternas och utgifternas storlek men även lån. En hög lön innebär i sig inget positivt om den i sin helhet försvinner i kostnader, samtidigt så finns det en stor potential att förändra kassaflödet i en mer positiv riktning och förändra rörelsemarginalen.
Hushållets rörelsemarginal visar vad som blir kvar av inkomsterna efter att alla kostnader är betalda. I företag brukar denna anges som ett procenttal och ju högre det är desto bättre. Får hushållet pengar över så skapas det direkt en likviditet - pengar på kontot som är viktigt för oförutsedda utgifter.
Om hushållet tar likviditet från lönekontot och stoppar undan på ett sparkonto skapas soliditet - tillgångar som skapats av kassaflödet och som ger hushållet ett bättre motstånd mot sämre tider. En del av pengarna investeras kanske i aktier eller fonder och detta förbättrar räntabiliteten på det enga kapitalet.
Massor av hushåll lever oavsett ett fantastiskt kassaflöde ur hand i mun. Ingenting blir över. Alla pengar konsumeras direkt eller indirekt via lån och räntebetalningar. Vilken investerare med värdighet skulle köpa in sig i dessa hushållsbolag? Risken är för stor. Samtidigt tycks inte dessa hushålls ledningar bekymra sig märkvärdigt. Nej, det tycks knappt ens intressera sig för att utveckla sina verksamheter att bli mer lönsamma och effektiva. De planerar inte heller för sämre tider utan delar ut bonusar och semesterresor hej vilt. Och etter värre är att det i sinom tid inte drabbar några aktieägare utan istället oftast barn.
Jag är inte intresserad av pengar, det hör jag inte helt sällan. Och det är en omöjlig ekvation om du samtidigt hävdar att du intresserar dig för livet i stort, mat på bordet, tak över huvudet och - dina barn.
Njut av sommar och lata dagar - men ta också en stund att se över familjeföretagets finanser.
Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Privatekonomi, Familj, intressant?
Det unika med ett fotografi är att det fryser ögonblicket. Men det intressanta, tycker jag, är att du i den där ögonblicksbilden också kan se både det förflutna och framtiden. Det blir så mycket mer uppenbart i en stillbild vad som kom före den och vad som strax ska komma.
|
|
|
Blockaden av Leningrad 1941-44 inklippt i nutid - då och nu på samma plats |
Några av världens mest berömda fotografier någonsin tagna bevisar detta, även om de vid tillfället de togs inte ansågs vara något speciellt. De var istället små saker som idag antingen visar oss något viktigt kring var vi kom ifrån eller vart vi är på väg. Fotografier har därför mycket gemensamt med studier i historia - att se kontinuiteten mellan den tid som passerat fram till nu, det innevarande ögonblicket, till en framtid som komma skall - och att lära sig något av den.
Det går att jämföra med hur vi människor tar beslut. Livet är ett porlande flöde som aldrig avstannar men när vi tar ett beslut, så som att ta det där jobbet eller ej, bli arg eller inte, göra rätt eller fel, då fryser vi ögonblicket. Dessa val vi gör existerar i nuet en kort, kort stund - men i dem kan vi se inte bara det förflutna som ledde till dem utan också den framtid de leder till.
|
|
|
Moulin Rouge då i nu |
Det är intressant att tänka att under varje dag vi lever ställs vi inför en uppsättning vägval. Och i valet av väg att ta - i ett fruset ögonblick - avslöjas vi vilka vi är innerst inne. Vilket val gör vi? Vilken väg tar vi? Och det är, precis som i ett fotografi, ofta de små besluten i de små ögonblicken som slutligen visar sig vara de viktigaste.
Du ville att något skulle bli på ett visst sätt men det blev inte så. Det är dåligt, eller hur? Åtminstone är det ingen som förnekar att det känns dåligt. Med en viss grad av positivt tänkande kan man möjligen tänka att det tråkiga möjligen räddade oss från något än värre?
Livet är inte binärt - att få vad du önskar eller att inte få det är inte de enda två alternativen. Det finns en uppsättning tänkte-inte-på-det. Så var inte bitter eller nedstämd av att det inte gick din väg eftersom sanningen är den att de faktiskt gjorde det - det finns alltid ännu sämre vägar, sämre alternativ, som det kunde gått.
|
|
|
Tänkte inte på det! |
Att praktisera tacksamhet för allt som sker, att uppskatta skeenden som de är och inte som de borde vara - amor fati, att älska ödet - är att tänka att jag är tacksam för det här då det finns sämre alternativ. Så den dag då Murphys lag visar sig flinande för dig, bli då inte upprörd eller frustrerad. Säg istället ett tyst tack - för kanske du precis blev räddad ifrån något mycket värre öde?
Läs även andra bloggares åsikter om Balans, Det som är livet, Erfarenhet, Glädje, Motivation, Vardag, intressant?
Ja, sådana här rubriker kan du läsa överallt. Listor med råd och tips från hur du ska gå ned sju kilo på lika många dagar till hur du blir en bättre förhandlare. Man läser, nickar och går vidare i sitt liv. De sätter inte så stora avtryck, glöms bort och vi fortsätter att göra som vanligt. Så finns det någon skillnad i den här texten? Eller är den av samma skrot och korn som andra?
Kanske. Det återstår att se. Och egentligen är jag ingen kompis med uttrycket perfekt. Jag föredrar bra nog framför perfekt. Att göra sitt bästa är lika illa det - att göra bra nog är bättre. I perfekt gömmer sig stress, utbrändhet, känslor av tillkortakommanden och besvikelser. I bra nog finns mera av förnöjsamhet, glädje, inspiration, mod att prova nytt eller att göra annorlunda. Perfekt är mera som att se livet genom ett sugrör medan bra nog är ett panorama mot världen.
Så jag byter rubrik här mitt i texten - vad är en dag som är bra nog? Jo, en sådan dag är när du känner dig nöjd med den eller mera nöjd än missnöjd. En bra nog dag har gett avtryck, ljusa minnen och livsglädje. Och kan du skapa en sådan dag? Ja, för det handlar om att skapa - inte att fånga. Carpe diem är nog så bra men Crea diem vinner varje gång.
Så som en glad stioker så finns det mycket visdom att hämta ur denna filosofi. Seneca gav ett råd till sin vän Lucilius:
Skynda dig att leva, min käre Lucilius, och tänk på varje enskild dag som ett enda liv. Den människa som är rustad att göra så och som har ett helt liv i varje dag är fri från oro och bekymmer.
I korthet kan man säga att en dag är lika med alla dagar. Alla dagar har samma längd, samma antal timmar och samma soluppgång och nedgång. Och om du kan skapa dig en bra dag, en bra nog dag, så har du bättre förutsättningar att skapa dig ett bra liv - ett bra nog liv. Och du ska börja med idag då imorgon saknar alla garantier.
Stoiska idéer kring hur en perfekt (aka bra nog) dag ska se ut finns det många men några av de bättre vill jag dela med er här:
Börja dagen med skriva. Skriv ned din plan för din dag så som en förberedelse för vad som kan tänkas komma de närmsta timmarna. Skriv ned tankar kring människorna du mest troligt kommer att träffa, de problem som du kan tänkas möta och hur du vill hantera och reagera allt detta.
Var vänlig. Överallt där det finns människor så har vi alla en möjlighet till vänlighet. Varje gång. Det är ett val vi kan göra.
Var tacksam för det goda men också det dåliga. Tacksamhet är att säga tack så mycket till alla erfarenheter vi gör i livet - en nyckel till mental hälsa. Övertyga dig själv att allting är en gåva från gudarna och att allt är i sig gott och alltid kommer att vara gott, så som Marcus Aurelius beskrev det.
Läs, läs och läs. Läs i en bok varje dag. Läs om så bara en eller ett par sidor. Varje bok är en ny kunskap - av andra böcker, av erfarenheter, av människor och civilisationer före oss.
Fördjupa dig i ingenting. Se på stjärnorna. Möt känslan av tidlöshet och oändlighet. Sök den oceaniska känslan att vara ett med universum och att vara det här och nu. Känn din andning och livet i dig.
Ansträng dig fysiskt en timme. Att utveckla sitt sinne är meningslöst om du inte utvecklar din kropp också. Din kropp är ditt tempel så underhåll det. Sinne och kropp är ett i symbios.
Finn en stund att tänka kring döden. Och det handlar inte om att vara morbid utan att inse att du är dödlig. Hur mycket tid ägnar du åt saker som egentligen inte betyder något för dig? Och i så fall varför? Jo, för att vi tror att vi har råd att ägna tid åt det. Memento mori!
Finn en stund för riktig tystnad och frid. Varje dag behöver du hitta ett sätt att koppla av och bort - om så bara för ett par minuter. En stunds reträtt från verklighetens krav och en stunds vila i dig själv.
Gör en granskning av din dag. Hur gjorde du? Vad gjorde du? Varje kväll tittar du en stund på din dag och vad du gjort med den. Seneca beskrev det så här: när dagsljuset försvunnit och min hustru har somnat ägnar jag mig åt mina vana trogen; jag undersöker min hela dag och går tillbaka till vad jag gjort och vad jag sagt utan att gömma något från mig själv eller låta något passera obemärkt.
Sov åtta timmar. Se till att få din vila. Arbete och tänkande tröttar ut oss och för att nästa dag ska kunna bli bra nog är sömn den enda vägen.
Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Empati, Erfarenhet, Upplevelse, Verktyg, intressant?
Jag är en försiktig general som inte tycker om att stöta mig med folk eller insinuera vad som är rätt eller fel. Inte heller vill jag försöka övertyga med den kunskap jag skaffat mig eller för den delen klanka ned på andras övertygelser. En god stämning kan ofta vara värd att bevara och vem gillar en besserwisser?
Träffade en god vän häromveckan som jag inte ser så ofta och vi gled in på spåret kring pensioner i vårt samtal - och det är ett område som jag uppskattar mycket att prata om nuförtiden. Min gode vän, som alltid varit klokare än jag inom området ekonomi, hade under många år löneväxlat så att han kunnat avsätta mer pensionspengar. Idag motsvarar hans pensionsprognos 100 % av vad hans slutlön kommer att bli om han väljer att gå i pension vid 65 års ålder.
Min egen prognos är inte lika munter utan ligger på ungefär 75 %. Vårt sparande kommer dock att kunna kompensera för detta fullt ut om nödvändigt men jag beklagar att jag inte var klokare i yngre dagar. Att ge tappt är dock inte min melodi utan att göra om och rätt är aldrig för sent.
Vi pratade vidare om tjänstepension och var överens om en sak - varken hans eller min lösning utanför kollektivavtalade pensioner var långt ifrån perfekta. Min egen nuvarande tjänstepensionslösning är kopplad till SEB och en räcka dyra egna och utvalda fonder. Min väns var ett snäpp värre med Söderberg & Partners som ständigt får uppmärksamhet med epitet som dyrt och dåligt. Problemet för oss båda är att vi är låsta till dessa båda förvaltare eftersom våra arbetsgivare har valt detta. Nu byter jag inom kort arbetsgivare som har ett kollektivavtal vilket kommer ge mig fria tyglar - men ska det verkligen behöva vara så?
Jag vet inte riktigt varför men många i min generation tycks ha låst fast sig vid att pension - ja, den börjar vid 65 års ålder. Själv känner jag mig blygsam med mitt mål kring 62. Exakt hur mitt utträde som yrkesverksam kommer att bli återstår att se men inte vill jag likt våra styrande politiker, som kan pensionera sig fördelaktigt, jobba bortåt de sjuttio! De riksdagsmän som trillar ut ur styret kan dessutom få en inkomstgaranti upptill femton års tid - det är skillnad på folk, minsann.
|
|
|
skenheligheten personifierad? |
Jag undrade om min vän funderat på att sluta arbeta tidigare. Det hade han inte och han visste inte varför. Det var som om ryggmärgen tog beslutet att innan 65 slutar man inte jobba. Vi pratade vidare och vi var synnerligen överens om att det måste komma lösningar framgent som innebära att människor kan fortsätta att arbeta men ha rätt att gå ned i tid. För det är de här förbenta fyrtiotimmarsveckorna som tröttar ut på sikt.
Min kommande arbetsgivare har flexpensionslösningen vilket innebär att mer pengar avsätts i tjänstepensionen för en förstärkt möjlighet att gå ned i tid i slutet av arbetslivet. För 2017 var denna avsättning 0,2, % av lönen men kommer successivt att höjas till 2 %. Möjligheten att gå ned i arbetstid har du som jobbar i tjänstesektorn från 62 års ålder. En bra idé enligt mig.
Samtidigt måste man vårda sina pensionspengar. Jag och fru Penning använder exempelvis AP7 Såfa i premiepensionen efter många utflykter i andra fonder genom åren - som inte gjort oss gladare än deras förvaltare. Det finns synpunkter på att denna fond är riskabel på grund av sin hävstång men så enkelt är det inte. Hävstången har justerats över tid från 50 % 2010 till 25 % 2015 och nu till 15 %.
Förutom att hävstången sänks ska man också börja investera i faktorpremier. Faktorpremier syftar på att hitta en systematisk felprissättning som gör att man kan överavkasta marknaden/index över tid, exempelvis på grund av beteendeekonomiska faktorer, investeringspsykologi. Målet är att hitta aktier som är underprissatta givet all information som finns tillgänglig.
Klart är det också att det för mig och frun inte kommer att kunna lyftas någon allmän pension förrän vid 64 års ålder på grund av regeländringarna som kommer. Detta innebär att vi helt enkelt får leva på besparingarna under de första åren - om vi väljer att sluta arbeta vid 62.
Läs även andra bloggares åsikter om PPM och Pension, Premiepension, Tjänstepension, Pension, intressant?