PerPenning
Likes
251
Antal inlägg
521
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
27 juli

Aldrig nöjd

 

Jag lyssnade på podden På riktigt med de båda gamla Lyxfällanrävarna Charlie och Mathias där Jan Bolmeson från ekonomibloggen Rika Tillsammans gästade. Ja, jag var faktiskt med på ett litet hörn. Podden har haft en lite svajig resa rent kvalitetsmässigt men så är ju också radiomedia lite annorlunda jämfört med TV. Tycker dock att de börjar bemästra det riktigt väl nu.

 

En som kan tala på ett sätt som fungerar väl i poddvärlden är dock Jan Bolmeson som med ett lite sävligt och eftertänksamt framförande gör att man inte missar budskapet. Det finns de som inte gillar Jan utan ser honom som en krängare av träd i Afrika och en säljare av Balansekonomikurser - något som är ganska orättvist. På Jans blogg finns det oerhört mycket av värde att läsa och förkovra sig i. Han är trots sina kvaliteter som sakkunnig inom ekonomi både ödmjuk och tycks drivas av en vilja att hjälpa andra - inte tjäna pengar på dem.

 

Mitt problem med Charlie och Mathias är mina egna tillkortakommanden. De har kommit så långt, de har förmögenheter, är kloka med både sparande och konsumtion - vilket gör mig så frustrerad och irriterad. Jag undrar därför hur många av poddens lyssnare som känner liknande irrationella strömningar i sinnet? Jag är ju inte sämst i klassen kring privatekonomi men likväl långt efter dessa herrar. Så hur känner en lyssnare som fortfarande står där i startblocken, kanske femtio år gammal och utan medel och mening? Jag inbillar mig att det känns helt hopplöst.

 

För podden På riktigt drivs ju av två personer som få kan relatera till. Charlie och Mathias är inte representativa - de tillhör eliten, något som inte helt sällan hörs mellan raderna, framförallt från Mathias med en viss präktighet. Jag tror inte att speciellt många ser sig ha eller kunna skaffa sig förmågan att göra deras resa. Detta är i sig problemet - att folkbilda är bra men det blir lite härsket när experterna som aldrig misslyckats gör det. Eller har de tabbat sig någon gång? Berätta om det i så fall så lite mänsklighet skönjas.

 

Jan Bolmeson är däremot öppenhjärtlig och berättar om sina misstag, sin bakgrund och varför han agerar som han gör. Sådant berör och sådant kommer man ihåg. Och eftersom jag är en person som saknar disciplin, tillräcklig långsiktighet och dessutom har en shoppinggen så behöver jag höra mer av den varan - jag behöver se allvaret i medelsvenssons privatekonomiska verklighet där så mycket mera vilar på oss enskilda numera jämfört med förr. Vill jag ha en dräglig tillvaro och vill jag ha en pension? Ta då ansvar, herr Penning!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
23 juli

Smarta pengar

 

Att vara sjuk är ett tillkortakommande - jag ligger efter med allt. Träning, finanspoddar och hemmafix. Men vad gör man när inte orken finns? Nu har jag åtminstone lagt mig i ett läge där jag mår bra men fortsätter att hosta. Som man säger på skånska - tradigt.

 

Det har varit svårt att tjäna pengar på börsen den senaste veckan. Många kalla fötter som rusar mot utgången, vad jag kan skönja. Jag gör vad jag kan för att bromsa utförlöpet i min egen portfölj men ett mindre tapp har det blivit. En sparad krona är också en tjänad krona och det kan också översättas till att en krona som ej gått förlorad är lika mycket värd som en tjänad sådan. Det var länge sedan jag var så defensiv som nu men det känns utmärkt. Med 13 procent i guld och silver som hedge och 80 procent i Spiltan Högräntefond samt resterande i ganska defensiva fonder ligger jag 8 procent plus i år.

 

Jag tror att vi kan tacka för kaffet för den här gången - men naturligtvis vet jag inte. Det är min magkänsla och den ska jag ta på allvar. Mitt månadssparande kommer fortsatt att investeras men relativt defensivt. Jag tar det lugnt och njuter av sommaren. Det ska bli intressant när, eller om, OMXS30 dyker under SMA200 under veckan som kommer. Sker detta så tror jag på en rejälare sättning - girighet och rädsla i en giftig kombination. Detta skedde exempelvis under augusti 2015 och triggade igång den nedgång som varade till juni 2016.

 

Många av dagens investerare har troligen inte varit med om en riktig börsnedgång. Detta är i sig intressant - jag tror att vissa ser sig så som bättre förare än genomsnittet vilket kan bli kostsamt. Något som jag har lärt mig och som är min enda, huvudsakliga investeringsregel - gå aldrig mot strömmen. Med detta menar jag ett eller flera övergripande index. Är vi på väg utför så håller jag fingrarna borta, helt enkelt. Det är den enda tekniska analys som jag tittar på - OMXS30 och SMA50/SMA200 - vilket enkelt låter sig göras hos exempelvis Avanza.

 

 

Det pratas ofta om vikten av att få direktavkastning från sina investeringar. Utmärkt, tycker jag - vinster ska delas ut till aktieägarna. Däremot bör man inte vara nitisk. Direktavkastning är i sig också att undvika förluster. Att sälja av och sedan återköpa är också en sorts direktavkastning. Att missa utdelningar ett eller flera år är inte nödvändigtvis illa. 

 

Att titta på börsen med lupp kan också vara kontraproduktivt. I detaljerna sitter missförstånden, inbillar jag mig. Jag har haft fel så många gånger att jag är rejält ödmjuk numera men ingen kan lura mig på den långsiktiga trenden. Jag gillar femårsgrafer, exempelvis. Här är Avanza kass men på Euroinvestor kan jag få en graf gratis, så som nedan - 5 år på OMXS30. Vad tycker du? Vart ska vi, tro?

 

 

Jag satsar på utför med några finfina tjurfällor på vägen. Tiden får bli min domare. Jag vill gärna att familjens slantar ska vara smarta pengar - att de investeras i de rätta tiderna. Naturligvis är det ett spel i sig som är hart omöjligt att vinna i alla dess delar. Det är också därför som jag fortsätter att nyinvestera med 1 procent av portföljens värde varje månad - pengar som jag inser kan blåsas bort hur enkelt som helst - eller inte.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

20 juli

Chilla daddy!

 

Rapporttider och jag skönjar en viss nervositet både bland proffs och amatörer - att investera är en roande aktivitet så länge som kapitalet visar tillväxt. När nu färgerna ska bekännas så finns det både himmelsblått och purpurrött på och mellan raderna. Det finns ingen entydighet denna gång utan marknaden ser blott blandade signaler. Att det finns en påtaglig trötthet i den uppåtgående trenden är dock tydlig - det glidande medelvärdet över femtio dagar har inte sett så slitet ut sedan maj månad 2015 då den förra rejäla sättningen påbörjades.

 

I Sparo:s synnerligen aktuella inlaga Dags att kliva av? är det enkelt att i kommentarsfälten skönja allt från skygglappar till illa dold ilska. Och dessvärre är det så med börsen eller som den ibland kallas - Mr Market. Mr Market är en irrationell och schizofreni natur med många diagnoser. Mr Market är ibland girig och emellanåt apatisk. Du ska inte lita på Mr Market trots att han finns likt djävulens detalj. Du ser honom varje dag i alla de affärer som görs på börsen just eftersom du aldrig någonsin kan avgöra om de görs rationellt via fundamenta eller på grund av rädsla eller girighet. Därför kan vi också ägna hur mycket tid som helst åt att försöka hitta orsaker eller röda trådar i varför börsen rör sig än hit eller dit - just eftersom det är fullständigt fruktlöst.

 

Att det finns vissa mönster över tid i kurvorna som vi kan använda oss av är en bättre, men samtidigt grovhuggen, möjlighet till analys. Att ta optimala beslut ser jag däremot som helt omöjligt - att titta på de bästa eller sämsta tio dagarna under en börscykel är mer en roande anekdot än metod att stödja sig på. För egen del har jag kokat ned min börscykelanalys i en enkel SMA50/SMA200 - sorterade i rätt ordning med rätt lutning samt helst ett index över dessa båda kurvor. Utsikten framgent liknar ett begynnande störtlopp.

 

Att konsolidera sitt kapital är viktigare än att öka det. Att sitta kvar med sina slantar i värdepapper i en nedgång och enbart hävda att alla nya inköp blir billigare är att göra det nog så enkelt för sig. Utan fundamenta har du ingen susning om detta blir verklighet. Att köpa billiga indexfonder över tid är absolut en fungerande metod - men ack så långsam. Att räkna är enkelt - tappa 25 procent måste du upp 33 procent, tappa 50 må du upp 100 - och så vidare.

 

Hur tråkigt det än må vara så investerar jag inte i utförlöpet. Jag har inte ens viktat om till råvaror, likt Sparo, utan jag sitter numera med 85 procent i Spiltans högräntefond - den ger mig någon hundralapp per dag. Detta är min kassakista för framtida investeringar som kommer att ta sin början när index når behagligare nivåer. Jag må vara en drama queen men samtidigt har jag en rejäl tråkighetsstämpel att leva upp till.

 

Tålamod må vara trist men om man ska rannsaka sig själva - om aktier och börs är ens enda och största intresse, vad går man då inte miste om i livet? Låt pengarna jobba men låt de göra det i lugn och ro. Och har du inte tidigare lärt dig att alla marknader förr eller senare går utför så kommer du att göra det. Eller som mina barn säger till mig - chilla daddy!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
13 juli

Budget på tavla

 

Jag har ett fortsatt intresse för att ibland se ett eller annat avsnitt av Lyxfällan. Och den berömda budgettavlan har jag länge hyst en förkärlek till. Den är lite som den gamla, hederliga svarta tavlan jag hade i småskolan där man med kritor kunde skapa alster. Det sägs att det är riktiga pengar de använder i TV-programmet men jag är skeptisk.

 

Tavlan är fördelad enligt programledarna som nedan:

 

Boende Alla kostnader som rör ditt boende. Hyra, bostadsrättsavgift, kostnader för el och värme, hemförsäkring, tv-abonnemang, sophämtning, ränte- och amorteringskostnader och eventuella bolån.

 

Mat Hit räknas både kostnaden för mat du lagar hemma och när du äter ute på restaurang. Glöm inte bort småutgifterna som fika, en kaffe på stan eller sportdryck på gymmet.

 

Transport Utgifter för eventuell bil, som drivmedel, service, skatter och försäkring. Hit räknas även busskort, taxiresor och inköp av till exempel en cykel.

 

Kläder Kostnaden för kläder och skor.

 

Sparande Alla de pengar du lägger undan till olika typer av sparanden.

 

Lån Hit räknas alla lån förutom bolån, till exempel studielån, sms-lån och saker du har köpt på avbetalning.

 

Övrigt Allt som inte ryms i de andra kategorierna, exempelvis frisörbesök, tobak, nöjen, mobil, spel, inköp av möbler.

 

Jag använder samma kategorisering som dessa i familjen Pennings budget med några mindre skillnader:

  • Alla amorteringar hamnar under Sparande
  • TV och liknande hamnar under Övrigt

För januari till juni 2017 ser vår budgettavla ut som nedan och det blir lite speciellt eftersom vi använder YNAB:s metoder:

  • Boende 12 %
  • Mat 12 %
  • Transport 6 %
  • Kläder 1 %
  • Sparande 46 %
  • Lån 1 %
  • Övrigt 22 %

För det första halvåret har våra inkomster varit extraordinära men kommer att vara rätt goda även andra halvåret. 2018 blir ett normalår igen.

 

I den pågående säsongen av Lyxfällan som är nummer 22 (!) gjorde jag en sammanställning av ett antal avsnitts budgettavlor. Några intressanta iakttagelser var:

  • Kläder är ingen stor kostnad, åtminstone inte med intjänade pengar. Kreditköp?
  • Få av deltagarna säger jag utan istället man - för att distansera sig från ansvar?
  • Det finns alltid pengar till cigg men sällan till barnen.
  • Övrigt är den överskuggande största posten i snitt över deltagarna.
  • Och är det inte Övrigt så är det Lån.
  • Sparande är noll kronor för elva av tolv familjer.
  • Ingen går mindre än tiotusen kronor minus varje månad.
  • Värst är över 40 000 kronor minus per månad.

Fördelningen i genomsnitt blev så här:

  • Boende 12 %
  • Mat 13 %
  • Transport 9 %
  • Kläder 2 %
  • Sparande 0 %
  • Lån 27 %
  • Övrigt 37 %

I genomsnitt går man 21 608 kronor minus per månad.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
11 juli

Från ryggmärgen

Det kan vara lite kul att vara sjuk också. Man kan exempelvis ägna mer tid åt Twitter - denna galna kanal som kan liknas vid ett exhibitionistiskt horstråk - var och en behöver sälja sina varor så inbjudande som möjligt men helst inte avslöja vad som döljer sig bakom desamma. Politiker, inte minst, tror fullt och fast att sociala medier är deras livlina för att få vara med framgent vid den svenska smörgåsbordet och att medborgarpöbeln som läser deras tweets är mindre begåvade mentalt än vad de är - vilket misstag!

 

Idag gick jag helt omedvetet i polemik med vår numera ganska berömda samordnare mot  våldsbejakande extremism, Anna Carlstedt, som tog över detta uppdrag efter två fullständigt inkapabla personer - Alice Bah Kuhnke samt Mona Sahlin. Hillevi Engström är här med sina fyra veckor inte värd att nämnas i sammanhanget. Det måste vara en guldsits att ta över efter dessa båda klåpare - det räcker ju att man bara gör liiite bättre ifrån sig så kan man få lovord och ryggdunk. Tyvärr är ju Annas bakgrund för rollen illa vald, lite som att en rörmokare skulle börja göra en nagelbyggares jobb - det är knappast rätt meriter som varit orsaken till valet utan, i sedvanlig ordning, en svågerpolitiskt tillsatt tjänst.

 

 

I tweeten på bilden ovan, som Anna får hopp kring, sitter Salahuddin Barakat, välkänd imam som ser kvinnor så som smutsiga, och även Antje, svenska kyrkans nedmonterare numero uno. Det enda som är fint i bilden är att ingen föds till extremist, resten är förljuget.

 

Anna fick just den frågan kring vad det är för hoppfullt med herr Barakat i ovan bild och får då ett ryggmärgssvar tillbaka som inte är ett svar utan ett simpelt påhopp. Barnrumpor som går i vuxna skor har jag svårt för och jag hoppade in i debatten, se nedan.

 

 

Jag blev full i skratt och samtidigt lite rädd. Kvaliteten är så låg på dessa människors förmågor. Anna gillade inte min anonyma profil eftersom hon troligen utgick ifrån att jag var ett politiskt troll, kanske på högerkanten. Men det är jag ju inte - blott en familjefar som arbetar på riktigt, bor i villa och klappar katt. Men jag är inte dum och jag vill av många skäl inte gå på catwalken. 

 

Jag svarade Anna att hon gärna får kontakta mig via mail så kan hon få närmare information om vem jag är. Vi får väl se om hon vågar.

 

Om nu Anna inte blir färdig med att kontakta mig så må så vara. Hon kan ju med all rätta utgå ifrån att jag är:

  • medelålders
  • vit
  • man

Check på alla tre och redan där är jag en paria för de flesta så kallade feminister. Men skillnaden är att många av de som står på barrikaden för feminismen inte har egna döttrar som de behöver oroa sig för i det samhälle som nu växer fram med kvinnohat, likt det patriarkala struktur som Salahuddin Barakat företräder. 

 

Jag väljer bort feminism för humanism alla människors lika värde oavsett vad eller vem du är. Jag lovar er - jag kommer att slåss, och det hårt, för att mina barn, oavsett kön, ska ha samma förutsättningar och värderas lika. De som inte ställer upp på det har faktiskt - inte - här - att - göra.

 

Kanske rasist? Ja, varför inte? Kläm in det också. Jag kallade chokladbollar för negerboll som barn men det har jag slutat med. Jag anser att all religion alltid är underordnade mänskliga värden och rättigheter. Jag tycker inte att Pippi-böckerna är rasistiska utan något för sin samtid. Jag vet inte många som likt jag har arbetat på en arbetsplats med 27 olika nationaliteter. Hur många invandrade känner du, Anna? Ska vi tävla? Jag vet också därför att goda och onda människor och allt däremellan bryter alla ursprung och kulturer. 

 

Anna har ett svårt jobb - jag hade inte velat ha det då jag känner min begränsning i förmåga. Varför gör inte du det, Anna? Handlar allt om karriär? Du har inte kompetensen och är snart utbytt. 

 

Politiker i stort - sluta vara naiva. Tro inte att väljarkåren är en skock får. Valet 2018 kommer tydligt att visa vilka som visade oss respekt, lyssnade på oss och tog våra problem på allvar.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
10 juli

Att bli frisk

 

Jag är sjuk. Riktigt sjuk. En del kallar det mansförkylning men det är något mycket värre än så. Dagarna lever jag så som zombie, hasar mig fram och ger ifrån mig gutturala läten och ljud och om nätterna brottas min kallsvettiga kropp med lakan medan min hjärna hakar upp sig upprepande, vansinniga, galna mardrömmar.

 

Jag levde i min sjukdoms kval onsdag till fredag förra veckan och knotade på med att jobba hemifrån för att skona mina kollegor från smittrisken. Mitt jobb är ganska krävande och dessa arbetsdagar tog nästan kål på mig. Jag var helt enkelt utslagen efter mina timmar i kontorsstolen och sov mest eller slumrande oroligt. Men när helgen kom så slog kroppen bakut och jag blev ännu sämre. Lördagen och söndagen var en dimma och en illusion - jag minns inte när mått sämre.

 

Efter att natten mellan helg och vardag var hemsk på alla de sätt så tog jag beslutet att sjukskriva mig. Det var ett kval men samtidigt en lättnad - jag hade inte orkat fortsätta. Jag behöver vila. Det stora kvalet ligger i ekonomin - det är jättedyrt att vara sjuk.

 

De allra flesta människor som blir sjuka är korttidssjuka - det är ju förkylningar och influenser. Sveriges sjukförsäkringssystem fungerar som så att arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön under de första fjorton sjukdagarna. Detta är ju i sig en belastning på ett företag och ju mindre antal anställda desto tuffare, det har jag all förståelse för. Men jag som arbetstagare tar också en rejäl smäll.

 

Den första sjukdagen är en karensdag utan ersättning. Därefter får man som högst 714 kronor per dag - detta motsvarar en månadslön på c:a 15 800 kronor. Jag undrar vilka heltidsjobb som ligger på en sådan nivå idag? Ett enkelt räkneexempel applicerat på mig själv innebär att jag är sjuk tre dagar. Då får jag för dessa tre dagar 23 procent av min lön. Det är ganska hårda papper.

 

Riktigt besvärligt kan det bli för människor om de blir långtidssjukskrivna, det kan man se när man exempelvis läser forum i familjeliv.se. Många får en chock när de, trots ett av världens hårdaste skattetryck, inser att de blir rejält stukade ekonomiskt. Staten tar gärna pengarna från oss på en progressiv skala men en sådan används inte i den andra riktningen. Det är därför heller inte förvånande att de som faller hårdast vid lång sjukdom är de som tjänade bra medan de arbetade.

 

Jag är övertygad om att måndagssjukan inte existerar sedan många år - det är för dyrt. Och tyvärr är det så dyrt att människor tvekar att sjukskriva sig trots att de är sjuka. Man kämpar på trots allt. Pendeln har slagit över och slagit över för långt. Svensk arbetsmarknad ska väl inte behöva liknas vid ett arbetsläger där piskan viner?

 

Våra politiker fortsätter sitt verklighetsfrånvända ösande ur vår gemensamma skattkista och lovar miljardsatsningar på än det ena, än det andra. Jag undrar dock om de någon endaste gång tänker på att de där pengarna i skattkistan fylls på av människor som släpar sig ur sängen och till jobbet varje dag men får behålla inte ens hälften av inkomsten. Jag undrar om de inser vikten av att människor just går till jobbet? Med de förutsättningar som ges när man blir sjuk går nog alldeles för många till jobbet ändå - vilket skapar fler problem än samhällsvinster. Jag undrar varför intresset för människor i vårt samhälle som verkligen anstränger sig och kämpar på är så lågt.

 

Det var länge sedan som jag insåg att var och en måste se över sitt eget hus. Var och en måste spara till sin pension, sina sjuka dagar och alla andra dagar. Var och en behöver budgetera, planera och konsolidera sina privatekonomier. För ingen är egentligen betjänt av att ens tro att vårt välfärdssystem finns där för oss när vi behöver det. Nej, samhällskontraktet är urlakat och dess text suddig -  det enda som består är kravet på oss att arbeta, helst även när vi inte förmår, och kravet på att betala så mycket skatt det bara går - att lura oss på.

 

En av de allra första bloggar som jag läste och som jag inspirerades mycket av hette Frisk Ekonomi och skrevs av en kvinna i yngre medelåldern som fått en diagnos kring en allvarligare sjukdom och som därför oroade sig, med full rätt, vad det skulle komma att innebära för hennes familj och deras ekonomi. Detta var för över tio år sedan men är inte mindre aktuellt idag - blir du sjuk, och inte kan tillfriskna, är du påverkad ekonomiskt härifrån till din evighet.

 

Det är dyrt att vara sjuk. Men just idag är det en lättnad att jag trots allt - fortfarande - har rättigheten att sjukskriva mig. Hur det annars hade gått vet jag inte men min kropp och min hjärna är trötta och behöver vila. Ingen blir heller glad över att jag gör ett dåligt jobb, allra minst jag själv. Och när man är sjuk så kokar allting ändå ned till en enda önskan - att bli frisk.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 juli

Ditt lopp, ingen annans

 

Vi har alla olika förutsättningar - inom alla områden. Sara Sjöström har en begåvning för att simma fort är ett exempel för idrotten. Sara Larsson kan sjunga vackert. Warren Buffet kan läsa årsredovisningar med framgång. Sen har vi alla därutöver som vill, försöker och gläds åt att simma, sjunga och läsa men som inte kan nå samma nivå - på grund av en mängd förutsättningar, allt från handikapp till ledig tid att hinna. Och i sig kan detta bli ett hinder för att ens försöka bli en gnutta bättre eller mer framgångsrik. Det är synd - för man ska aldrig förneka det man kan eller har åstadkommit, inte heller ska man lyssna på alla de som bedömer det du gjort och förkastar det som dåligt utan man ska glädjas och känna sig nöjd.

 

Om du för ett år sedan inte kunde springa en kilometer men kan det idag - beröm dig! Om du amorterat blott en femhundring per månad på ditt mångmiljonlån - gläds åt det. Om du inte har råd att ge dina barn en semesterresa men kan ge dem en tältsemester i trädgården - dunka dig i ryggen! Förutsättningar är just förutsättningar - de är startlinjen som du behöver förhålla dig till. Livet är orättvist och sådant är livets natur. Men endast du kan avgöra om och hur du avser att förflytta dig - i vilken riktning.

 

Att slänga löpardojorna och försöka springa barfota i grus är mindre fruktbart. Detsamma är det att låna mer pengar om din privatekonomi inte tål det. Inte heller ska du titta på de som uppenbarligen är duktigare, bättre eller mer begåvade än du i att åstadkomma något - risken är bara att du inte gör något alls.

 

Ett exempel från min egen värld är att jag kan uppleva att vi sparar för lite pengar. Femtio, sextio och åttio procent av nettoinkomsterna sparar gnetiga bloggare varje månad för att nå ett mål. Varför gör inte vi så? Vill vi inte tillräckligt mycket? Ja, det är ju ett av skälen då vi valt att inte göra resan utan njutningar längs vägen. Men i sak gör jag fel i att jämföra med andra.

 

Om jag istället tittar tillbaka då jag startade att skriva min blogg 2007, det vill säga tio år tillbaka. Då hade jag sparat några år och hade en röra av fonder och aktier. Det belopp som vi då hade uppgick till knappt en sjundedel av vad vi har idag. Och det belopp vi sparade per månad var 4 % av inkomsterna, idag är det 32 %. Allt går i rätt riktning och min jämförelse är min egen - allt är frid och fröjd.

 

Vi hade billån, de är numera bortamorterade. Vi bor numera närmare alla samhällsfunktioner vilket sparar massor av tid och pengar. För tio år sedan hade vi ingen buffert alls och diskmaskinen gick i bitar. Vi hade en stor fest dit alla buffertslantar gick, nämligen. Mycket dumheter men samtidigt så skrev jag då följande klokhet som består:

 

Bert Karlsson sa en gång en klok sak tycker jag. Han sa 'det är inte inkomsten som är viktigast, utan utgifterna'. Och det ligger mycket i detta, anser jag. Det är så lätt att 'växa i kostymen' när man får mer i lönekuvertet.

Idag förstår jag inte hur jag och min fru lyckades överleva under studieåren.

Men att krympa kostymen är inte helt enkelt. Var ska man börja skära? Köra bil mindre? Dra in barnens Bamsetidning? Sluta äta lunch på jobbet och ha med matlåda?

Frågan är vad som är utgifter som ger tillräckligt tillbaka och vad som är onödigt och inte ger så mycket? Så Bamsetidningen blir kvar, lunch äter jag ibland - låda ibland och bilen körs lite mindre. Hur resonerar ni?

En del av ekonomibloggarna jag läser har, enligt min mening, en något fanatisk inställning. Att få ihop mer och mer pengar verkar vara ett självändamål medan att någon gång leva och njuta är underordnat. Jag kritiserar inte eftersom jag när jag var något yngre också trodde att jag skulle leva för evigt - eller rättare sagt, inte tänkte på min egen dödlighet. Att bara sträva mot ett mål är inte längre min melodi, imorgon kanske jag blir sjuk.

 

Och så resonerade jag för tio år sedan - nu är jag än närmre ett slut, när det må komma. Men även lopp som man tvingas avbryta är ett lopp. Så det är bara att snöra på sig skorna, ta dig vidare och njuta under turen framåt. Hur du förflyttar dig relativt dig är det enda intressanta.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

5 juli

Grattis till förlusten

 

Visst är ordet tjäna vackrare än att köpa? Utan att gå till överdrift så som vissa anala snålbloggare så erkänner jag - jag har en viss köpångest. Jag har ju egentligen inget emot att göra köp men jag vill så hjärtans gärna göra bra köp - köp som ger något mervärde och som jag känner mig nöjd med. Det är svårt då vissa inköp först kan värderas i efterhand eller senare. Att låta bli att köpa alls ter sig oftare som det bättre alternativet.

 

En incident kring köpandets märkligheter bevittnade jag häromveckan. En släkting till mig lade upp en bild på det berömda internätet av en ny, blank, vacker Mercedes. Nu var det dags att byta in Volvon och börja köra premium, berättade han så som bildtext. Jisses, tänkte jag. Han tjänar inte så himla bra och den där bilen är dyr. Jag var lite brydd. Men reaktionerna lät inte vänta på sig.

 

Grattis, mannen. Sjysst bil - härligt! Den är du värd. Jubel, visslingar och trumpeter. Bara lovord och tummarna upp. Jag blev perplex. Nämen? Jomen? Jaha ja? Det här får jag inte ihop.

 

Någon lägger upp över trehundra lånade laxar och köper det som är en garanterad förlust - och vederbörande blir hyllad så som en klok och framgångsrik person? Var.. eh.. var.. ..nä. Jag blev mållös. Är jag nu tyken om inte också jag gratulerar? Kanske ter jag mig avundsjuk? Jag kunde inte förmå mig något alls.

 

Om jag för intjänade pengar köper aktier eller en fond - vem jublar då? Ingen. Nää, det där med aktier, det är allt en riskabel verksamhet. Du kan ju förlora pengarna! Att satsa flera hundratusen kronor på den däringa marknaden, det är helt galet! Grattis till förlusten.

 

Jaha ja, säger jag igen. Skakar lite lätt på huvudet. Jag förstår inte. Vad har jag missat?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
2 juli

Månadssummering 2017 juni

 

Haha - min sista arbetsmånad har passerat. Ja, alltså en sådan där jag inte har någon semester. I år blir dock sommarsemestern kortare än vanligt. Tre veckor blott och jag håller tummarna hårt att vädret ska bli bättre än vad juni erbjudit.

 

Jag var förresten på en fest häromveckan där folk pratade glatt om hur mycket deras villor stigit i värde. Orkade inte ens ta den diskussionen denna gång. Och som vanligt har jag aldrig med våra realtillgångar, det vill säga villan, på någon tillgångssida. Den har ett värde, javisst, men vi bor där och kan heller inte raskt omsätta den. När jag pratar om balans mellan skulder och tillgångar, då menar jag reda slantar på tillgångssidan. I princip så ska jag på en veckas tid kunna få ut tillgångarna och betala lån eller göra något annat kul med slantarna.

 

Månaden som passerade var sista sötebrödsdagarna med extra feta slantar in. Juli blir en normal arbetarmånad men normala inkomster. Och nu följer lite siffror.

 

Kapitaltillgångarna omfördelades lite mellan portfölj och Pepins samt Lendify. Därmed är guldhönan lite tunnare än förra månaden men totalen är större. En hyfsad värdeökning och ytterligare en rejäl slant till semesterkontot och i det hela slutade månaden med 4 % upp eller 32 716 kronor.

 

Skulderna sjönk hyfsat bra men inte i den takt jag önskar. Men det är likväl på rätt håll och posten slutade på minus 0,27 % eller 7 070 kronor.

 

Skuldsättningsgraden blev nu 333 % jämfört med föregående månads 348 %. Vänder vi på det så är kapitalet nu 30 % av skulderna jämfört med 29 % föregående månad.

 

För nöjes skull har jag numera också med den så kallade Skuldkvoten där vi nu ligger på 348 %. Som sagt, detta nyckeltal är till grovt tillyxat enligt mig men lite kul ändå.

 

Räntekvoten före ränteavdrag tar jag också med på 4,76 %.

 

Prognosen för helåret får sig en justering. Kapitaltillgångarna ska nu enligt mål nå 26 % i ökning på helåret och skulderna fortsatt ned med 4 %. Sedan start 2011 ska då 189 % nås i kapitaltillgångar och skulderna -18 %.

 

Balans mellan skulder och tillgångar kan möjligen nu nås 2023.

 

Jag har också påbörjat en Pensionsprognos baserat på det oranga kuvertet. Om Guldhönan lever och frodas blir det fröjdefulla levnadsår framgent. För denna månad ligger min pensionsprognos på 62 % av vår nuvarande inkomst. Denna beräknas så som att Guldhönan ger månatligt bidrag under 15 år från en eventuell pensionsdag vid ca: 62 års ålder.

 

Sedan 2011 som är år noll i mina kalkyler så är prognosen för 2017 i jämförelse:

  • Kapitaltillgångarna 189 % högre
  • Skulderna 18 % lägre

Nog med egenbeundran - nu väntar juli och högtryck i en eller annan mening.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
1 juli

De som jagar

 

Är jag ensam om att känna mig förföljd? Jag tror inte det. Alla företag från näthandlare till Google vill veta allt om dig - var du är, vad du köper och din sinnesstämning. I grund är det för mig obehagligt samtidigt som jag är dålig på att värja mig - jag vill ju konsumera de tjänster som står till buds.

 

Det finns dock enkla lösningar på den digitala förföljelsen då man kan avinstallera appar och stänga av tjänster. Man behöver inte ha Facebook och telefonen behöver inte berätta var du är. Dessutom så inbillar jag mig att företag som arbetar med denna typ av information granskas på ett helt annat sätt kring lagring av information som kan härleda till enskild person. Den kommande GDPR-lagen lär också betyda en hel del för en personliga integriteten.

 

Värre är de som faktiskt jagar. De står uppradade längs gångstråk, gator och på torg med sökande blick. Varje dag när jag promenerar till eller från jobbet eller när jag är ute på lunchen för att göra ett eller ett par ärenden så finns de där. Jag blir stressad, negativt påverkad och inte så sällan irriterad. Jag tvingas försöka kryssa mig fram på min färd för att hålla ett betryggande avstånd mellan mig och de som jagar så att de inte kommer åt mig. När det inte lyckas och de hurtfriskt inleder med 'ursäkta får jag ställa en fråga..' eller 'vad har du för mobilabonnemang?' känner jag mig tvingad att avböja artigt när jag egentligen vill ge dem fingret eller be dem dra till varmare plats. För de som jagar är inte inbjudna i min sfär och de inkräktar på min integritet och min tid. Vad jag har förstått så krävs heller inga tillstånd för att på ett ganska påfluget och provocerande sätt försöka delge mig information eller försäljningsargument - här finns inget skydd.

 

Det finns ett utbrett krav på förbud för tiggeri. Men i jämförelse med de som jagar är tiggarna till mestadels diskreta och lågmälda. De som jagar, däremot, är oftast skolade i sin konst med en väl intränad svada för att verbalt kunna suga fast människor på stan. Jag vet att jag inte är tvingad att stanna men samtidigt så nyttjar de som jagar människors välvilja, artighet och medkänsla för sina syften - så i sak blir det ett tvång.

 

Värst är de gånger de jag blir tilltalad av ett brett leende av en person i färgglad väst och jag faktiskt surar, promenerar vidare efter att jag muttrat ett nej. Då får jag efter mig ett lika hurtigt '..men då får du ha en underbar dag', liksom för att ge mig dåligt samvete. Det är omöjligt att freda sig mot de som jagar.

 

Men jag hoppas på att det är kontraproduktivt. Själv noterar jag noga vilka det är som jagar -  från Internationell människohjälp till Comviq - och memorerar vilka jag inte ska köpa tjänster av eller bidraga till. De som inte låter mig vara ifred kan känna sig rökta under betänklig tid. Men det är jag, det. Ni andra kanske inte ser det som jag och kan rycka på axlarna åt de som jagar. Mitt problem är att jag känner mig just - jagad.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (113)
Oct (7)

Taggar