Genom hela livet definieras vi utifrån vad vi gör

Barn och ungdomar går i skolan. Sedan börjar man arbeta. Om man inte arbetar är man antingen arbetslös eller sjukskriven. Livet avslutas som pensionär.

Sedan jag slutade arbeta har jag haft svårt att förklara vad jag egentligen gör.

Nyligen var jag hos läkaren, och han ställde den klassiska frågan: "Vad jobbar du med?"
Jag svarade att jag är pensionär. Det var kanske dumt av mig att säga så. Läkaren utgick från att jag var förtidspensionär och började ställa frågor om min diagnos. Jag fick snabbt rätta mig själv och försöka förklara att jag inte är pensionär i traditionell bemärkelse – jag har bara slutat jobba.

"Jaha, så du är arbetslös?" frågade läkaren.
 "Nej," försökte jag förklara, "en arbetslös person vill arbeta men har inget jobb. Jag har slutat jobba och vill inte ha något jobb."

Läkaren tittade oförstående på mig. Jag hade inte sökt vård för psykiska besvär, men i det ögonblicket befarade jag att en och annan diagnoskod som börjar på bokstaven F kunde leta sig in i min journal.

"Okej... men vad brukade du jobba med?" frågade han till slut.

Någon tid senare träffade jag ytterligare en läkare. Även han ställde frågan: "Vad jobbar du med?"
 "Jag har slutat jobba," svarade jag. Det visade sig att det svaret inte var ett dugg bättre än det förra – att jag är pensionär.

Att behöva förklara vad man gör om dagarna för en läkare är inte det största bekymret för en FIRE-person. Samma sak gäller för anhöriga. Även om jag inte uttryckligen berättar för släkten att jag lever enligt FIRE-principen, förstår de flesta att det nog inte går någon större nöd på den där snubben som saknar jobb men alltid pratar aktier med den som är villig att lyssna på släktkalasen.

Värre är det med nya bekantskaper. Och grannar. Och alla andra som ser mig hålla på med allt möjligt – utom att arbeta – mitt på blanka dagen. De som i smyg betraktar mig drar förstås sina egna slutsatser. Att jag är arbetslös eller sjukskriven. Förmodligen sjukskriven – för något fel måste det väl ändå vara på honom.

Men vad ska jag egentligen säga till nya personer jag träffar?
Till exempel en söt bibliotekarie på Guldhedens bibliotek. Risken är uppenbar: att hon kommer att klassificera mig som en slacker – eller vad man nu kallar någon som bara driver runt om dagarna utan synbar sysselsättning. Eller ännu värre: som en bidragstagare. En arbetslös snyltare som helt enkelt är för lat för att jobba.

Det går ju inte att bara säga att man inte arbetar – för att man inte behöver arbeta – eftersom man lever på sitt aktiekapital och sina utdelningar.
Eller… kan man det?