Hur hade vissas ekonomi sett ut utan regler?

Jag nåddes nyligen av information om en person i min närhet som fick mig att fundera en del. Personen är gift och barn och bor i ett hus i Stockholm med rätt hög belåningsgrad. De har under det senaste året hållit på att krångla med alla olika banker i syfte att få ett till lån för att kunna köpa en tomt för att bygga ett fritidshus på. De har tagit fram prognoser för hur mycket mer lön som ska kunna tas ut under 2024 än 2023 om det går enligt plan, de har haft flera olika mäklare på besök i huset de redan äger för att få till högsta möjliga värdering, de har besökt 3-4 olika banker och mailat ännu fler och efter varje besök vässat sina argument och försökt komma runt det förra banken gav som skäl för att de inte får låna mer pengar.

Nu har jag inte följt processen på daglig basis men kontentan har alltid varit att de trötta handläggarna på bankerna inte fattar något utan säger nej på felaktiga grunder. Vilket är en vinkel som jag rätt okritiskt köpt, lite baserat på egna erfarenheter av personliga bankmän på storbanker (som jag visserligen inte träffat de senaste 10 åren) men innan det fick en rätt dålig bild av vid några möten.

Jag har också hört historier om folk med stort kapital och dyra men lågbelånade bostäder som inte kunnat få lån pga för låg eller osäker inkomst. Jag kan också tänka mig att en personlig bankman skulle ha annan syn än mig på en rimlig “kvar att leva på kalkyl”. Vilket jag tycker blir lite konstigt om banken ska berätta för en familj att de behöver 20 000 kr i månaden för att leva på förutom boendekostnaden om familjen kan visa att de spenderat 10 000 kr i månaden de senaste 10 åren och trivs jättebra med det. Så som sagt, när jag hört historierna om de bökiga och korkade bankerna som bara säger nej har jag inte direkt ställt några följdfrågor eller tagit bankens parti.

Döm om min förvåning när jag nu fått höra att familjen i fråga varje månad under 2023 inte bara stoppat allt sparande utan även löpande fått ta ut pengar av gamla sparpengar för att få den löpande ekonomin att gå ihop. Alltså utan att ha någon ny tomt och nytt husbygge igång. Det hela förklarades med en axelryckning att ju allt blivit så dyrt de senaste året.

I ett läge där jag gick back varje månad i den löpande ekonomin så skulle jag själv lägga ner rätt mycket jobb på min privatekonomi och vrida och vända på det mesta. Men det jobbet skulle inte vara inriktat på att få låna 3 miljoner till för att dra igång något nytt projekt 30 mil hemifrån.

Jag tänkte tillbaka och insåg att jag har rätt många kompisar som när de köpt bostad började i änden att fråga banken hur mycket det maximalt fick låna och därefter trattat ner sökningen på Hemnet baserat på det beloppet.

Det här fick mig att fundera lite. Vad skulle hända om man skrotade regeln om max 85% belåningsgrad och tvingande amortering? Och om bankerna helt struntade i egna uträkningar om vad lånet skulle kosta med en högre ränta än idag och hur mycket pengar som låntagaren har råd att betala? 

Skulle 100 000-tals skötsamma människor med fast inkomst belånat sig så högt att varje procentenhet i räntehöjning skulle sätta 10 000 människor i personlig konkurs? Eller är det just systemet med vissa begränsningar som gör att folk känner sig trygga och gärna försöker maxa vad som är möjligt att låna inom befintliga regler?