Jag läste ett blogginlägg hos FruEfficientBadass om ålder och FIRE som väckte lite tankar hos mig. Ofta när jag läser andra bloggar och pratar med likasinnade så slås jag av att jag kom på det här med sparande så tidigt. Det vanligaste verkar ändå vara att man började jobba och leva ungefär som alla andra vid 25 och sen någonstans mellan 30 och 40 verkar många komma på det här med konsumtion och sparande just med syftet att kunna sluta jobba tidigare än vanlig pensionsålder. Medan jag sparade stor del av lönen redan första månaden jag fick lön på första riktiga jobbet. Nu pratar jag alltså om personer som idag är 35-50 år och redan i mål på sin FIRE-resa, hos yngre personer verkar det numera finnas många runt 20-25 som redan nu räknar ner arbetsdagarna till de kan sluta jobba.

Även om jag känner mig lite annorlunda än tex Fru Efficient och Farbror Fri som började spara vid mellan 30 och 35 kände jag verkligen igen mig i blogginlägget från Fru Efficient som mer handlade om drivkraft på jobbet och karriär snarare än sparande. Det är ingen slump att jag när jag började blogga 2006 döpte bloggen till "Miljonär innan 30" snarare än "Ekonomiskt fri innan 40". Från början var helt klart målet snarare att bli rik och jobba hårt än att bli fri och jobba så lite som möjligt. Jag hade låg lön när jag fick första jobbet, men jobbade hårt och målmedvetet och fick snabbt mer ansvar och högre lön. Trots att jag jobbade runt 45 timmar i veckan var jag till och med inne på att söka jobb som tidningsbud och jobba 2-3 timmar på morgonen innan vanliga jobbet. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag sökte jobbet som tidningsbud och inte fick något eller om jag aldrig sökte. Men det blev aldrig något av det i alla fall, vilket jag så här i efterhand kan tycka var tur. Men jag tyckte jobbet var roligt och var motiverad att jobba hårt till en bra bit efter 30 i alla fall.

Sen hände något precis som för Fru Efficient (som för övrigt jobbat med liknande jobb i liknande bransch som jag gjorde). Jag kände att det var väldigt mycket skit på jobbet som jag tidigare aldrig ifrågasatt riktigt, men som jag plötsligt bara tyckte var pinsamt hur folk och chefer höll på.

I efterhand vet jag inte riktigt vad som var hönan och ägget, men som jag minns det skedde något extra med min motivation för att jobba när portföljen var uppe i 3 miljoner och jag insåg att jag kunde få ut runt 10 000 kr i månaden. Jag var inte i mål, men insåg samtidigt att jag hade en grundplåt som faktiskt gjorde skillnad. Jag visste att jag kunde överleva på 10 000 kr i månaden så om jobbet skulle bli riktigt jävligt kunde jag sluta. Och även om jag inte var redo att sluta jobba direkt skulle återinvestering av utdelning på 10 000 kr i månaden bli ett betydande tillskott till vanliga sparandet från lönen. En massa extra jobb för att på sikt få en högre lön där 50% skulle gå i skatt kändes mindre och mindre lockande. Även här är det svårt att säga i efterhand vad som var hönan och ägget, men någonstans här blev jobbet ännu tråkigare. Jag gjorde säkert ett lite sämre jobb då jag inte längre hade drivet, vilket gjorde att jag inte riktigt fick samma uppskattning från chefer och kollegor. Kanske hade jag också hittat min nivå så att jag inte skulle stigit mer i karriären ens om jag hade försökt? Men de sista åren på jobbet blev rätt sega.

Det ska bli intressant att fortsätta följa både de unga som drömmer om FIRE redan vid 20 och de som idag är 35-45 och slutar jobba 2018-2025.