Spara i unga år
Jag lovade ju för några dagar sen att återkomma med två inlägg kopplat till något jag fått mycket kommentarer kring senaste veckan. Det första var om man verkligen kan kalla sig ekonomiskt fri (eller kanske rättare sagt utdelningspensionär/FIRE) om man som mig jobbar och tjänar lite pengar som täcker levnadskostnaderna. Vilket jag gjorde lördags.
Det andra som jag fått en del kommenterar till och som även berördes i förra fredagens intervju med Magnus Andersson var huruvida det var värt att "offra sin ungdom" för att spara maximalt med pengar då. Mycket med tanke på att vissa saker som man inte gör när man är 18-25 blir svårt att ta igen senare i livet. Här har jag givetvis inget facit men tänkte ändå komma med lite tankar och erfarenheter från mitt håll. Jag har ändå tänkt på detta med sparande vs konsumtion här och nu dagligen i minst 15 år.
Om vi börjar med min egen resa så har jag haft ett ekonomiskt intresse hela livet. Jag önskade mig ofta bara pengar när jag var liten och fyllde år och köpte mina första aktiefonder i nedre tonåren. Men fram till jag började jobba vid ungefär 25 årsåldern skulle jag säga att mitt sparande och min konsumtion var väldigt lik de flesta jämnåriga. När jag sommarjobbat första gången köpte jag ett luftgevär och kastspö för lönen. Mellan 18 och 25 åkte jag till Medelhavet med lumparkompisarna, till Thailand med några kompisar på jullovet från universitet och jag drack nog ungefär lika många öl på studentpuben som genomsnittet. Jag jobbade lite extra under studierna vilket gjorde att jag kunde köpa aktier för en del av dessa pengar och ändå ha ungefär lika mycket pengar som de som inte jobbade.
När jag började jobba hade jag ungefär 100 000 kr sparat vilket alltså tagit nästan 25 år att få ihop, inte speciellt extremt. Det var också här någonstans som jag började skilja mig från mina jämnåriga kompisar. Vi hade alla levt på 8 000 kr i månaden som studenter, vilket jag fortsatte leva på när jag fick mitt första jobb. Det gjorde ingen av mina kompisar utan de dubblade snabbt omkostnaderna när studiemedel ersattes av lön. Och 10 år senare när många av mina kompisar fått upp ingångslönen med 50% så hade deras utgifter ökat med 55%. Jag hade under samma period fått upp lönen med 100% men sänkt mina utgifter till 7 000 i månaden.
Det är omöjligt att säga vad som är rätt och fel. Troligtvis beror det väldigt mycket på hur man är som person och vilka intressen man har. Men för mig har det aldrig varit speciellt svårt att spara, för någon annan kanske det hade varit 10 hemska år att leva på 7 000 kr i månaden. Om jag ändå ska försöka se tillbaka på mina val med nyktra ögon och ge någon typ av råd till er som är 18-20 år idag och grubblar på om 20, 50 eller 70% sparkvot är vägen framåt för er så kommer jag fram till följande:
- Jag tror det är bra och utvecklande att testa lite grejer när man är ung. Det är svårt att välja mellan att konsumera och spara om man inte testat konsumtion i form av resa, gå ut och festa eller gå på fin restaurang någon gång. Först när man varit ute en kväll för 500 kr några gånger kan man ju avgöra om man tycker det var värt pengarna. Det är också utvecklande att resa någon gång utan mamma och pappa och man lär sig mycket på att flytta hemifrån.
- När man sen väl testat ska man passa sig för att fortsätta göra sånt som man inte riktigt tycker var värt pengarna. Det blir då lätt en vana. Man vänjer sig snabbt vid att hoppa över matlådan av ren lathet och tycka en kaffe på väg till jobbet är trevligt och helt normalt även om det egentligen inte tillför värde motsvarande kostnaden. Jag är övertygad om att det hade varit mycket svårare för mig att leva på 7-8 000 kr i månaden om jag kört några år med 15 000 kr i månaden direkt när jag började jobba för att sen gå ner igen.
- Sätt upp ett mål och fundera på vad du sparar till. Att bara få ihop 100 miljoner genom att leva extremt sparsamt hela livet kommer troligtvis inte tillföra något jämfört med att sikta på 30 miljoner med betydligt mindre sparsamhet. För mig som hade målet att kunna sluta jobba var det ganska tydligt vad effekten var. Det gick att räkna på ett rimligt antagande om årlig avkastning i 10 år och se hur många timmar eller dagar tidigare jag skulle kunna säga upp mig genom att stå över en kostnad på x kr år 2007.
Skulle vara kul att höra lite mer om hur ni som är äldre än 30 tänker kring era kostnader som 20 åringar. Hade ni önskat att ni åkt på ytterligare någon resa och festival då eller hade ni hellre köpt ytterligare 10 Ericssonaktier vid nyemissionen på 3,80 kr istället för den där sista ölen för 38 kr hösten 2002?