Svälter folk i Sverige?
Ni som varken har Twitter eller en prenumeration på SVD kanske är lyckligt ovetande om den stora snackisen de senaste dagarna. Nämligen huruvida det finns folk i Sverige som inte har råd med gröt.
Lena Andersson skrev en krönika som jag läste först idag då jag hade vägarna förbi biblioteket. Det finns nämligen folk i Sverige som är så fattiga att de inte har råd att läsa låsta artiklar.
Kul kuriosa är att Lena bor i en lägenhet i billiga Tensta trots att hon under många år omsatt runt 2 miljoner om året i snitt med väldigt bra marginaler i sin firma där hon är den enda anställda. Valet av bostadsort har jag hört henne motivera av rent ekonomiska skäl att det inte är värt risken att dra på sig stora bolån. Så troligtvis har hon ett annat sätt att tänka kring ekonomi än genomsnittet.
Texten gick i korta drag ut på att svält och hunger främst beror på mättnad och energibrist. Dvs det går att lösa genom att äta extremt billig mat baserat på kolhydrater och fett. Och hon tittade på det väldigt sakligt och matematiskt snarare ur ett Excelperspektiv än hur det känns att ge sina barn annan mat än deras klasskompisar.
Hon menar alltså att när politiker försöker göra en poäng av att barn i Sverige svälter eller går hungriga till skolan på måndag morgon beror det inte på att paprikan blivit för dyr, eftersom det går att hitta betydligt billigare kalorier på annat håll. Men hon tog även upp nyttigare livsmedel som havregryn, potatis och äpplen i sina exempel.
Jag tycker det var glasklart att hon kritiserade de politiker som påstår att barnen svälter pga inflationen på mat (vilket både sidor i politiken gjort sig skyldiga till och kanske ingen slump att det var högersidan innan valet och vänstersidan nu efter valet). Men på Twitter och på ledarsidor rasar så klart debatten snarare kring hennes dåliga empati och att hon tycker fattiga är korkade. Men den debatten lämnar vi, för den har inte så mycket med den här bloggen att göra.
Vad som var mer intressant tycker jag var delen i debatten som handlade om att det faktiskt var dyrt att vara fattig. Att räkna som Lena på priset på en portion havregryn blir tydligen helt fel, eftersom havregryn inte säljs i portionspåse.
Ja vem är så kapitalstark att man har 20 spänn så man kan lägga ut för flera veckors frukost i förskott? Nej med den logiken är det ju bara att köpa en kaffe på vägen till jobbet varje dag eftersom man inte har råd med en kaffebryggare. Och en taxiresa är ju mycket billigare än en bättre begagnad cykel.
I Aftonbladet kunde vi till och med läsa att det är mer eller mindre omöjligt att storhandla för den som är fattig och jobbar deltid. Eftersom det tar så mycket tid och kraft att oroa sig för att man inte har rätt att få jobba heltid och man ligger vaken hela nätterna och funderar på ekonomin.
Själv kan jag ibland sakna tiden då jag var som mest prismedveten och kunde cykla runt till 3 olika butiker eftersom man bara fick köpa 5 kg rotfrukter per butik. Allt för att kunna månadsspara 22 500 kr istället för 22 470 kr den månaden. Själv har jag inte riktigt det drivet och den motivationen längre. Men jag kan nästan tänka mig att motivationen för att slippa se sina barn svälta skulle vara ännu större än drivet att kunna öka månadssparandet med 1% från en redan rätt ok nivå.