Träning och FIRE

Jag fick en fråga för några inlägg sedan om jag inte kunde berätta lite mer om min träning som ung pensionär. Och det gör jag gärna. Men jag förstår att det inte är jätteintressant för alla exakt hur jag tränar eller vad jag har för mål med träningen så jag tänkte bredda det lite mer och angripa det just ur perspektivet FIRE så kanske det kan intressera även andra som kanske tänker att de ska lägga mer tid på någon annan hobby än träning den dagen de inte längre jobbar 40 timmar i veckan.

Jag har väl skrivit lite om min träning till och från på bloggen ändå sedan start 2006. Det har varit frågor om man ska ha gymkort när man försöker spara så mycket pengar som möjligt och om det är rimligt att lägga 15 000 kr på att åka Vasaloppet med utrustning, resa, boende etc. På den tiden jag brukade redovisa mina mål för året här på bloggen runt årsskiftet har jag haft både prestationsmål som att att springa milen på 40 minuter och ta 100 kg i bänkpress samma vecka. Men även mjukare mål som att träna minst 300 träningspass under året.

Om vi börjar med löpningen och milen under 40 minuter som verkar ha gjort intryck på folk (då jag rätt ofta får frågor om just det) så var det rätt många år sedan jag klarade det. Jag fick problem med ett knä och sprang väldigt lite under ett par år och efter det har jag aldrig kommit tillbaka till löpning på den nivån trots att jag idag inte har några skadeproblem. Men springer för lite, har blivit några kg tyngre och kanske har även åldern påverkat löpningen negativt. Andra konditionsgrenar som cykling, längdskidåkning, stakmaskin och roddmaskin har jag däremot inte tappat i och här har jag ganska bra koll på min historik. Styrkan är på ungefär samma nivå som den varit de senaste 15 åren mätt i bänkpress, chins och marklyft. 

När jag jobbade heltid tränade jag alltså runt 300 träningspass om året. Det var dock rätt många pass på 30-45 minuter och väldigt få pass över 2 timmar. Så jag skulle gissa att det kanske blev strax under 300 timmar om året i träningstid även om jag aldrig mätte på det sättet då. Ett mål jag satte upp direkt när jag slutade jobba var att jag skulle testa att träna 520 timmar ett år, det vill säga 10 timmar i veckan i snitt ett helt år. För att se vad det skulle få för effekt. Och jag har legat på 450-520 timmar per år de senaste åren. Rent prestationsmässigt blev det faktiskt inget stort lyft under det första året när jag gick från under 300 timmar till 520 timmar. Men det var troligtvis lite för utspritt i olika träningsformer. Hade jag kört 520 timmar roddmaskin ett år hade jag säkert krossat alla mina gamla roddrekord efter det året.

Så över till det som kanske är mer allmängiltigt och intressant än just mina träningsresultat. Jag har väl egentligen aldrig lidit av tidsbrist då jag trots att jag jobbade heltid egentligen alltid haft några timmar per vardag helt fri och oftast väldigt många timmar på helgen. Så rent tidsmässigt hade jag absolut kunnat träna både 10 och 15 timmar i veckan även när jag jobbade. Men det var helt enkelt motivation och ork som satte begränsningen. 

Detta gör att det blir inte så jätteenkelt som man kan tro att träna dubbelt så mycket bara för att man inte jobbar. Att träna 10 timmar mer i veckan jämfört med när jag dessutom jobbade 35 timmar mer i veckan än nu borde vara en enkel kalkyl som går 25 timmar plus. Men det var liksom inte jobbet och tiden som var den stora begränsningen från början, inte för mig i alla fall. Utan det är helt enkelt ganska jobbigt att träna 2-3 timmar varje dag och ska man träna riktigt mycket så blir väldigt stor del av träningen på extremt lugn nivå. De på elitnivå i konditionsidrotter som tränar över 20 timmar i veckan kör ungefär 80-90% av träningen på låg intensitet. Och det tycker jag inte känns så kul, även om det skulle få effekten att jag blev några procent bättre.

På tal om några procent bättre så har jag ytterligare en tanke som är mer kopplad till ekonomi och sparande. När man som mig är motionär som kör lite lopp på lägre nivå men även tycker om att tävla mot sig själv genom att tex ro 10 000 meter roddmaskin på tid i sin ensamhet är att man får hitta ett sätt att förhålla sig till prestationen där man bara tävlar mot sig själv och man själv sätter reglerna. 

Det vill säga ska man köpa en riktigt dyr cykel för att cykla 0,5 km/h snabbare, ska man ha 5 olika par längdskidor som går bra i olika fören och ska man köpa löparskor med kolfiberplatta i sulan för att springa milen 1 minut snabbare? Tävlar man på elitnivå och mot andra är svaret självklart att man inte kan ge bort fördelar till andra. Men på motionsnivå hittar man ju på reglerna själv. 

Så jag tycker lika gärna man kan hitta på regeln att man ska komma topp 1 000 på Vasaloppet men bara äga ett par skidor som att man ska komma topp 750 och då göra allt som står i ens makt och köpa in sig hos något elitteams vallaservice. Eller att man har som mål att springa milen på 42 minuter utan kolfibersko lika väl som att man ska springa på 41 minuter med senaste värstingskon. Eller att man ska köra Vätternrundan på bättre tid än förra året utan att köpa ny cykel.

Visst man kan lura sig att tro att det är viktigt att slå kompisen eller svärfars gamla rekordtid. Men jag tror ärligt talat inte så många bryr sig om ditt resultat på den detaljnivån att du kan köpa dig till framgång. Och slår du svärfars gamla rekordtid tack vare material som inte fanns på den tiden är det väl inte så mycket värt?