Bra fråga. Utan att ha läst originalet så gissar jag att frågan gäller att det kan vara svårare motivera sig till en motsvarande sparsam livsstil som under fasen fram till hen slutar jobba. Dvs att FIRE-talet antagligen är lite lågt i förhållande till önskad livsstil (antagligen i syfte att kunna sluta lönejobb så tidigt som möjligt. ) Eller?

Jag tror det finns lika många svar på frågan som personer som är i en sparresa. Det är nog väldigt individuellt utifrån vart man vill hitta balansen i sparande/levande. För mig är det fortfarande viktigt att leva här och nu och inte fokusera allt för mycket på vad jag lägger undan. Jag har iofs många år kvar i ekorrhjulet innan jag kan sluta jobba eller känner för att gå ner i arbetstid. Visst kommer det och går bättre eller sämre månader men jag själv kopplar nog inte mitt sparande till huruvida det är en bra eller dålig månad som passerat. Jag vill inte vakna upp i framtiden med tanken att jag nu kan gå ner i arbetstid men att jag inte levt mitt liv fullt ut den senaste tiden (eller exempelvis känna en ångest över onödiga utgifter).

Sedan kan jag såklart se att jag tänker såhär just nu (kanske utifrån att det är just flera år kvar i min resa) och att hela mitt resonemang ändras med tidens gång och ju närmre jag kommer slutmålet att gå ner i arbetstid. Mycket intressant frågeställning.

MVH VGI

Hej,
Jag och frugan har diskuterat det här ganska mycket, vi har kommit fram till att vi behöver ha det vi skall syssla med efter vi går hem från jobbet igång redan innan vi slutar jobba. Men att vi kan skala upp, tex har vi lite djur för självhushåll, när vi inte har en anställning kan vi ha lite fler. Jag har lite snickerimaskiner och skulle kunna bygga möbler, men nu har jag inte tid utan får nöja mej med att göra dom mest nödvändiga jobben på huset.

För min del är planerad exit ungefär när mina föräldrar går i pension, vi har redan projekt ihop vilket vi med all sannolikhet kommer ha framgent också. Att skaffa f-skatt och bli lite byasmed är väl också en del av planen.

Har även lite större renoveringar på huset och uthusen som inte är akuta som jag tänker skjuta på tills jag släppt min fastanställning.

Så vi försöker göra nu vad vi vill göra sen, bara i mindre omfattning.

Håller med ovan. Jag tror det gäller att sparka igång aktiviteter innan man slutar. Vi slutar ju att jobba för att få mer tid, men tid till vaddå? Om du inte vet så kanske du inte är mogen att ta steget.
Nu är ju sparandet precis som du säger ett roligt projekt som motiverar och engagerar, men sen då?
Känner man som Farbror Fri att man fortfarande ska leva billigt så är ju det i sig ett projekt men jag har saker jag vill göra med min tid. Resa tex och det är ofta inte billigt. Det kan vara, men jag vill inte snåla.

Jag skulle däremot inte sluta jobba innan barnen flugit ut eller åtminstone var så stora att de kan lämnas ensamma.
Frihet som jag menar är inte att vara hemma-mamma och sköta hus och serva barnen. Jag har ynnesten att alltid kunna jobba mycket hemifrån så jag har fortfarande kunnat vara närvarande och i och med alla resor så tillbringar vi kvalitetstid ihop, iväg från alla tv-spel, aktiviteter och läxor.
Men att vara fri och behöva tillbringa tiden i huset är inget värt för min del.

Så så länge jag har barn hemma så bor jag där jag bor och kan lika gärna jobba. SEN flyttar jag till ett trevligare ställe som passar det utbud som jag önskar ha runt knuten.
Därför kommer jag vara runt 58 år när jag slutar arbeta. Och de extra åren räcker bra för mig.

Minns hur jag träffade en person på en kurs som berättade att han var på en bilmässa och blev riktigt förtjust i en Lotus. Det var flera års leveranstid. Han lade en order utan att ha pengar. Han hade detta som sparmål och jobbade som sjutton och sparade och kunde betala bilen.

Jag trodde han skulle berätta att det var kul ett tag med bilen men sedan lite tomt. Men han var nöjd, framförallt så var han så stolt över att han satt en mål och kunnat uppnå det. Han pratade mer om att han lyckat med det än om själva bilen.

Boye pratar ju om resan som gör mödan värd och det verkar varit så för den här personen.

För egen del så har jag aldrig sparat sådär extremt. Det kan ju vara jobbigt men kanske också givande, man får en känsla av att klara av att uppnå något som varit svårt och det i sig kan ha ett värde.

Otroligt intressant att läsa alla funderingar, jag tror som många är inne på att ha något planerat vid tidpunkten för exit. Jag skulle själv gärna hjälpa både föreningar och släktingar med diverse projekt som många andra kanske inte har tid med.Att ge något tillbaka gör att man känner tillhörighet och att man blir uppskattad som person. Jag känner mig inte heller främmande för att skaffa ett AB själv som man kan skrota runt med om man har lust.

så jäkla intressant!

Miljonären, jag har faktiskt förvånas över att du är så nöjd med ett liv med så enkla vanor.

Hade du även mått bra utan att blogga/skriva böcker om sparande?

För min del hade jag behövt en mening i tillvaron.

Jag antar att aktieintresset och sparandet för många är meningsskapande och ger ett sammanhang att verka i.

Därför kan det nog kännas negativt att uppnå sitt mål. Om inte sparandet från början var ett intresse utan endast ett medel att nå ekonomisk frihet.

”…sökandes mål och mening…”
”…the pursuit of happiness…”

Det finns inget slutmål. Det är väl därför som vägen till ekonomisk frihet inte slutar i ett ”happily ever after”. Det är endast en fasövergång där vi behöver fylla en mening och ett sammanhang med ett annat. Vad detta är avgörs av vår personlighet och våra förmågor. (Enbart ”nöje” eller ”bekvämlighet” kommer aldrig vara tillräckligt.)

Och instämmer att det är intressant och imponerande att MI verkar lyckats så bra med denna övergång.

Har sagt det förut mer eller mindre men jag tycker inte du kan jämföra ditt liv som fri med en som gör en 'riktig FIRE' och som verkligen 'hoppar av' pga ni fortfarande har en inkomst varje månad (det är i och för sig inte ditt fel att folk fråga dig ändå om det) - styrkan du har (enligt min mening) beträffande egen erfarenhet är uppbyggnadsfasen tycker jag snarare än uttagsfasen/förverklighetsfasen. Men hur som helst så är det en interessant fråga

Hej MI30,

Har dina böcker och besöker bloggen flitigt - tack för all inspiration!

Jag håller med frågeställaren till 100%!

Jag tror att bakgrunden till känslan är om man har en krävande arbetssituation och vardag i ackumulationsfasen som gör att man längtar efter ngt annat utan att riktigt ha energi till att lägga på andra aktiviteter.

Det är så lätt att känna att man längtar efter ngt annat utan att veta riktigt efter vad.

I mitt fall gör det även att bristen på klar riktning att jag arbetar vidare utan att egentligen behöva pengarna. Jag känner att om jag slutar jobba så vill jag att livet blir riktigt mkt bättre och just nu inte hur det skulle bli det och då känner jag att jag lika gärna kan fortsätta arbeta.

Kanske långt inpass och inte exakt samma situation men tror ändå att känslan påminner om frågeställaren,

//JK

Jag kan känna igen det här till stor del.

Om en månad på jobbet har varit trist och kass på en massa olika sätt, kan man ändå trösta sig med att ha sparat XX 000 och kommit närmare sitt mål.

På liknande sätt kan jag efter en dålig dag på jobbet ändå trösta mig med att jag har gjort någon slags nytta under dagen, även om det inte var så kul att utföra.

Tar man bort jobbet från exemplen ovan så har man inget att trösta sig med om dagen eller månaden inte har varit så kul. Man har inte gjort någon särskild nytta, man har inte kommit närmare något mål.

Det kan i sin tur leda till att man fastnar i grubblerier om varför man mår dåligt när man är fri att göra vad man vill.