Lägre krav på livet under sparfasen?
Jag fick en fråga från en läsare för ungefär en vecka sedan som jag funderat på en del sedan dess. Läsaren i fråga var ungefär ett år ifrån att kunna sluta jobba och börja leva på det ihopsparade kapitalet. Men frågan gällde inte de vanliga och praktiska frågorna i stil med hur mycket pengar som behövdes, hur mycket som kunde tas ut varje år, om det är klokt att ha en årslön utanför börsen eller något liknande. Frågeställaren hade istället en helt annan fundering och oro inför det stundande livet fritt från lönearbete.
Frågan löd (förkortad och lite omskriven av mig):
"Om man jobbar mycket och lever billigt och kan spara 30 000 kr i månaden så kan man acceptera att livet är rätt hårt och tråkigt under den fasen. Eftersom varje månad som går skapar möjligheter för framtiden så känns det ok att livet inte är perfekt här och nu. Man lägger här och nu ner ett jobb som gör att det ska bli bättre i framtiden. Den dagen man ska njuta av allt hårt jobb så blir kraven mycket större. Och därmed risken för besvikelse större."
Egentligen är det väl lite samma sak som alla heltidsarbetare med semester i så fall borde uppleva varje år? Under 47-48 veckor per år jobbar de och sliter och sparar ihop till 4-5 veckors semester. Och det finns kanske många som upplevt det att semestern inte blir så fantastisk som man tänkt sig och sett fram emot. Så till viss del förstår jag tanken i frågan.
Jag tänker mig själv att risken är extra stor för en person som känner att den har lite svårt att komma sig för och göra saker och ta tag olika grejer. Man kanske gillar att aktivera sig men är lite lat i grunden. Eller egentligen gillar att träffa folk men samtidigt är lite blyg och introvert. Under en period där fokus ligger på att spara pengar kan det då gå att motivera att jobba så mycket som möjligt och göra så lite som möjligt annat. Att bara jobba och sen gå hem och ligga i sängen och stirra upp i taket är egentligen inte så kul. Men det går att förklara bort med att det fyller ett större syfte och är bra för sparkvoten och framtiden. Den dagen du inte längre ska spara några pengar går det inte att motivera ett liv där du inte tar tag i saker och gör allt det du egentligen vill fylla dagarna med.
Ser man tillbaka på en månad utan jobb med att man bara legat hemma i lägenheten hela månaden så kanske missnöjet blir större än vad det hade blivit om månaden i alla fall medfört ett sparande på 30 000 kr och en tro på att det i framtiden ska föra något gott med sig. Så en månad som bara varit en 3a på skala 1-10 i händelser/upplevelser vägs upp av ett sparande på 30 000 kr vilket gör att betyget blir en 7a. Den dagen det inte finns något sparande att lägga i vågskålen måste man skapa 7an eller ännu hellre 9an själv.
Ja det kanske ligger något i det hela? Jag vet faktiskt inte riktigt hur stor risken är. Känner ni igen förhågan från frågeställaren oavsett om ni är tidigt eller sent i er sparresa?
Själv är jag mycket mer nöjd med livet sen jag slutade jobba. Men då vi ännu inte plockat ut pengar ur portföljen kanske vi till viss del "dopat" känslan med att vi på sätt och vis fortfarande bygger inför framtiden. Om det nu ligger något i frågeställarens farhåga.
Jag hoppas jag tolkat frågan rätt och att ni förstår ungefär hur tankarna går. Vad tror ni?