Jag har ofta återkommit till att en sak som jag tror hjälpt mig mycket i min sparsamma livsstil med högt sparande var att jag började spara direkt när jag fick första jobbet. Eftersom jag klarade mig bra och trivdes bra med livet på en studentbudget blev det ganska naturligt att stoppa undan den delen av lönen som översteg studentbudgeten. I takt med att motivationen för sparandet steg lyckades jag under en period till och med sänka mina omkostnader lite jämfört med när jag några år tidigare hade varit student.

När man ska spara så mycket pengar som möjligt kommer man till en nivå där de sista hundralapparna i sparande blir rätt tuffa. Det är helt enkelt en mindre uppoffring att minska kostnaderna från 15.000 kr i månaden till 14.000 kr i månaden än att sänka kostnaderna från 8.000 kr till 7.000 kr. Så någonstans kommer man till en brytpunkt då det inte är lönt att spara ytterligare en krona. Den brytpunkten ligger så klart på helt olika ställen för olika personer. När man testat den gränsen och sen lägger på lite konsumtion har man istället nytta av att de sista sparade kronorna var så svåra, varje hundralapp man lägger tillbaka känns som den gör stor skillnad.

Nu upplever jag att jag lever betydligt mindre sparsamt än vad jag gjorde för 5-10 år sedan. Vi har skaffat bil, bor bra, lägger undan pengar till resor (även om det inte blev så mycket av det just under 2020), äter ute och beställer hämtmat regelbundet och har nästan alltid någon streamingtjänst. Vi har köpt ny TV, inredningsgrejer, mobiltelefon etc bara det senaste 1,5 året. För att nämna några exempel. Det gjorde att jag blev ganska chockad när jag för några dagar sen insåg att vår gemensamma månadsskostnad delat på två är lägre än vad studiemedlen är för 2021. Det vill säga vi skulle kunna leva på den här ekonomiska nivån om båda var studenter. Att vi lever dyrare nu, räknat i kronor, än som studenter verkar alltså helt kunna förklaras med inflationen. Om vi utgår ifrån att studiemedlen ungefär följt inflationen de senaste 15 åren.

Nu är ju siffrorna rätt kraftigt dopade av att vi äger vårt boende med väldigt låg belåning och dessutom med en ränta som är låg. Vi har de senaste åren haft en boendekostnad på under 4.000 kr i månaden, som alltså ska delas på två personer. Det blir så klart skillnad jämfört med en student utan kapital som hyr en liten etta för 6.000 kr i månaden som ska betalas hela själv. Dessutom har vi inget behov av att köpa kurslitteratur och som stadgad 40 åring är förmodligen festkontot lite lägre än för 20 åringen som flyttat till ny stad och ska lära känna nytt folk.

Men på något sätt känns det ändå som vi hackat själva systemet. När man kan hitta ett grundupplägg man trivs med när det kommer till boende, mat och räkningar som landar på 4.500 kr i månaden per person och sen kan spendera ytterligare 6.000 kr per person på sånt som uppfattas som ren lyx för att landa på 10.500 kr i månaden jämfört med studiemedlen som för 2021 ligger på 10.900 kr vid heltidsstudier (bidrag och lån ihop).

Som jämförelse till våra genomsnittliga kostnader på runt 20.000 kr i månaden kan nämnas av vi enligt 4% regeln skulle kunna plocka ut runt 35.000 kr i månaden från portföljen. Till det får man lägga inkomst från extrajobb och allt pensionskapital som visserligen är bundet minst 15 år till, men som i framtiden kommer kunna stärka upp kalkylen. Det känns som vi kommer klara oss...