Jespers FIRE-resa

Efter snart 20 års bloggande och intresse för att spara ihop pengar till att kunna sluta jobba har jag lärt känna en del personer med liknande intressen och resa bakom sig. Några av dessa har jag bara sporadisk kontakt med via tex direktmeddelande i sociala medier medan andra blivit kompisar jag träffar flera gånger om året. 

Många av dessa personer är rätt lika mig på många sätt. Det blir väl automatiskt så att man dels dras till de med liknande intressen och dessutom kanske man påverkar varandra i någon form av filterbubbla. Det här gjorde att jag tyckte det var väldigt upplyftande när jag nyligen sprang på en kille som slutat jobba vid 50 års ålder men ju mer jag började följa och lyssna på honom desto mer insåg jag hur mycket som skiljde oss åt. 

Killen jag pratar om är Jesper som har Youtubekanalen “FIRE på svenska”. Om ni inte hört talas om den hittar ni den här. Ungefär så här ser det ut:

Då jag tycker det är intressant att visa upp att resor mot FIRE kan se lite olika ut så kontaktade jag Jesper för en intervju. Så strax kommer det lite frågor, men först lite korta fakta som ligger till grund får mitt påstående att vi är rätt olika som personer.

• Jag gick ur kyrkan så snabbt jag kunde när jag blev myndig. Jesper jobbade många år som anställd inom Svenska kyrkan.
• Jag lyssnar inte mycket på musik och har aldrig köpt en enda musikskiva i hela mitt liv. Jesper har musik som ett av de största intressena och skivsamlingen är stor.
• Jag läser en del böcker, men absolut inte fantasy som Sagan om ringen. För Jesper är det här en favoritgenre.
• När jag efter några sparsamma år började spendera lite mer pengar var resor något som prioriterades direkt, både med bil inom Sverige och några resor per år utomlands. Jesper har ingen bil och tycker inte så mycket om att resa utomlands på semester heller.
• Jag har inga barn. Jesper har två.
• Jag är gift och bor ihop med min fru. Jesper är särbo med +50 mil mellan bostäderna. 
• Jag bloggar anonymt. Jesper visar både namn och ansikte på Youtube.

Ja bara för att nämna några grejer som jag kom på lite snabbt såhär. Nu fattar väl alla att det egentligen inte spelar någon roll för möjligheten att sluta jobba tidigt om man tror på gud eller inte, läser fantasy eller biografier, spelar schack eller synt osv. Men även när det kommer till hur vi sparade ihop våra pengar och för ämnet mer relevanta frågor skiljer sig resan en hel del åt. Mer om det i intervjun som vi lämnar över till nu:

Hej Jesper och grattis till 1 år som FIRE och succén med din Youtubekanal "FIRE på svenska". Och kul att du ställer upp på en intervju.

Jag tänkte vi skulle jämföra våra resor lite. Vi börjar från början. Jag tvingade med min helt ointresserade pappa till banken för att hjälpa mig att köpa mina första aktiefonder över disk när jag var 14 år och började spara regelbundet och på riktigt strax efter jag fyllt 20 där målet från början var att bli rik. Det här med att bli fri och slippa jobba kom senare för min del. Hur och när växte ditt intresse för sparande och investeringar fram?

Det finns nog massor av sätt att se det där på, men min pappa har köpt aktier under min uppväxt och under tidigt 90-tal startade han ett bolag för aktieförvaltning, helt enkelt för att det väl var mer förmånligt än eget sparande. Detta var ju långt innan ISK ens var påtänkt. Resten av familjens små sparanden lades in i samma bolag och under alla år agerade jag sekreterare under de tvåminutersmöten vi hade årligen. Eftersom man ju inte skriver under utan att läsa genom först var jag den ende som tittade genom årsredovisningen och ställde följdfrågor kring utveckling och innehav. Detta var nog min inkörsport till förståelsen av aktiemarknaden, även om mina innehav var väldigt begränsade då.

Jag gick f ö samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och hade världens bästa lärare i historia och kulturkunskap och en som inte bangade att prata om 1900-talshistoria utöver krigen, så även Kreugerkraschen och oljekrisen hann vi med. Jag tror även detta bidragit till förståelse för hur världsekonomi i stort fungerar och dess koppling till investeringar. 

Men, det egna investerandet tog inte fart på riktigt förrän runt millennieskiftet då jag hunnit börja jobba och hunnit få pengar över. Jag gick in i någon börssatsning (genom Ikano bank, om minnet inte sviker) med garanti om att backa max tio procent och det handlade om Kina och att kapitalet var låst fyra (eller fem?) år. Min knapphändiga analys gick väl ut på att med den lilla nedsidan och stora uppsidan i samband med OS-satsningar och Kinas försök att få väst att se annorlunda på landet, fanns det väldigt lite som kunde gå fel. Det handlade om ca tre månadslöner netto, som jag hade att avvara och efter de där åren hade jag nästan dubblat det. Det gav en bra förståelse för hur det kan fungera på börsen. Jag startade också ett väldigt modest sparande i IPS strax därefter, ivrigt påhejad av pappa.

Men roligast blev det när ISK-systemet startade och det gick att på ett enkelt sätt sätta sig in i fonder, kurser och utveckling. Det gjorde ju inte ont att det var i den vevan som börsen började få fart på allvar efter finanskrisen också.

Min första bostad var en billig bostadsrätt som jag inte behövde amortera något på, allt för att kunna spara så mycket som möjligt i aktier och fonder varje månad när jag fick mitt första jobb. Jag använde till och med bostaden som säkerhet för att låna lite mer pengar som jag kunde köpa aktier för 2008. Jag har förstått att du hade lite annat fokus när det kom till bostad och amortering. Kan du berätta lite om hur din "bostadskarriär" och resa mot obelånad bostad har sett ut?

Jag brukar säga att jag inte haft någon bostadskarriär eftersom jag bor kvar i mitt första ägda boende. När jag och mitt ex flyttade till Malmö 1997 försökte tidigare nämnd ivrig pappa få oss att köpa ett radhus som han hade fått förhandsinformation om. Vi såg inte att vi ville bo i stans utkast när det var uteliv kring Möllan som hägrade då, så det blev hyreslägenhet i centrum istället. 

2002 fick vi barn och och 2003 kändes en trea på fjärde våningen utan hiss som hopplöst opraktiskt så då begav vi oss ut bland villamattorna utanför stan. Jag fick stå för handpenningen och vi lånade relativt mycket för tiden så jag tömde mina konton helt.

2007 gick jag och exet skilda vägar och jag stod med en femåring och en ettåring på halvtid. Jag var emotionellt nedslagen i skorna och brände ljuset i båda ändarna med heltidsjobb på udda tider och heltidspappa på övrig tid. Det fanns helt enkelt varken lust eller ork att flytta då och jag bestämde mig för att dra åt livremmen och jobba mig genom detta. Det jag sparat under de fyra åren gick åt till att lösa ut exet ur huset och jag var återigen tillbaka på noll på kontot.

Jag lade tid och energi på barnen och bygger man lego, ritar och ser på film kostar livet ganska lite. Varenda sparad krona kastade jag på mina lån. Räntan på dessa låg på 4,5-5,2% vid tiden och med livet i fokus fanns det nästan inte på kartan att investera för att det matematiskt troligen var mer rätt. Jag kan inte nog understryka detta då det är här jag fått många frågor. Föräldraansvar och en verklig risk att inte reda ut vardagen är inget man laborerar med för att få bättre avkastning. Det låter kanske förmätet, men har man inte varit mitt i det livskaoset förstår man inte vad man pratar om.

Summa summarum: Jag trivdes i huset, barnen hade egna rum och plats att växa upp och med hög sparkvot som gick till amortering såg jag snabba resultat på ränteavierna. Efterhand som bundna lån löpte ut fick jag antingen lägre ränta eller kunde betala av dessa. Snöbollen fick verklig fart fort. Jag räknade snart ut att jag borde kunna vara lånefri när jag var 40. Det skedde när jag nyss hade fyllt 39. 

Och det var då när huset var helt avbetalat som du på allvar kunde lägga ditt sparande på att börja bygga upp portföljen som alltså 11 år senare gjorde FIRE möjlig. Imponerande!

Jag har valt en portfölj baserad på ungefär hälften utdelningsaktier och hälften indexfonder. Kan du berätta lite om hur din portfölj ser ut och hur du lagt upp strategin kring uttag nu när du lever på portföljen?

Historiskt har jag doppat tårna i olika marknader och regioner och jag passar på att förklara att det nog inte fanns så mycket strategi bakom, eftersom jag trivdes på jobbet och såg investeringarna mer som ett spirande intresse och var okej med att det kunde bli läropengar om börsen skulle rasa. Så redan nämnda Kina, Ryssland innan de annekterade Krim och Grön teknik innan den hajpen dog ut har gett bra fart i portföljen genom åren.

Men de senaste åren har jag styrt över mer och mer till globala indexfonder, med home bias, då jag menar att jag bor här och har bättre koll på vad som händer i Sverige samt att jag envist hävdar att kronan är undervärderad. 

I dagsläget består mitt FIRE-kapital av 42% globala indexfonder (LF och Avanza), 34% svensk indexfond (LF), 8% europeisk indexfond (LF), 10% Spiltan investmentbolag och 6% i mina rullande fasträntekonton (i dagsläget tretton olika konton med tre månaders löptid så att ungefär var tionde dag binds ett konto om för en ny tremånadersperiod).

När det gäller uttagsstrategin så byggde jag ett eget system för uttag där jag inför varje nytt kvartal tar ut en förutbestämd summa (0,8% av mitt ursprungliga FIRE-belopp ungefär). Varifrån pengarna tas låter jag avgöras av hur utvecklingen av portföljen varit de närmast avslutade tre månaderna. Med den siffran framför mig stämmer jag av med mitt egenutformade dokument som får avgöra om jag tar allt från fonder eller om delar eller hela ska tas från räntekonton. 

Jag får väl passa på att nämna att jag pratar mer om hur det här dokumentet ser ut i avsnitt #12 av min serie på YouTube. Det känns som att det blir rörigt att ta det här.

En sak jag trots allt tror att vi har gemensamt är att vi trivs bra hemma och inte har några problem med att vara i vår egen bostad 18-20 timmar om dygnet många dagar. Jag själv märker dock stor skillnad om min fru är bortrest ett par dagar att jag upplever det som mycket mer ensamt och tråkigt att vara hemma så mycket dessa dagar. Är det här något du känner igen eller funderar på med ett sista hemmaboende barn som troligtvis flyttar inom kort?

Du har helt rätt. Jag är också väldigt hemmakär, som man säger i vissa delar av landet. Jag har nog alltid haft stort behov av egentid och trivs med mitt eget sällskap. Samtidigt har jag sedan 2009 en ny relation på distans och då ser jag både en annan del av landet, andra människor och umgås mer intensivt i perioder, både när särbon är hos mig och när jag är hos henne.

Jag funderar mer aktivt på det nu, eftersom min äldste har flyttat till eget och min yngste nu precis börjat jobba heltid efter studenten. Men det skulle nog dröja innan jag kände ensamhet. Dock är det väl troligt att jag och särbon i en framtid slutar vara huvudsponsorer till SJ och ser om vi kan enas om ett gemensamt boende någonstans. Men det får framtiden utvisa.

Säg att du hade kunnat tjäna mer, eller spara mer, eller få bättre avkastning på pengarna för 5-15 år sedan och därmed fått råd att sluta jobba vid exempelvis 45 snarare än vid 50. Tror du att du hade tagit chansen och hade slagit till redan då eller kändes 50 som en lagom tidpunkt för din del?

Vilken bra fråga! Under början av min investeringsresa kändes det så fjärran, eftersom jag ju stod på noll 2013. Men eftersom börsen gasade på och jag fick mer pengar att kasta in på mitt ISK så gick det ju ganska fort uppåt. Jag började inte följa siffrorna mer noggrant förrän 2018 och 2019 gjorde jag mina första gissningar kring vad jag skulle ha på kontot fem, tio, femton och tjugo år senare. Det är ganska kul att plocka fram det pappret idag och se att jag skulle haft hälften mot vad jag har nu om mina försiktiga gissningar slagit in. Jag nådde den första investeringsmiljonen 2018, så det fanns ju inte på kartan att ens tänka FIRE då. 

När det började bli värt att fundera mer på möjligheten var vi alla mitt i pandemin och det var mot slutet av denna som jag kom fram till att 50-årsdagen rimmade väl med att yngste sonen blev myndig och jag började känna mig klar på jobbet. Så, svaret blir nog både ja och nej. Utan barn, utan pandemi och med tråkigare jobb hade jag säkert tänkt annorlunda, men nu känns detta som det optimala valet utifrån både föräldraskap, nutidshistoria och arbetssituationen som rått.

Jag som gift med delad ekonomi och en fru som jobbar deltid med fast lön har sluppit lite av de bekymmer som man ibland varnar för att en person utan inkomst kan stöta på. Har du under ditt första år utan lön hunnit märka några problem med banken, att skaffa abonnemang eller annat liknande? Om inte, är det något du oroar dig för framåt?

Detta var en av sakerna som gjorde att jag valde den tid jag valde också. Lite extra krockkudde, en vuxen son och en period av "testkörning" var nog extra nödvändigt för min del. Eftersom jag är skuldfri är just ränteförhandling inget problem. Jag skaffade ett extra kreditkort innan jag sa upp mig och jag blev medlåntagare till min äldstes lägenhet under tiden jag fortfarande hade jobb, så allt sådant var fixat tidigare.

Jag har hittills inte stött på några andra problem. De få abonnemang jag har dras på kreditkortet och kostar mest småpengar ändå. Utöver kreditprövningen i samband med sonens bostadslån kan jag inte minnas när sådan senast gjordes. Och för någon vecka sedan uppdaterade jag mina kundkännedomsdokument hos banken och inte heller då ringde någon och lät förtvivlad. 

Men oro då? Jag har såklart stött och blött om något större skulle hända med t ex huset. Men jag har gjort mycket av de stora sakerna som behövs när kåken fyller femtio. Sedan finns det ju försäkringsbolag också, om olyckan är framme. Jag har också så pass mycket svängrum i ekonomin att jag inte räknar hundralappar i kalkylarket och inte skulle ha några problem att dra in livremmen några hack om skiten träffar fläkten. Det enda som kanske hägrar som mer oklart är väl om jag och särbon flyttar ihop och då ska reda ut med banken hur i hela friden två ägda boenden ska bli ett, om det t ex behövs ett brygglån eller liknande. 

Med tiden jag beskrivit i backspegeln känner jag mig väldigt nöjd med både beslut och utfall så här långt. Så, tack för intressanta frågor och för möjligheten att sätta svaren på pränt. Det var nyttigt att försöka göra det begripligt även för andra. Jag hoppas att jag lyckades.