Mycket vill ha mer
För några dagar sen kom jag att tänka på en händelse som inträffade för över 15 år sen. Vi var ett gäng kompisar där alla var i åldern att vi just slutat eller snart skulle sluta plugga på universitetet. Några hade fått bra jobb direkt efter examen, någon ett "sämre" jobb som de egentligen inte hade behövt plugga till, andra dröjde sig kvar i studierna i väntan på bättre tider och någon klurade på att starta eget. På en fest hade en i gänget hittat en annons med en svensk bar som skulle säljas i Thailand. Han var eld och lågor och tyckte hela gänget skulle flytta dit och driva en bar ihop.
Det som blev otroligt tydligt var att intresset för att hänga på hans galna idé var direkt linjär med hur mycket man hade lyckats bygga upp här hemma. Den som fått ett bra jobb och hade ett fast förhållande var givetvis minst intresserad av att flytta till Thailand. Sen var det en glidande skala ner till den där killen som pluggade vidare i väntan på bättre tider som var mycket positiv. Rätt självklart egentligen tänker ni, och visst det får jag väl hålla med om. Men på något sätt tycker jag ändå det var lite typiskt att det som avgjorde intresset inte främst var hur kul man tyckte det skulle vara att bo i Thailand, om man gillade värme, lockades av att jobba i en bar eller intresset för att bli rik (vilket jag inte tror man blir på att driva en bar i Thailand ihop med 5 kompisar utan barerfarenhet). Utan helt avgörande för intresset var vad man hade för alternativ här på hemmaplan. Om man egentligen tyckte det var jätteviktigt att tjäna mycket pengar men började inse att man skulle ha svårt att göra det i Sverige kunde man lika gärna vara fattig i Thailand. Istället för att knyta näven i fickan och tänka att man minsann ska lyckas med det man drömmer om på riktigt. Nu blev det så klart inget med baren i Thailand, inte ens för de mest positiva där på festen.
Det som slog mig när jag tänkte på det här för någon dag sen var att det kanske är på samma sätt med mycket här i livet. Att man anpassar sig väldigt mycket till vilka förutsättningar man har och intalar sig att det som man måste göra också är det som man vill göra. Det tjänar inte så mycket till att drömma om tidig pensionering för den som inte sparat en krona när hen fyller 45 år, utan man säger istället att man skulle bli väldigt rastlös av att inte ha ett jobb att gå till och att sparande är tråkigt och ointressant. Eller om man tittar i andra änden så är det svårt att erkänna att det vore fräckt med stor motorbåt för den som inte pallade att jobba längre än till 45 utan sa upp sig och flyttade ut i skogen med ett två miljoner på kontot.
Hade jag tyckt det var skitkul på jobbet för 2-3 år sen hade jag så klart inte slutat jobba, och då hade jag kanske tyckt det var jättetöntigt att köpa ägg på extrapris, eftersom jag nu hade börjat inse att jag och min fru behöver bränna 100.000 i månaden för att göra slut på löner och portföljens avkastning. Och då gäller det att köpa ekologiska ägg på dyraste butiken. Nu tyckte jag istället det blev tråkigt att jobba de sista åren och var då väldigt tacksam för att jag under många år sparat mycket av lönen vilket möjligjorde att jag kunde sluta jobba innan jag fyllde 40.
För ett år sen när börsen stod betydligt lägre än nu och jag trodde att våra inkomster inom kort skulle minska mycket raskt kändes det fortfarande som ett helt rätt beslut att jag ett år tidigare slutat jobba. Men jag hade på något sätt anpassat mig till att det kanske skulle bli så att vi skulle leva på 25.000-30.000 i dagens penningvärde resten av livet och att den standarden skulle funka bra. Nu när börsen gått upp drygt 30% (och vi har kunnat återinvestera ett års utdelningar och snart ska återinvestera ytterligare ett års utdelningar vilket inte var planen för två år sen när jag slutade jobba) så tänker jag konstigt nog mer på börsen, pengar och framtida utdelningar än för ett år sen. Jag tyckte det kändes toppen när vi hade 8 miljoner för ett år sen, men samma stund som vi passerade 10 miljoner började jag grubbla på 15 miljoner. Mina intressen eller behovet av pengar har inte förändrats och jag har ingen aning om vad vi skulle göra med pengarna om vi kunde plocka ut 60.000 i månaden från portföljen istället för 30.000. Jag är heller inte det minsta sugen på att börja jobba igen för att nå 15 miljoner i portföjvärde snarast möjligt, men intresset för att nå dit har helt klart gått upp det senaste året. I takt med att möjligheten till det också har ökat.
Jag vet inte om det går att hänga med på någon röd tråd i inlägget från festen för 15 år sen där baren i Thailand kom upp till att jag har börjat drömma om ett liv i rikedom. Det jag är ute och far efter är att de flesta på något sätt anpassar till sin verklighet och intalar sig att de förutsättningar man har är helt ok och att den där som har helt andra förutsättningar ändå bara gör sånt som inte intresserar en själv.
Sen finns det så klart undantag i båda riktningarna. Den där som ältar och ångrar att man inte sparade mer pengar för 20 år sen. Eller den personen som har de sämsta genetiska förutsättningarna men tränar hårdast av alla. Jag hävdar dock att motsatsen är vanligare, dvs att den som har dåligt bollsinne tröstar sig med att bollsport ändå är tråkigt. Och att den som är fast i ekorrhjulet med tomt sparkonto intalar sig att det skulle bli långtråkigt att inte jobba och att det väl kommer bli knäckebröd som pensionär för nästan alla andra också.
Hoppas det gick att förstå ungefär vad jag var ute efter. Håller ni i så fall med om mina tankar?