Sparresan del 1:2
Jag tänkte skriva ett tvådelat inlägg idag och imorgon där jag tänkte beröra "sparresan" det vill säga sparandet utslaget på en lite längre period under livet och vilka möjligheter detta sparande skapar. Idag tänkte jag börja med sparande för den som sparar lite mer (50-80% av lönen) med utgångspunkt från min egen resa och imorgon titta lite mer på sparande för den som sparar lite mindre (5-10% av lönen).
Bakgrunden till detta inlägg om ett högre sparande blir min egen resa med utgångspunkt från de här frågorna på Twitter.
En kort bakgrund är att jag varit intresserad av pengar hela livet och köpte mina första fonder i nedre tonåren. Jag satsade alla pengar jag tjänade på ett sommarjobb 2002 i Ericssons nyemmission. Men det var först när i slutet av 2004 började jobba efter universitetet som jag verkligen började spara. Det fanns alltså ett grundintresse för pengar och investeringar, men anledningen till att jag började spara var helt enkelt att jag fick pengar över varje månad när jag började jobba. Det första målet jag då satte upp var att bli miljonär innan 30, det insåg jag var fullt rimligt. Utan att fundera så mycket så satte jag även upp målet 10 miljoner innan 40, men det fick bli en senare fråga. Fokus låg helt på miljonen innan 30.
Från börjar var alltså målet tvådelat. Att spara på kort sikt och få ihop en miljon var främst en trygghetsgrej. Jag hade provanställning på första heltidsjobbet och tänkte att det var bra att bygga upp lite buffert om de första åren ute i arbetslivet skulle bli lite svajiga. Behövde jag avsluta sparandet och plocka ut kapital redan vid 300 000 kr var det inte hela världen, då hade jag i alla fall 300 000 kr som skulle komma till användning och gav lite trygghet. Samtidigt fanns alltså drömmen om 10 miljoner, men exakt hur jag skulle få ihop pengarna vad jag skulle göra med de pengarna kommer jag inte ihåg om jag hade någon plan för. Just det här med att gå i tidig pension och begreppet FIRE var för mig okänt då. Och jag vet inte riktigt om jag själv trodde på det här med 10 miljoner som mer än en dröm.
Provanställningen övergick i fast anställning och åren gick. Jag trivdes bra på jobbet och fick högre lön medan kostnaderna låg rätt stilla. Jag passerade miljonen i god tid till 30-årsdagen. Någonstans runt 2011-2012 och ett kapital mellan 2 och 3 miljoner blev jag mer bekant med 4% regeln och det här med möjligheten att kunna sluta jobba i ung ålder blev ett tydligare mål än just 10 miljoner, även om att sluta jobba kändes avlägset och målet om 10 miljoner fanns kvar som ett mål till runt 2015. 3 miljoner blev en milstolpe, då jag insåg att jag skulle klara mig på de 10 000 kr i månaden som det skulle ge enligt 4% regeln och att jag lätt skulle kunna tjäna i alla fall 5 000 kr i månaden utöver detta som ren bonus till låg skatt. Då runt 2015-2016 någonstans mellan 3 och 4 miljoner blev det rätt stora förändringar på mitt jobb, till det sämre för mig personligen. Jag kom då till ett vägskäl, söka nytt jobb eller bita ihop ett par år till för att ta mig upp mot runt 5 miljoner och sen kunna sluta jobba. Jag valde alternativ två och bestämde mig för att sluta sommaren 2018. Våren 2017 släppte jag min första bok och den sålde bättre än väntat samtidigt som jag trivdes allt sämre på jobbet, vilket gjorde att jag vågade ta steget att sluta redan vid årsskiftet 2017/2018.
När jag började spara var det alltså snarast för att på kort sikt kunna klara perioder av arbetslöshet eller jobb med sämre lön. Eller kanske att kunna ta ett halvår eller år ledigt från jobbet om andan föll på. Sen efter det blev snarast målet att bli rätt rik. Och i näst steg växte målet fram att kunna sluta jobba i relativt ung ålder. Det här tycker jag är en viktig poäng, det är väldigt svårt att veta exakt vad man vill göra om 10-20 år i sitt liv. Vilket gör det svårt att sätta upp ett mål som 25 åring att jag ska sluta jobba när jag fyller 40 eller komma upp i 25 miljoner innan 50, eftersom man inte vet hur livet kommer se ut 15-25 år senare. Hade jag tyckt det var roligare än någonsin på jobbet hösten 2017 hade jag så klart inte slutat. Men nu var jag väldigt tacksam att jag 13 år tidigare börjat spara en stor del av lönen så jag hade möjlighet att sluta. Vetskapen att man kan sluta jobba om man vill tror jag alltid är bra, även för den som trivs på jobbet och väljer att jobba vidare.
Andra frågan berör det som brukar kallas "one more year syndrome" det vill säga att det är svårt att ta beslutat ett sluta jobba när man är i ett läge där man kan spara mycket pengar och snöbollen i form av avkastningen på kapitalet dessutom börjar rulla på riktigt. När jag på slutet av mitt yrkesliv kunde spara drygt 20 000 kr i månaden av lönen och kapitalet dessutom gav 200 000 kr i år i möjligt uttag betydde varje extra år kvar på jobbet nästan en halv miljon i ytterligare sparande och återinvesterad utdelning. Att jag trots det vågade ta steget att sluta, till och med ett halvår tidigare än tänkt berodde på ett antal faktorer. Min fru skulle jobba vidare minst ett år till, jag hade lite sparad semester så jag fick lön en bit in på 2018, jag visste att jag skulle få in lite mer pengar på bokförsäljning och konsultarbete osv. Detta gjorde att det inte kändes så definitivt att sluta få lön från en dag till en annan. Såhär 2,5 år senare har jag heller inte behövt ta ut en enda krona ur portföljen, även om insättningarna så klart blivit mycket mindre än om jag fortsatt jobba heltid.
Jag slutade alltså jobba med god marginal till 40 årsdagen, men jag nådde aldrig de 10 miljonerna (för mig personligen alltså räknat på en person). Det hade jag inte gjort om jag jobbat vidare ända till 40 årsdagen heller. Men jag hade så klart kommit närmare än vad jag nu gjorde. Eller så kunde jag hållit fast vid de 10 miljonerna och istället flyttat fram deadlinen och varit nöjd att jag nådde det till 42 eller 45 år. Jag kan ibland vara envis, men att jobba vidare 5 år till av ren princip när jag inte behöver för att jag en kväll 2004 hittade på att den runda siffran 10 miljoner var ett bra mål. Nej så envis är jag inte.