Blog Archive
Fullbevakade bolag
Se fullbevakad bolagspresentationXVIVO Perfusion är ett medicinteknikbolag som utvecklar och marknadsför lösningar och system för att bedöma användbarhet, möjliggöra behandling av organ och bevara organ i god kondition utanför kroppen i väntan på transplantation.
Se fullbevakad bolagspresentationLivihop är verksamma inom vård- och omsorg och erbjuder tjänster inom personlig assistans för individer med olika funktionsnedsättning. Verksamheten bedrivs utifrån koncernens olika dotterbolag och tjänsterna innefattar hantering av personal, budgetering av assistanstimmar, samt kontroll över assistansens innehåll. Bolaget grundades under 2011 och har sitt huvudkontor i Stockholm.
Noteringen skedde i början av 2018 på First North. Koncernen har cirka 1000 medarbetare.
Se fullbevakad bolagspresentationInfrea investerar i mindre och medelstora bolag där dessa får möjlighet att ta nästa steg i sin affärsutveckling. Målet är att bilda en industrigrupp som ska vara stabil över konjunktursvängningar med fokus inom industriservice och infrastruktur. Bolaget är idag verksamt inom affärsområdena Mark och anläggning samt Vatten och avlopp, där flera av bolagen är ledande inom sina områden. Bolagets styrelse och ledning består av personer med entreprenörbakgrund. Infrea är sedan april 2018 noterat på Nasdaq First North och ingår sedan sommaren 2019 i Nasdaq First North Premier.
Vad säger man?
Jag fick en fråga i kommentarsfältet tidigare i veckan som påminde om något jag fått flera frågor om. Frågan kom från signaturen Ellen och löd:
Kan inte du skriva ett inlägg om prestige kring att ”gå i pension tidigt”? Jag tror att en utmaning för mig vore att det skulle se ut som ett misslyckande för omgivningen, även om det är precis tvärtom. Kanske särskilt eftersom jag pluggat i 5 år och ”borde göra karriär blabla”. Mitt problem är väl generellt att jag bryr mig för mycket om andras åsikter, bekanta osv som jag BORDE strunta i. Men, lättare sagt än gjort...
Detta är något som jag tänkt en del på och även fått två års praktisk erfarenhet av sen jag slutade jobba. Detta är också något jag pratat om flera gånger med andra personer i liknande situation som mig som jag lärt känna. Två av dessa personer är Utdelningsseglaren (som har en egen blogg) och signuaturen Kermit som brukar kommentera mycket här på bloggen. Både dessa personer har jag träffat några gånger de senaste åren och både har en situation som är ganska lik min. Dvs byggt upp ett kapital på 5-10 miljoner genom att spara en stor andel av lönen, slutat på vanliga jobbet de senaste åren men är inte främmande för att jobba lite i egen regi och i mer fri form.
Jag har som sagt fått liknande frågor som Ellens rätt många gånger tidigare och har väl varit inne lite på ämnet några gånger här på bloggen. Men jag tycker frågan var bra och vet att många tänker i liknande banor. Jag tänkte därför skriva lite kring ämnet vad man säger när folk frågar vad man jobbar med och hur omgivningen reagerar på svaret. Jag bad också Utdelningsseglaren och Kermit skriva några rader i ämnet, vilket de var vänliga nog att göra. Detta ska alltså inte tolkas som svar direkt på Ellens fråga om prestige utan mer allmänt kring vad man säger och hur omgivningen reagerar.
Jag skrev ihop mitt svar innan jag fick deras input och de har svarat helt oberoende av varandra. Jag hoppas och tror att vi kan räkna med både Utdelningsseglaren och Kermit i kommentarsfältet om ni har några frågor eller kommentarer. Kanske har vi några läsare där ute som är i liknande situation som oss, i så fall får ni gärna komplettera med er egen erfarenhet.
Miljonär innan 30:
Jag förstår att frågan kring vad omgivningen ska tänka är vanlig bland de som kämpar mot ekonomisk frihet i ung ålder. Det är ju trots allt något som verkligen går utanför det som anses normalt. Det har också verkligen slagit mig de senaste åren hur ofta man får frågan vad man jobbar med. Det är ofta det första någon man träffar på tex en fest frågar. Och är man runt 40 och tänker att man ska svara "pensionär" på frågan får man vara beredd på reaktioner.
Jag tycker verkligen det underlättar att ha möjligheten att fakturera lite från ett eget företag. Som frilansande egen företagare så är det väldigt sällan någon frågar hur mycket man jobbar, exakt vilka kunder man har eller hur mycket man fakturerade förra kvartalet. Så det är ett smidigt sätt att glida undan frågan om man inte vill eller orkar diskutera. En sak som krånglar till det lite för mig i kontakten med de lite "halvnära vännerna" är att jag skrivit bloggen och mina böcker under pseudonym. Då detta har varit en betydande del av både vad jag lagt arbetstid och tjänat på pengar på de senaste åren så det har krånglat till det lite om jag någon gång diskuterar frågan lite djupare, men å andra sidan tror många säkert att jag gör lite mer jobb än jag gör med andra projekt så det jämnar ut sig.
I de allra flesta fall har jag ändå varit öppen med att jag jobbar väldigt lite och tanken är att jag ska kunna jobba ännu mindre inom kort och att vår plan är att även min fru ska jobba extremt lite de sista 40-50 åren av livet. En lite intressant sak är att inte en enda person har frågat mig något som ens antyder att beröra hur mycket pengar man behöver för att lyckas med detta. Jag misstänker att många som är helt ointresserade av sparande och investering inte har en aning om ifall det krävs 2, 10 eller 100 miljoner för att klara sig. Men det är väl helt enkelt tabu att prata om pengar i Sverige. Det är också extremt få personer som sagt att de är imponerade eller avundsjuka på det jag lyckats med. Några personer har dock sagt det rakt ut och några har väl antytt mellan raderna att de gärna skulle gjort det samma om de haft möjlighet.
Kermit:
Jag brukar beskriva det som att jag är i ett läge där jag ställer om till att göra andra saker mer baserat på vad jag vill och längtar efter. Och det är vad jag vill och strävar mot, jag vill göra saker på typ 10-50% av en heltid som är kul, utvecklande, i en fri form och som gärna ger en inkomst.
Jag trodde att jag skulle få detaljerade och kanske lite kritiska frågor av omgivningen och var oroad av att det skulle bli jobbigt. Jag hade faktiskt förberett två typ ”hiss pitcher”, dvs en kort och en lång ”förklaring” till varför jag slutar jobba. Det visade sig att folk inte reagerar så mycket som jag trott.
Jag tror att det inte är så många som ser det som en möjlighet att bygga en portfölj man kan leva på och att de tolkar det som att jag har haft en hög lön och byggt upp en buffert jag kan leva på en period till dess jag kommer igång med egen verksamhet.
En klok person som agerar mentor/coach åt mig sa att det jag gjort är vad många drömmer om: Att jobba ihop en såpass stor förmögenhet att jag fått en frihet att göra flera val i livet, val som många inte har. Jag tror det stämmer men skulle känna mig exponerad om jag berättade mer öppet om min situation.
Då jag verkligen inte vill/orkar förklara säger jag att jag jobbar som konsult och det brukar inte väcka så mycket frågor.
Utdelningsseglaren:
För det första. Just vad andra har för åsikter om vad man pysslar med på dagarna är ju knappast ett av de svårare hindren för att nå FIRE. Vidare är ju en av huvudpoängerna att kunna ägna sig åt det man vill oavsett vad andra tycker det är värt. Med andra ord är det en motivation som kommer inifrån. Vad någon annan tycker att man borde eller inte borde göra är således det raka motsatta till innebörden av FIRE. Om man oroar sig så pass mycket att det blir ett faktiskt problem tror jag man aldrig kommer att gå i mål med sin frihetsplan. Men med det sagt är vi ju alla människor och även den med en fantastiskt stark inre drivkraft är inte immun mot vad har säger och tycker.
Så frågan vad man jobbar med tenderar att bli ett praktiskt problem som behöver ett svar. Som vanligt är det alltid bäst att hålla sig till sanningen men ibland har jag inte någon lust att gå in på för mycket detaljer vilket gör att jag drar till med att jag kör eget företag (vilket är sant) samt har gått ner i tid eftersom jag jobbat många år och fått ett utmattningssyndrom på kuppen (vilket också är sant). Här brukar jag betona olika saker beroende på situation men med folk som är mitt uppe i karriären brukar jag trycka på hur mycket jag njuter av min frihet i mitt eget företag och att man inte alltid måste optimera för göra maximal karriär. Med andra som inte är lika karriärinriktade pratar jag istället mer om utmattningen och att jag nu valt att fokusera på andra saker än jobbet. Om det kommer ytterligare frågor handlar det ofta om vad företaget gör och hur det är vara utmattad.
Det är bara de som är extra nyfikna och vågar fråga väldigt mycket om företaget och hur mycket jag jobbar som har chans att förstå att det inte blir mycket inkomst där. Hittills är det bara någon enstaka som luskat så långt. Efter detta blir det lite av en vattendelare. Antingen säger jag bara att ”jag har en sådan situation att jag inte behöver jobba så mycket” eller så berättar jag helt enkelt att jag även håller på med investeringar. För bekanta som jag tror kan vara intresserade av min livsstil har jag på senare tid valt att vara mer öppen och sagt att jag sparat och knetat under många år för att ha möjlighet att jobba med investeringar. En lite udda situation som uppkommit för mig är frågor från de kunder jag jobbar med. De undrar naturligtvis om jag vill ha mer uppdrag och vilka andra kunder jag har. Det är en situation som är lite mer svårförklarad eftersom de via sin affärsrelation har mer insyn kring inkomsterna. Även här brukar jag förklara att jag startat mitt egna bolag eftersom jag vill styra min egen tid och faktiskt inte är intresserad av speciellt mycket mer debiterbar tid.
Tack, för mig personligen ett mycket intressant inlägg/ämne.
Intressant!
För några år sedan tog jag tjänstledigt för att göra lite blandade saker och fundera över min framtid. Det tog ganska lång tid innan jag gjorde slag i saken och jag var ganska orolig inför det hela för vad "folk" skulle tycka. En obefogad oro, visade det sig. Några tyckte att det verkade dumt, men då tänkte jag bara att de vet ju inget om mitt liv och varför jag behöver göra detta. En del tyckte det var modigt och skulle vilja göra något liknande. De flesta sa bara "jaha" och fortsatte prata om något annat.
Nu är det ju viss skillnad på ett halvårs tjänstledigt och ett halvt livs "tjänstledigt", men grunden är densamma - att man överskattar både antalet givna fucks från omgivningen och hur stor verkan varje givet fuck har. Så länge man är trygg med sitt beslut så kan man antingen förklara det för nån som genuint vill veta, eller låta bli att bry sig om de som har åsikter utan att veta något om bakgrunden.
Tack för att du delar din erfarenhet kring ämnet. För mig är det mycket intressant och väldigt aktuellt då jag nyligen sagt upp mig utan att avslöja vad jag ska göra för att försörja mig. Min omgivning - framförallt fd kollegor är väldigt nyfikna och tycker inte om att inte veta. För vissa personer har jag berättat lite mer, men jag kan ana en viss avundsjuka även om de säger ”vad roligt” etc. Jag är drygt 40 och kommer vara fri så länge barnen bor hemma. Därefter kommer jag bara ta uppdrag i egen regi om jag känner för det.
MIss H: låter som att du satt dig i en situation där du kan välja och ge fokus åt det du vill, grattis! Jag blir såklart nyfiken, vill du berätta något mer om ditt val och hur du gjort det möjligt?
Kul att läsa om vunna erfarenheter från tre personer som faktiskt har vågat att ta steget. Själv står jag på tröskeln och tvekar och kommer nog göra så i åtminstone några år till.
Kermit: Tack så mycket!
Jag är uppväxt i en familj i medelklass och mina föräldrar i sin tur i fattigdom. Jag lärde mig tidigt att det inte är de stora inkomsterna man blir rik på, utan små utgifter. Fick också lära mig att man inte får något gratis och började med små extraknäck redan som 12-åring. Sparade alla födelsedagspengar etc och började köpa aktier i 18-årsåldern. Hade alltid sommarjobb och sparade det mesta av pengarna. Hade tur och byggde upp min grund i Nokia som gick bra på den tiden. Fick bra jobb utomlands och hittade en balans mellan att leva gott och samtidigt spara och investera.
Efter en svår tid då jag sett att livet kan ta slut tidigare än man tror, började jag mer och mer känna att jag ville leva som pensionär nu, mitt i livet för att dels njuta och ha kvalitetstid med mina barn, dels ägna mig åt min hälsa så att jag inte medvetet förkortar mitt liv med ohälsosam stress, ej genomtänkta beslut etc. Tid för arbete finns det sen också om det skulle behövas :-).
Beslutet kom när jag tröttnade på omständigheter hos min arbetsgivare och jag bara en dag kände: nu får det vara nog! För mig är familjen viktigast och jag har offrat mycket tid med familjen pga intensivt arbete i många år. Som kvinna drar jag även det största lasset i hushållet dessvärre. Livet blev ohållbart. Då var det skönt att kunna stå på min trygga ekonomiska grund. Man kan alltid eftersträva att få ihop mer och mer kapital, men man måste hinna använda det också. För mig är frihet värt mer än lyxmärken etc. Vi bor bra, reser 2-3 ggr per år och äter bra mat. Barnen har allt de behöver men får samma uppfostran som jag fick, dvs är inte bortskämda.
Tack själv för ditt inlägg :-). Det svåraste för mig är att dölja min fördelaktiga ekonomiska situation.
Kul att läsa MissH! Jag börjar inse att vi är fler än vad jag trodde för ett par år sen.
Vi blir nog fler och fler som inspirerar varandra att ta steget. Jag hade kunnat fortsätta arbeta måndag- fredag i 5-10 år till eller mer (hemska tanke), men hade förlorat så mycket livskvalitet i mina bästa år. Dessutom har jag mer tid över nu att tänka igenom mina investeringar :-). Ingen garanti för bra beslut naturligtvis, men jag har helt klart mer ro i sinnet numera.
Vill passa på att tacka för inspiration från flera av er som skriver på Tradevenue.
Tack för ännu ett intressant inlägg MI30 & lika inspirerande bidrag från Kermit & utdelningsseglaren, samt MissHs kommentarer!
En sak jag många gånger funderat på genom livet och har svårt att förstå är "den svenska avundsjukan", varför gläds man inte åt att det går bra för andra, om man har empati & medkänsla när det går dåligt, varför då inte när det går bra?
Har ni några tankar/erfarenheter ni kan dela med er av eftersom ni är flera som är "pensionärer anonymt"?
Jag tycker det är svårt att inspirera andra när de inte redan är intresserade/likasinnade i det ekonomiska tänket, hela mitt vuxna liv har andra haft svårt förstå hur jag har så mycket pengar, varför jag inte bränner alla cash, dvs hur jag prioriterar etc. Jag å andra sidan har svårt att förstå var alla deras pengar försvinner. Naturlig följd blir att man väljer inte prata så mycket om ämnet. När man däremot pratar med likasinnade så blir man så peppad!
Om jag träffar någon jag inte känner, tex på en middag så säger jag att jag driver eget som konsult. Får aldrig frågan hur mycket jag jobbar.
En del kring mig märker väl att jag jobbar mindre än 8-17 men jag pratar en del om att vi lever och bor billigt och alltså kan jobba mindre. Ingen tänker nog på hur lite jag jobbar. Sen är det också så att jag gillar sitta på kontoret och trada, så då vet väl ingen om jag jobbar jobb eller om jag tradar eller går igenom mina investeringar.
Intressant att läsa andras upplevelser kring detta. Jag har också sagt upp mig och lever på investeringar. På jobbet sa jag att jag ska ta en längre paus på något år. Fick inte några direkta större frågor. Hade nog blivit större undran om jag sagt att det är forever. Någon enstaka som undrade om det funkar ekonomiskt, men de var positiva. Lite snack bakom ryggen har jag fått veta så inte så mycket frågor till mig, så jag slapp förklara (snacket vad jag vet handlade då om att fler ville göra så. alltså bara säga upp sig utan jobb). Någon som frågade lite mer ingående när vi var själva och som också var positiv. De jag umgås med privat vet att jag lever på aktier och kan fortsätta med det. Sen pratar jag inte om summor och brukar inte få frågor kring det. Det är bara en vän hittills som frågar lite mer ingående över hur jag plockar ut pengar och vad jag minst behöver dra in. Men den vännen vill ha mer fritid själv och har gått ner i arbetstid, så vi pratar ganska mycket om vad man kan dra in på och vad man spenderar pengar på. Min mamma är också väldigt glad över att jag kunnat sluta jobba. Min familj är nöjda.
Tack för ännu fler intressanta reflektioner.
Sparsam: Jag har också funderat över hur det kommer sig att avundsjukan är så utbredd. Jag har sett det i olika sammanhang i livet, inte enbart när det kommer till ekonomi.
Personligen tycker jag bara det är roligt om det går bra för andra och har blivit inspirerad av deras framgång. Jag tror det finns en underliggande tanke i stil med ”det går att uppnå om man verkligen vill och kämpar för det”. Ett exempel: någon som varit överviktig hela sitt liv dyker upp 20 kg lättare och med en fantastisk utstrålning. Då tror jag att många med egen övervikt blir avundsjuka för att de inte lyckats på samma sätt. Andra exempel som kan leda till avundsjuka: grannen köper en ny fin bil, någon får ett toppjobb, vinner pengar etc.
Det bottnar sannolikt i en känsla av eget misslyckande. Kanske en tanke att ”det kunde ”lika gärna varit jag” om jag bara hade gjort samma sak som den man är avundsjuk på.
Överallt i samhället, på företag, i bostadsområdet, råder någon form av ”tävling” om vem som är bäst. Vare sig man vill eller inte. Där skiljer sig förhållningssättet mellan avundsjuka personer och de som kan glädjas åt andra.
Tack för dina kloka reflektioner om avundsjuka MissH, låter högst logiskt i mina öron. Tråkigt bara att vissa vill dra ner en istället för att bli inspirerade att lyfta sig själva om de skulle vilja. Jag menar vissa lyfter sig när det är som allra mörkast, pga allvarlig sjukdom, dödsfall eller trotsar oddsen på annat vis. De som vänder en motgång till nåt positivt tycker jag är väldigt inspirerande, oavsett vad det gäller! All cred till de som kämpar & aldrig ger upp.
Jag har lite svårt att inte bry mig/ ta åt mig när andra är avundsjuka eller drar felaktiga slutsatser. Jag kommer från en enkel uppväxt & mina föräldrar hade det inte så gott ställt. Uppoffringar och det hårda arbete som låg bakom ffa min första miljon (rena sparade pengar med dålig ränta, inga aktier eller avkastning efter ett dåligt bankråd vid 18års ålder då IT bubblan sprack, före jag skaffat kunskap om aktier) känner jag ändå stor stolthet över vad jag lyckades åstadkomma, tycker bara det är sorgligt att några ifrågasätter, men vissa är inte villiga att kämpa heller & tar i värsta fall ödesdigra ekonomiska beslut hur man än försöker motivera & informera. Men även om inte alla går att "omvända" så är det ändå glädjande att vi blir fler och fler som brinner för FI(RE) & peppar varandra!
Jag förstår fullkomligt att det är svårt att inte bry sig och ta åt sig av omgivningens tyckande. Signaturen Ellens fråga som låg till grund för MI 30:s inlägg ringar in detta väldigt väl. Hon skriver bl a ”det skulle se ut som ett misslyckande för omgivningen. Ska man sätta krokben för sig själv och sina innersta drömmar för att man lägger vikt vid vad andra ska tycka? De kommer ju att tycka till oavsett.
Bättre är det att lyssna på sitt inre och följa sin egen intuition och inte lägga ner tid & energi på alla dessa kritikers åsikter. Vänd det istället till att ge dem någonting att prata om är mitt råd :-)!
Så sant MissH, tack för goda råd!
Lättare sagt än gjort att inte ta åt sig, men det är det enda rätta- att lyssna inåt!
JMF
tack alla Mi30 följare för alla spännande kommentarer! för mig blev detta extra intressant.
Kul att läsa era kommentarer. För alla er som är på väg eller funderar på att ta steget - go for it
Hälsar Seglarn
Som deltidspensionär vid 40, och får frågan hur jag klarar mig ekonomiskt. Så blir svaret att jag har låga omkostnader och att deltiden är bara tillfället under studier.
Efter kortare studier blir det eget företagande.
Just eget företagande är ett lätt sätt att slippa avundsjuka och jobbiga följdfrågor.
Hej!
Tack för intressanta inlägg. Jag har en fråga:
Börsen har under en lång tid gått väldigt bra. Vi är många som inspireras av denna blogg, och även er som skriver komentarer till inläggen.
Man hör ofta att man behöver "torrt krut" för sämre tider. Att man ska vara likvid för att kunna investera vid en större nedgång. Det finns även Avanzas superlån och andra alternativ för att kunna utnyttja hävstången. Men vad ska man ha för strategi när nedgången/kraschen är ett faktum?
Jag tror det finns många precis som jag själv som aldrig har upplevt en större nedgång. Ska man ta lån för att investera? Ska man investera allt på samma gång? Eller under en längre tid? Hur lång tid? Hur stor summa vid varje investeringstillfälle? etc,etc.
Det måste vara lättare som sparare att ha planen färdig redan innan en krasch ( Enligt DI verkar det som det kommer hända minst ett par ggr om dagen..)
Är detta ngt ni vill dela med er av till oss nybörjare?
M
Mycket intressant tråd och tänkvärda kommentarer! Tack alla som bidrar med tankar och erfarenheter - mycket värdefullt för oss som inte kommit lika långt.
Hej!
Tack för ett mycket bra och intressant inlägg. Alltid kul att läsa kommentarsfältet också. Gav mig mycket funderingar på hur man själv kan kommer svara på eventuella frågor i framtiden den dag jag själv går ner i arbetstid eller helt slutar jobbet. Har många tankar till det och att kanske leta upp ett arbete som går att jobba i med en deltid om 50 och ner till 25 %. För att på så vis kunna identifiera mig med ett yrke/profession och då kunna säga att det är det jag jobbar med. Fungerar nog inte på mitt nuvarande jobb men finns ju många alternativ på arbetsmarknaden.
Mvh
VGI (https://vastgotainvest.blogspot.com)