Även ”strulpellar” måste kunna bli politiker...

Jag har aktivt undvikit att skriva mer om det politiska spelet sedan valet, då jag har ansett och fortfarande anser att samtliga aktörer från de rödgröna agerar likt småbarn som slåss om sandlådans enda hink och spade. Magdalena ”rösta på en stark statsminister” Andersson torde ha gett en arbetare på Nyspråksmyndigheten i Orwells klassiker 1984 en Herkulesuppgift, men detta är något som ETC, Aftonbladet med flera såklart undviker att nämna. Det kan skrivas spaltmeter om röran sedan den 13 september, men jag tänkte mer fokusera på en av Vänsterpartiets och Socialdemokraternas banerbärare, Aftonbladets Susanna Kierkegaard.

Nämnda skrev tidigare idag en ledartext med titeln Även”strulpellar” som Ali måste kunna bli politiker. I sak håller jag med henne, för det är en sympatisk utgångspunkt, åtminstone så länge man inte stannar upp och frågar sig vad som egentligen avses med begreppet ”strulpelle”. Förvisso bör inte en obetald parkeringsbot eller ett snatteri i tolvårsåldern utgöra ett permanent yrkesförbud. Det vore orimligt och dessutom skulle riksdagen förmodligen bli en ganska ödslig plats, för vem har inte något litet lik i sin garderob? Tuggummit i skolcaféterian? ”Smakprovet” vid lösgodishyllorna? Luftningen av högstadielärarens cykelhjul? Smällaren i kombination med en fylld hundbajspåse i grannens brevlåda? 

Frågan är emellertid om det verkligen är sådana förseelser vi talar om när Mohamed Abdukardir Ali diskuteras, eller om jämförelsen snarare fungerar som ett retoriskt sätt att få betydligt allvarligare omständigheter att framstå som bagateller. Att alla människor har ett förflutet är en sak. Att alla förflutna därmed är likvärdiga är en annan. Att Kierkegaard tycks förutsätta att läsarna inte förmår skilja mellan ett ungdomligt snedsteg och ett betydligt allvarligare förflutet säger möjligen mer om hennes syn på Aftonbladets läsekrets än hon själv inser.

Kierkegaard konstaterar att Ali inte är delgiven misstanke om brott, att skuldsättning inte är olaglig och att det finns förtroendevalda som har dömts för brott. Allt detta kan naturligtvis vara sant utan att det besvarar den fråga som faktiskt diskuteras - är Ali lämplig för uppdraget? Frånvaron av en brottsmisstanke är inte detsamma som ett intyg om gott omdöme, lika lite som en lagakraftvunnen dom automatiskt innebär att en människa är olämplig för varje tänkbart offentligt uppdrag. Det är förvisso ansträngande, likväl fullt möjligt, att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det tycks dock vara en tämligen besvärlig övning i vissa delar av den politiska debatten. Här handlar granskningen bland annat om obetalda skulder, märkliga omständigheter kring företagsverksamhet och kopplingar till en person med kriminell bakgrund. Det är en samlad bild som behöver diskuteras, inte enskilda uppgifter som var för sig kan avfärdas med att de inte nödvändigtvis är olagliga.

Det märkliga är att Kierkegaard tycks betrakta själva granskningen som en del av problemet, trots att Ali blev riksdagsledamot efter att ha fått ett stort antal personkryss. Hur skulle det annars fungera? Ska medierna avstå från att undersöka en kandidat som går från relativ anonymitet till att bli folkvald, av rädsla för att någon ska uppleva bevakningen som obehaglig? Den som kandiderar till Sveriges lagstiftande församling måste rimligen förstå att uppdraget innebär ett betydande offentligt ansvar och att ett oväntat starkt väljarstöd kan leda till ett ännu större intresse för vem personen faktiskt är. 

Det är inte en konspiration, tvärtom är det journalistikens grundläggande uppgift. Detta trots att den ibland innebär obekväma frågor och svar som inte låter sig sammanfattas i en sympatisk berättelse om samhällets missförstådda underdog. 

”Man måste också fråga sig om tonläget verkligen hade varit lika högt, och kartläggningen lika gedigen, om Ali hade hetat Andersson i efternamn.” Läs det gärna igen, för det är ett bekvämt sätt att antyda att granskningen kan ha drivits av fördomar utan att egentligen behöva belägga att så är fallet. När sakargumenten inte räcker till tycks misstanken om bakomliggande motiv ligga nära till hands. Kanske ett lättillgängligt sätt att bemöta journalistik och granskning, men det gör det inte mer adekvat.

För Kierkegaard och hennes kamrater på Aftonbladet är det kanske ett bekvämt sätt att antyda att granskningen kan ha drivits av fördomar utan att egentligen behöva visa att så är fallet. Här kan vi exempelvis erinra oss hur det var och gick för PM Nilsson och hans ålfiske, eller hur Johan Forssell hamnade i ett medialt och politiskt blåsväder när det framkom att hans minderårige son hade rört sig i högerextrema och nazistiska miljöer. Uppgifterna ledde till omfattande rapportering, frågor om säkerhet och politiskt ansvar samt krav på förklaringar, inte minst från Aftonbladet som vädrade blod så mycket att vigvatten och silverpåle fick sig en match som dräpare av Dracula. Det är inte samma situation som i Alis fall och sonens handlingar ska självfallet inte utan vidare tillskrivas fadern. Emellertid visar åtminstone exemplet att personer med svenskklingande efternamn inte automatiskt tilldelas en bekväm vilstol i ett Elfenbenstorn när medierna börjar ställa frågor. Kanske är det i stället så att granskningens omfattning påverkas av omständigheterna, den offentliga rollen och uppgifternas allvar. En närmast revolutionerande tanke… får man förmoda.

Det går som sagt att ha två tankar i huvudet samtidigt, såsom att försvara Alis rätt att bli vald utan att samtidigt behöva försvara varje invändning mot hans lämplighet. Det är faktiskt hela poängen med ett demokratiskt samhälle: medborgare får rösta på vem de vill, medier får granska de folkvalda och väljare får därefter ompröva sitt förtroende. 

Även om vissa tycks hoppas på alternativt tro att personkryssen är ett sakrament som gör innehavaren immun mot kritik, är fallet – tack och lov, inte det. De innebär att människor har uttryckt ett förtroende, inte att de har genomfört en fullständig revision av kandidatens ekonomi, affärsverksamhet och omdöme. Om något är det väl just därför granskningen behövs. Att Ali har blivit vald är ett faktum; att han därmed måste betraktas som lämplig är en slutsats som inte följer av det.

Det är här Kierkegaards argumentation börjar likna en sketch där någon har glömt att meddela skådespelarna att föreställningen är slut. Först konstateras att Ali har ett trassligt förflutet, att allt inte verkar vara uppklarat och att han behöver svara mer utförligt på frågor. Därefter landar texten i att kritikerna helt enkelt får gilla läget. 

Så enkelt och så fel. Om frågorna fortfarande är obesvarade, varför skulle då diskussionen vara avslutad? Om granskningen är viktig, som Ali själv enligt Kierkegaard säger sig anse, varför ska de som tar den på allvar framställas som om de vägrar acceptera demokratins spelregler? 

Ingen behöver hävda att politiker ska vara helgon, eller ens särskilt sympatiska människor. Därtill förtjänar alla en andra chans, men ingen har en ovillkorlig rätt till andras förtroende. Att skilja mellan de två sakerna borde inte kräva någon större intellektuell ansträngning, eller?