De små besluten

Det har gått över femton år sedan jag blev mer aktiv som investerare. Åren dessförinnan har jag till en viss del skildrat dels här via bloggen, dels i mina böcker i allmänhet, men i Mentala Modeller: För investerare som vill slå börsen i synnerhet (just nu på BOKREAN). Sparsamhet är något som jag alltid haft i blodet och var det kommer ifrån vet jag inte. Absolut spelar gener – ”blodet” - en roll, ty båda mina föräldrar har alltid varit noga med att anpassa munnen efter matsäcken, men var det mer kulturella har kommit ifrån vet jag inte. Ja, såklart såg och lärde jag mig av mina föräldrar såväl med- som undermedvetet och förvisso var ingen av mina vänner några storslösare, men absolut spenderade de mer än jag på mopeder, nya datorer med mera under den era då EU-moppe ännu inte hade slagit igenom helt och fullt samt LAN, svettdoftande källare kombinerat med winegums, Jolt Cola, pizza från favoritpizzerian Rimini med mera var legio, men detta till trots har jag svårt att se att enkom dessa två exempel har format mitt ekonomiska jag så mycket att bli den som jag är idag.

Jag har i dagarna reflekterat mycket kring hur summan av flera små, på den tiden och i sammanhanget relativt små tillika futtiga beslut, har både format mig samt gjort det möjligt att jag har kunnat bygga upp den pengamaskin som jag har idag. Förstå mig rätt, för detta är inte ett självförhärligande inlägg och Jupiter ska veta att jag har begått många misstag och beträtt de långa omvägarnas asfalt. Likväl är det fascinerande att ”… take a simple idea and take it seriously.”

och i flera fall backslick så att till och med JW i Snabba Cash skulle ha blivit grön av avund

I augusti 2006 började jag plugga på Jönköping International Business School, men redan efter tre dagar kände jag att jag inte skulle trivas. Förvisso låg ämnet och kursinnehållen mig varmt om hjärtat, men när det var upprop i aulan den första dagen och jag finner mig sittandes i ett par nötta Nudiejeans, en Super Mario-t-shirt, slitna Converse samt penna och block medan övriga satt i skjorta, kavaj, MacBook:s och i flera fall backslick så att till och med JW i Snabba Cash skulle ha blivit grön av avund kände jag mig malplacerad. 

Inte heller blev det bättre när det redan direkt började diskuteras nollning och så vidare, för medan jag tänkte ”finöl” á Robert Gustavsson, trånga lägenheter, alla bidrar med pengar till hämtmat med mera diskuterades raka motsatsen. Att det var ett klientel som kom från mer välbärgade familjer stod snabbt klart och jag kände att jag inte skulle klara av alla år med detta. Jag var och är, enligt hur jag själv upplever mig, en relativt enkel individ. 

Såklart tycker jag om mer exklusive viner och såklart tackar jag inte ”nej” till mer luxuös mat, men jag är uppvuxen på makaroner och korv, mammas pannkakor, pappas söndagsstandard: kokt korv med bröd, bostongurka, senap och ketchup, för att inte förglömma Gorbys piroger samt frukosten bestående Kellog´s Frosties, kräm och mjölk ackompanjerat med Skogaholmslimpa, smör och gräddost. Semester var under stora delar av min uppväxt att familjen - mor, far med sina drygt två meter, min bror och jag – trängde ihop oss i en liten Nissan Micra, bilade till och från Göteborg för en heldag på Liseberg. Ergo och lång story short bytte jag snabbt till lärarlinjen, men såg till att hålla ekonomiintresset vid liv.

Jag vet inte om detta beslut är ett stort sådant för hur min ekonomi, men också mitt kynne, kom att utvecklas därefter och fram till idag. Kanske hade jag varit fortsatt lika ekonomisk, eller fanns risken att jag skulle ha känt ett sorts tvång att passa in och därmed gjort verkstad av Magnus Ugglas låt om att vara kung i baren en gång i månaden? Kanske, kanske inte. 

Spelade min än tidigare historia, ännu en gång mer ingående avhandlad i Mentala Modeller, från gymnasiet och det mer eller mindre h****e jag där genomled? Osäkerheten på och inför mig själv och därmed en inneboende tanke om att aldrig också försätta ekonomin i en lika utsatt position? Att jag på många sätt är brännmärkt av denna tid vet jag och det är något jag dagligen får betala för. Jag kan inte förmå mig att klaga, inte när jag vet att jag är den skyldiga. Jag får stå mitt kast.

Mitt beslut att inte följa med de mest våghalsiga ”YOLO”-vännerna på en studentresa till Kos sommaren 2005? Kanske hade jag där träffat en underbar tjej som jag sedan blev tillsammans med för att därefter ha sju underbara år som följdes av lika många dåliga och utmanande sådana? Bodelning utan äktenskapsförord och mer eller mindre på en sämre plats i livet än innan resan fjorton år tidigare? 

Kanske har det faktum att jag, efter att ha testat under tonåren, inte rökt eller brukat tobak spelat en viktig roll? Beroende på konsumtionsgrad blir summan oavsett lika mäktig som deprimerande när <10 år har passerats. 

Såhär kan jag fortsätta och om det finns ett svar, ligger det högst sannolikt i samtliga besluts som har tagits genom hela livet. Såklart har vissa haft mer betydelse än andra, men jag tror det är svårt och i de flestas fall helt omöjligt att kunna precisera att just det beslutet just den dagen, den timman, minuten och sekunden var det som gjorde att natt förbyttes till dag, eller vice versa. 

Har du själv reflekterat i dessa banor och tillhör du dem som kan säga 1–2 tydliga händelser som gjort att du idag befinner dig i en ekonomisk situation som inte bara är få ”förunnat”, utan också gör att du sover mycket gott om natten?