Det är svårt att inte göra det svårt
Att investera är lika mycket ett hant- som konstverk. Det är lika lätt som det är svårt och var gränsen går är högst unik. Vi har alla även en tendens att mer ofta än sällan göra saker och ting mer komplexa än vad de är, om än att detta förfarande inte är grundlöst. Vi kan välja till vilken grad vi vill analysera ett bolag och ju fler parametrar, variabler et cetera vi tar med i analysen, desto mer komplicerat kommer det bli. I vissa fall kan det bli för många träd och att sikten skyms för beslutet om skogen är värd ett köp eller ej skyms. Detta är inte – behöver inte – vara något dåligt, men ibland kan det bli likt den sista droppen som får den ökända bägaren att rinna över.
När jag studerar min historik och min portfölj kan jag se att det finns flera innehav som gått riktigt bra. I flera fall har min analys varit tämligen ”lättsam”, där jag blott studerat hur omsättning, vinst per aktie, eget kapital samt kassaflöde historiskt utvecklats. Vidare studerade jag skuldnivån och hur den trendade samt stod sig till historiska data. Jag gjorde aldrig någon djup diskonterad kassaflödesanalys e.d., utan gjorde en mer höftat uträkning baserat på historiken samt adderade en säkerhetsmarginal om X procent beroende på bolag och sektor.
Jag säger inte att ovan är ett bra förfarande och jag är väl medveten om att Fru Fortuna har varit med mig i nämnda fall. Emellertid kan jag inte undvika att tänka att ibland bör man (i.e. jag) som investerare stanna upp och fråga sig var gränsen mellan jobb och merjobb går? Var går gränsen mellan analys in absurdum och, det ack så svenska och hatälskade, lagom?
LVMH äger några av världens kändaste och mest eftertraktade märken som finns. Vidare är man diversifierade inom flera segment, såsom läder och alkohol. Utöver detta är man en global spelare med en marknadsposition på varje världsdel. Lyx är något som inte skapas över en natt. Detsamma gäller IP:n/märken – det tar år, decennier och inte sällan århundraden. Det krävs hårt jobb, kärlek, lyhördhet, kundrelation med mera. Att ”bara sådär” konkurrera ut något sådant görs sannerligen inte över en natt.
LVHM har år efter år vuxit, ibland mer kraftig än året innan, men tillväxten har varit tydlig. Omsättnings-, vinst per aktie-, samt det egna kapitalets ökning som snitt de senaste tio åren är 15,1 %, 15,1 % samt 8,4 %. Vidare har bolaget en nettoskuld/EBITA om 0,9, vilket är exakt det som varit snittet de senaste tio åren. Mellan 2013 och 2023 har den, bland annat på grund av förvärv med mera, varit högre, men styrningen mot det nämnda snittet vittnar om god ekonomi samt planering från ledning.
Beträffande kassaflödet har det vuxit med ett snitt om 18,8 % de senaste tio åren. Et cetera. Et cetera.
Visst kan skiten träffa fläkten. Visst kan allt bli exakt som man ej trott, hoppats eller ”analyserat” sig till, men detta kan hända allt och alla, oavsett om man studerat såväl varje millimeter på bolagets kontor som varje fotnots fotnot i envar rapport sedan år, bokstavligt talat, noll. Slumpen finns alltid där. Alltid. Givet detta väcks frågan hos mig om jag ska bli mer noga med att ha ovan redogörelse som grundmodell och sedan göra vissa anpassningar/extra iakttagelser beroende på bolag, historik, sektor et cetera.
Att bara blunda samt köpa och därefter ”lita på slumpen” är inte vad jag förordar, utan jag tror och hoppas min poäng av ovan resonemang levererats.
Jag ämnar ej förlöjliga vare sig de som gör (extra) mycket eller förhöja och försköna de som följer modellen ”äh, jag slänger i 10 papp här – det kan bara gå bra eller jävligt bra”. Det jag vill säga är att KISS utifrån sin egen analysmodell, strategi, placeringshorisont et cetera är att föredra. Därtill bör man alltid fråga sig när kostnaden i form av tid och energi tycks vara högre än den avkastning man uppnått de senaste 1–3 åren.
Jag upplever att ovan resonemang hjälper mig när jag sitter med portföljen och inte minst när det handlar om att skala upp, vilket jag historiskt varit dålig på. Trots att jag vet att GAV är mer eller mindre irrelevant så har det ändå funnits ett sorts inre motstånd. Detta har jag arbetat intensivt med att arbeta bort, om än att jag ännu inte – och långt ifrån - är ”frisk”.
Hur gör du för att hålla det ”enkelt”, men ändå göra det jobb som räcker för att du ska veta vad och varför du köper och således kan sova gott om natten?