Det blåser vänstervindar i kapitalmeckat New York

Kan en muslimsk Israelkritiker verkligen vinna makten i världens mest kända stad? Kan en man som förespråkat att minska polisens resurser få väljarnas stöd i ett New York som stoltserar med USA:s mest effektiva poliskår? Det otroliga svaret tycks vara: ja.

Förra veckan läste jag en intressant artikel i ett av mina favoritmagasin, Axess. Förutom ”korruption” som senaste numrets tema, fanns även en sektion som handlade om högers åter- och vänsters uppgång och gällande sistnämnda lyftes (kanske, men med hög sannolikhet) New Yorks nya borgmästare fram. Vänster? Nej, utan lite mer vänster om vänstern. Tänk Bernie Sanders och lägg på ytterligare ett lager. Att ämnet tycks beröra noterade jag även igår, då DN.se skrev en ny text på sin kulturdebattsida.

Zohran Mamdani leder i mätningarna inför borgmästarvalet i New York den 4 november. Efter en övertygande seger i Demokraternas primärval i juni, där han fick över 56 % av rösterna mot bland andra Andrew Cuomo, är han nu partiets officiella kandidat. Med sex gånger fler registrerade demokrater än republikaner i staden ligger vägen därmed öppen för en potentiell politisk jordbävning. Dess efterskalv kan bli stora och räkna med att Aftonbladets ledarskribenter, givet att Mamdani vinner, kommer bli extas och skriva så många helgonförklaringar att Vatikanstaten kommer behöva höra av sig till svenska Arbetsförmedlingen nästa vecka. 

Mamdanis framgångsvåg är förbryllande. Den 34-åriga politikern(!) saknar nämligen helt exekutiv erfarenhet – en brist som jag inte tror förlåts i en stad med 8,5 miljoner invånare och ett av världens mest komplexa styrsystem. Han valdes in i delstatsförsamlingen så sent som 2020, har en examen i Africana Studies och dubbelt medborgarskap i Uganda och USA. Meritlistan rymmer också en kort karriär som hiphopartist(!), arbete med att hjälpa familjer hotade av vräkning samt volontärinsatser i vänsterpolitiska kampanjer.

Jämförelsen med tidigare borgmästare som Michael Bloomberg eller Rudy Giuliani blir talande. Dessa var ledare med tung erfarenhet, som under två decennier förvandlade New York till en hubb som har avancerat på listor där faktorer som ekonomisk betydelse, innovation och kulturell påverkan rankas. Som framkommer är Mamdani från en helt annan värld.

Hans politiska profil kan delas upp i tre lager: populisten, den progressiva och extremisten.

Som populist har han lyckats sätta ord på ett reellt missnöje. Hans kampanj kretsar kring temat ”affordability” – att livet i New York blivit för dyrt, vilket är samma melodi som den rödgröna ramsan i Sverige låter gälla. Han talar till människor som pressas av stigande hyror, dyrare mat och höga transportkostnader. Lösningen? Gratis bussresor, frysta hyror, 200 000 nya låginkomstbostäder, gratis barnomsorg och livsmedelsbutiker som staden själv driver utan hyreskostnader. Det låter vackert och jag tror att många, icke insatta i hur 1+1 ibland blir 2, ibland 3, lockas till dessa utfästelser. Såklart ska de ”rika” betala för detta och såklart är sannolikheten dels att dessa kommer att fly till skogs om Mamdani vinner och gör verkstad an snacket, dels att alla hans väljare inte inser detta. Plakatpolitik i dess mest förskönande och fulländade version…

I nästa lager finner vi den ”progressiva” politikern, nära allierad med Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez. Här blir ideologin tydligare: kraftigt höjda skatter för både företag och höginkomsttagare, en lokal bolagsskatt på 11,5 % (idag 7,5 %) och en minimilön på 30 dollar i timmen. Han förespråkar även att New York ska vara en ”sanctuary city” för papperslösa, motsätter sig friskolor och stödde rörelsen ”defund the police” – du kanske vet den som svenskar gärna hyllar och som AB Sverige gärna vill lära från efter alla framgångar. 

Det tredje lagret är det mest kontroversiella. Mamdani är medlem i ”Democratic Socialists of America”, ett parti som vill ge rösträtt till icke-medborgare, avväpna polisen och nationalisera stora företag inom energi, transport och teknik. Det är inget annat än ett öppet marxistiskt program som syftar till att ersätta kapitalismen.

Till detta kommer hans hållning till Israel. Som grundare av Students for Justice in Palestine har han vägrat ta avstånd från slagordet “From the river to the sea” och har uttryckt förståelse för jihadistiska rörelser. Dessa ställningstaganden har väckt stark oro bland New Yorks stora judiska befolkning.

Hur kan en kandidat med så extrema positioner ändå ligga i topp? Jag tror att svaret finns i tidsandan. Många väljare upplever en trötthet på det politiska etablissemanget, en vilja att pröva något nytt. För unga, universitetsutbildade väljare – ofta präglade av en akademisk miljö där Palestinaaktivism och vänsterideologi vuxit sig stark – framstår Mamdani som en frisk och modig röst.

Skulle Mandami vinna kan konsekvenserna bli betydande, inte bara för New York utan för hela USA och vad jag tror andra länder i framför allt västvärlden. Demokraterna riskerar att följa samma väg som Republikanerna gjorde med Donald Trump: en revolt mot det etablerade som bärs av populism, misstro och ilska. Har vi hört, sett och erfarit detta förr? Ja. Kommer en majoritet ihåg detta? Högst sannolikt, ja. Tror dock många att ”this time is different”? Tyvärr, så högst sannolikt ”ja”.

Ett maktskifte i New York kan därför bli ett sorts lackmustest inför presidentvalet 2028 i en tid där ytterkanterna växer och mitten försvagas. En vulgär höger på kollisionskurs med en utopisk vänster, båda beroende av sina digitala ekokammare för att hålla hatet vid liv. Ja, välkommen till 2020-talet.