Hur är det möjligt att förlora pengar i en indexfond?
Likt flera andra var jag en lyssnare till Market Makers intervju med Niklas ”investeraren” Andersson torsdagen den 30 juli. Även om Nicklas ofta hörs och syns i mediebruset finner jag det alltid lika intressant som roligt att lyssna till honom. Ges det inte nyheter som man kan ha missat, får man ofta ta del av ”korta” utsvävningar om allt och inget, vilket någon kanske finner vara trivialt, men som jag själv mer ofta än sällan finner intressant. Likt pengar kan förräntas, kan kunskap detsamma och detta är viktigt att påminna sig om. När lager av kunskap läggs på varandra ska det mycket till att man över tid går mer fel än rätt.
I podden blir det mycket fokus på framför allt sparande och dess kraft, vilket jag tror vi är flera som både har och fortsätter basunera till nära och kära, bekanta och dess i sin tur bekanta. Tyvärr tror jag att konverteringsgraden är låg, för om de allra flesta av oss skulle lyckas skulle det nog synas mer tydligt i vår omgivning med allt från – enligt oss som huserar här och på andra finansmedier - konstiga prioriteringar, onödiga utgifter på sådant som inte ens de själva känner ger det värde som önskas och så vidare.
Oavsett detta, som är ämnet för såväl en som två böcker, kommer Niklas in på att för en majoritet av alla sparare och investerare är det bästa att spara i indexfonder. Om summan är 1000 kr i månaden, eller 10 000 kr är egentligen sak samma så länge man sparar utifrån sin förmåga samt sina mål och ambitioner och ständigt håller ”spararmuskeln” igång. Även om det en månad kanske bara bli 100 kr, istället för 1000 kr, och att det kan kännas futtigt är det likväl viktigt att summan skeppas in i portföljen just för att inte ”hoppa över ett träningspass”. Ty jag tror vi är många som vet att ett bortvalt sådant snabbt kan bli två, tre, fyra och så vidare.
Spara varje månad. Väl indexfonder. Dessa få ord respektive meningar, med dess både bokstavliga och bildliga rika innebörd, är vi nog många som skriver under på. Det är lika lätt som det låter, men det krävs ytterligare en faktor för att lyckas – en som också låter lätt, men i praktiken är allt annat än detta. När Nicklas exekverar sin paradgren, det vill säga pratar på, säger han något träffande; ”hur kan man förlora pengar i en indexfond”, när det diskuteras att det finns just de som tyvärr ”lyckas” med detta. Varför? Psykologi.
Man klarar av att köpa och öka så länge det inte skrivs om den stundande domedagen, men när såväl Aftonbladet som Hänt Extra och Damernas Värld skriver om att sparare riskerar att förlora allt på börsen, förmår man inte att hålla sig kall och distanserad till både känslor samt tids- och sparhorisont. System 1 kickar igång och därefter går det fort.
Jag är för femtioelfte gången väl medveten om att jag slår in öppna dörrar för återkommande läsare av denna blogg och/eller läsare av mina böcker. Jag är lika fullt medveten om att jag under minst lika många gånger har dragit metaforen om läkaren och den misslyckade operationen; läkaren som kan allt och inget om människan och hennes anatomi, har läst på de främsta universiteten och har skrivit flertalet forskningsrapporter. När väl denna ska gå in i operationsrummet händer något med patienten och instrument börjar tjuta och pipa. I teorin vet läkaren vad, hur, när och varför att agera, men står där, förfrusen och stel; perplex. Övriga i teamet väntar, tittar på och inväntar hans order. Ingen sådan kommer och instrumenten börjar pipa än mer; än högre. Läkaren får svårt att andas, svetten rinner och andningen är lika kraftig som febril.
I teorin hade läkaren klarat av denna operation i sömnen, men när det blev skarpt läge drabbades hen av panik och som bekant agerar vi, de emotionella varelser som vi är (men lika mycket intalar oss att vi inte är), sällan logiskt, tvärtom. I detta fall hade det kunnat leda till en patients bortgång, men vi kan för sakens skulle hitta på att en i teamet var snabb att inse vad som höll på att hända och därmed tog över ansvaret.
Det kräver sitt psyke för att lyckas över tid och kanske har de som månadssparar i billiga/gratis indexfonder och mer eller mindre aldrig tittar till portföljen á ”jag ska inte ha pengarna förrän om + 20 år” en fördel relativt de som besöker väskan flera gånger dagligen? Jag vet inte och jag tror att det är högst individuellt, men jag tror att risken för att agera i affekt minskar genom få besök, en tydlig strategi samt en nitisk övertro på ”time in the market beats timing the market”.