Machiavelli hade varit stolt
Att lägga tid och energi på att skriva om Cirkus Svensk Politik kräver sitt tålamod, då risken förefaller stor att man hinner irritera sig till döds innan texten är klar. Därmed blir det ett något kort inlägg om hur det för så många socialistiska väljare kan vara så osynligt att Partiet knappast har Sveriges väl och ve som sitt främsta syfte, utan att det ska föregås av devisen ”makten framför allt”. Huruvida det är Magdalena Andersson eller hela teamet, bestående av bland andra Damberg, ”Mogge” och Ygeman, som omgav henne under hennes förra, tämligen misslyckade, regeringsperiod som drivs av detta vet nog enbart de själva, men klart är att det är Ambitionen framför övriga.
För dig som inte kan din Machiavelli är han främst känd för sin bok Il Principe, på svenska Fursten, från cirka 1500-talets första hälft. Boken, mer passande handboken, berättar, förklarar och handleder om hur en god furste ska vara. Med ”god” menas inte här några Teletubbies eller gulliga enhörningar från My Little Pony, utan med ”god” menas en furste som är effektiv, pragmatisk och hänsynslös nog att göra det som krävs för att behålla sitt grepp om makten.
I Machiavellis värld är moral en lyx som en makthavare inte har råd med om staten – eller partiet – ska överleva. Att Magdalena Andersson och hennes innersta krets anklagas för att sätta ”makten framför allt” är i det ljuset egentligen den ultimata machiavelliska komplimangen. För en sann furste handlar politik nämligen inte om att göra det som är etiskt rätt, utan om att behärska spelet, manövrera ut sina motståndare och säkra positionerna till varje pris. Detta oavsett hur mycket väljarna tvingas klia sig i huvudet under tiden.
Förvisso ges sällan en full inblick eller vy över ett visst budskap, eller ett visst narrativ, men jag tror man måste anlita såväl Sherlock Holmes som Ture Sventon om man ska hitta underlag som gör gällande att Socialdemokraterna inte anser att alla andra ska anpassa sig efter deras önskan, än att de efter andras alternativt – och ”i den bästa av världar”, för att något sånär klämma in lite Voltaire här också, att samtliga parter möts i en någon sorts mitten.
Som sagt kan vi enbart sia och spåna om hur sonderingen gick till när Magdalena hade den, men jag har svårt att se att det var några öppningar från henne själv som lyftes fram, utan mer sannolikt tror jag det var ”vad är du [valfri partiledare] beredd att ge avkall på för att få sitta i en regering ledd av mig?”. Såklart är jag biased och såklart kan jag mycket väl ha fel, men att döma av hur det har gått de senaste 56 dagarna sedan valet, den 13 september, tycks det inte ha varit så många öppningar som har givits från henne som utropade sig som segrare… Förlåt; jag menar såklart Tobias Baudin och dennas uttalande från den 15 september till medierna: ”Om ställningen just nu blir slutgiltig så förväntar jag mig två saker av Ulf Kristersson: att han ringer Magdalena Andersson och erkänner sig besegrad och att han lämnar in sin avskedsansökan som landets statsminister”.
Du som tryckte på länken noterade nog att jag valde Aftonbladet och inte någon annan av Svedalas djungeltrummor. Jag gjorde det inte för att driva trafik till dem, utan för att lite snyggt kunna leda in texten på nästa intressanta händelse i denna cirkus. Idag skrev banerföraren Anders Lindberg sin sedvanliga helgledare och lyfte, föga förvånande, fram att Centern inte kan gå med på att bilda en regering tillsammans med L, KD och M, då det i praktiken kommer göra den beroende av SD och dess mandat. De fyra skrapar just nu ihop 136 mandat, relativt 151 för de rödgröna, och därmed kommer SD:s sådana att vara avgörande. Sagt med andra ord hävdar Lindberg att en av Kristersson ledd regering kommer vara nickedockor till SD.
Det må vara möjligt och det är förvisso en intressant sak att diskutera, men det som jag anser bör lyftas fram är godtyckligheten som framkommer när ledarskribenten lyfter fram ett av C:s valord: ” Sverigedemokraterna ska inte ha inflytande över svensk politik. Därför kommer C inte släppa fram en regering där SD ingår, eller en regering som behöver stöd av SD för att tillträda.”
Det han inte nämner är ett annat av dem, nämligen att C inte kommer att sitta i eller släppa fram en regering där Vänsterpartiet ingår. Dock kanske detta är tillåtet att omförhandla och diskutera, då det gynnar just Socialdemokraterna och hans egen agenda?
Det är förstås fullt legitimt att ha invändningar mot en regering som är beroende av SD:s mandat. Lika legitimt borde det vara att ha invändningar mot en regering som är beroende av Vänsterpartiets, men när det ena vallöftet lyfts fram som ett oantastligt principbeslut och det andra närmast behandlas som en förhandlingsfråga blir det svårt att inte ana att det är mindre principerna och mer vilka som gynnas av dem som avgör.