SBB (och fastighetssektorn) - En historisk allegori

Jag har tidigare skrivit ett par, såsom denna och även denna, historiska allegorier, om än att det varit mer sparsmakat av dessa de senaste åren. Att nämnda inlägg har uppskattats har märkts, inte minst genom att jag då och då får meddelanden där nya liknande önskas. Denna gång kommer allegorin bli något skev och för en paragrafryttare därtill bokstavstroende finns absolut fog för att hävda att det finns en blandning av äpplen och päron. Jag hoppas dock att en viss nyans kan accepteras, ty även en fruktsallad kan ibland smaka väl(?). Fokus är mer budskapet och andemeningen än detaljerna, om än att sistnämnda aldrig skall negligeras – framför allt inte i mer offentliga/officiella skrifter med mera.

Rom. Pre-kejsartid (republiken) och mer korrekt kring 70–60 talen före Kristus födelse. Det var tider det… ledsen; så talspråkligt av mig; så (löjliga) ”jag”. Oavsett var det intressanta tider – Pompejus, Caesar, Crassus, triumviratet, imperiets expansion, Cicero med mera samt med flera. Rom växte, men inbördes rådde en oenighet – hur skulle riket styras och av vem/vilka? Svaret vet vi idag och jag ämnar ej presentera och diskutera Caesars väg till imperator (i.e. diktator) och den efterkommande Idus Martiae anno 44 före Kristus. Istället ska fokus i detta inlägg tillika denna allegori vara på Marcus Licinius Crassus, girigheten men också affärsmannen personifierad. En kombo som hos de omedvetna kan bli ödesdiger. 

Crassus var en framstående romersk senator och en av de mest inflytelserika politikerna under den romerska republikens tid. Han var också känd för sina betydande affärsintressen, särskilt inom fastighetssektorn. Näsan för affärer tycks ha varit honom medfödd, för han hade en unik förmåga att upptäcka möjligheter till ekonomisk vinning, inte sällan via fastighetsaffärer. Han insåg tidigt potentialen i nyss nämnda marknad och ägnade sig åt att förvärva och utveckla egendomar i Rom och hennes omgivningar.

En av Crassus mest kända affärsstrategier var att dra nytta av bränder som ofta drabbade den tättbefolkade staden, inte sällan de höga insulae. Det bör adderas till kontexten att Crassus ägde många slavar samt hade en fäbless för att kunna erbjuda en sorts privat brandkår till drabbade – såklart mot en viss avgift.

När en brand bröt ut kunde Crassus och hans slavar snabbt dyka upp på platsen. Han erbjöd sedan ägarna av de brinnande byggnaderna en bråkdel av det verkliga värdet för att köpa beståndet. Om ägarna inte accepterade hans erbjudande stod senatorn tillika fastighetsmagnaten där och beskådade eldspelet, medan hans slavar stod redo att börjar arbeta/släcka leden så fort ägaren till de brinnande fastigheterna insåg att det var ”krona = jag förlorar; Klave Crassus vinner”. 

Inte alltid, men oftast fick ägaren nog och gick med på det skämtsamma priset för beståndet, men kalla Crassus gjorde skäl för sin affärsnäsa och iskalla hjärta; såklart sänkte han priset än mer när han såg desperationen och uppgivenheten i ägarens ögon. Istället för att, metaforiskt, betala 50 kronor för en fastighet värd 100 kronor sänkte han budet till 25 kronor. Utfallet blev mer ofta än sällan att det blev en affär. Direkt efter handskakning och påskrifter lät senatorn, Mr Girighet himself, fastighetsmagnaten etc., kalla in slavarna för att släcka elden. 

Väl efter släckning restaurerades fastigheterna, såklart till lägsta möjliga kostnad, och hyrdes sedan ut till ockerpriser. Alternativt såldes de till, likt de nyss nämnda, ockerpriser. ”’Krona, jag vinner; Klave, du förlorar’”, tänkte Crassus och skrattade hela vägen till banken.

I vissa få fall kunde Crassus inte hålla sig i väntan på en eldsvåda, utan hade han hittat Fastighetsbeståndet med stort ”F” kunde det, mirakulöst, bli som så att det ”passande” blev just en eldsvåda. Sagt med andra ord vållade han/hans slavar bränder för att skapa fler möjligheter att förvärva fastigheter till ett lågt pris.

Den rika senatorn blev snabbt en av de största fastighetsägarna i Rom och kontrollerade ett betydande antal bostäder och kommersiella fastigheter. Han ägde även stora lantegendomar och gruvor, vilket ytterligare ökade hans förmögenhet och inflytande.

Genom sina bostadsaffärer skapade Crassus en enorm förmögenhet och blev en av de rikaste männen i Rom. Hans ekonomiska framgångar gav honom också politisk makt samt inflytande och han spelade en avgörande roll i den politiska arenan under sin tid. Trots sin framgång var Crassus inte populär bland det romerska folket, som såg hans fastighetsaffärer som girighet och utnyttjande av tragedier. Hans affärspraxis bidrog till att forma bilden av honom som en hänsynslös och opportunistisk affärsman.

Jag tror att det just nu finns många ”Crassus”, som står och tittar på alla de fastighetsbolag, såsom SBB, vars bestånd/finansiella position mer är att snarare betrakta som en brand än en vattenpöl. Akelius stod vid sidan om Castellum/Rutger Arnhult en lång tid innan han steg fram med sin brandkår. Kostnaden för sistnämnda person är idag vida känd och den förtjänstfulla positionen för förstnämnda person bedöms vara angenäm. 

Hur gick det gick för Crassus? Då han var hybrisen personifierad och ville vinna ära inom det militära, och med det belönas med ett seger- och hyllningståg genom Rom, begav han sig till Partien. Vidare ville han, såklart, mäta sig á flockmentalitet med sina ”vänner” (i.e. konkurrenter och ”fiender”) Pompejus och Caesar. ”Problemet” var bara att han saknade en fältherres erfarenhet samt underskattade de erkänt duktiga och fruktade parterna, som besegrade Crassus och hans armé. Kanske en lärdom att hålla sig till (bolagets) kärnuppdraget/primära fokus och inte ta sig an något annat?