Den mörkertid nu kommer?
”Den mörkertid nu kommer, med olust och hägring stor. Nu nalkas mörka vinter, då snö och kyla gror.” Om nästan exakt 13 månader har vi ett val i Sverige och att döma av såväl mätningar som ”snacket på stan” tycks oppositionen sitta i pole position. Till stor del har de borgerliga partierna i allmänhet, men TIDÖ-regeringen i synnerhet satt sig själva i denna situation och inte tycks någon större krisinsikt ha nåtts.
Förvisso ärvde nuvarande regering en situation som inte lämnade så lite att önska. Hög kriminalitet, inflation och räntor som inte bara steg kraftigt, utan också snabbt, en misskött bostadsmarknad tillika politik, ett bidragsgivande till såväl Kreti som Pleti utan några direkta och tydliga krav på uppföljning och leverans, en ökad segregation och därmed framväxten av parallellsamhällen, en skola i nedgång, en välfärd som skrek efter medel och stöd med mera. De ärvde ett sorts Mordor och hade således mycket att jobba med, men också kunna slå sig på bröstet för givet att man lyckades exekvera. Huruvida det har varit med sistnämnda kan diskuteras, men förutom lite skattelättnader, förenklade regelverk och en till synes något minskad kriminalitet är läget minst sagt surt i AB Sverige.
Om Socialdemokraterna vinner valet tror jag vi står inför några år som eventuellt kan få en enorm negativ effekt sett i ett tidsperspektiv nästkommande +10 år. Bidragen ska ökas och även höjas och det betyder att pengar måste in. Ergo skattehöjningar för alla, men mycket mindre för ”vanligt folk”. En synonym för dessa är ”rika”, men var gränsen går för ”rik” och ”orik” har ingen ännu förklarat. Att döma av uttalanden är alla som har mer 3 000 000 kronor på kontot rika. Det är förvisso mycket pengar, men är man verkligen rik med den summan?
Bidrag leder till många saker, däribland ett minskat incitament och ett beroende. Absolut blir det något anekdotiskt och raljant när jag skriver det här i en mer kortfattat version, men varför ska Peter eller Nathalie söka jobb och anstränga sig om de ändå får medel som både räcker och blir över till ett relativt behagligt liv? Och varför skulle de vara beredda eller villiga att rösta emot den tutte som förser dem med bröstmjölk?
Skatter höjs och satsningar på välfärd ska ske. Jag köper till en viss del först- och till en stor del sistnämnda, men inte att det blir snedfördelat och att det under samma process blir som så att de som har tagit ansvar, utbildat och ansträngt sig, utsatt sig själva för risk i ett företagsbyggande e.d. ska straffas. Risken är annars att allt färre väljer att utbilda sig till yrken som tenderar att ge höga (ingångs)löner och lika många kommer nog tänka sig för såväl en som två gånger innan de beslutar sig för att realisera sin företagsvision. Varför anstränga sig och utsätta sig själv och hela sin privatekonomi för en potentiell vinst som kommer ätas upp av skatter och annat otyg?
Att välfärden behöver mer kapitaltillskott tror jag vi är många som både anser och vill, men jag tror vi är lika många som vill se en bättrekostnadskontroll. Det måste bli ett slut på allt slöseri inom all statlig och kommunal verksamhet, för kassavalven är sedan länge tömda. Därför är det bra med att frågan om tjänstemannaansvar har väckts. I och med de ökade anslagen till försvaret gör det att budgetutrymmet är litet och enligt nationalekonomen Stefan Fölster är det inte ens det, utan istället obefintligt.
Enligt nämnda undviker partierna att tala klarspråk om vilka långtgående konsekvenser de ökade försvarsanslagen får för statsfinanserna och välfärden. Under det kommande decenniet finns i praktiken inget utrymme för reella satsningar på välfärden, men trots detta lockar alla partier väljarna med kostsamma vallöften som inte kommer att kunna infrias. Denna brist på ärlighet riskerar att undergräva förtroendet för politiken och ge bränsle åt missnöjespartier som växer på upplevelsen av svek, något som redan setts historiskt men även nu, såsom i Storbritannien där premiärminister Keith Starmers oförverkligade vallöften öppnat för populistiska krafter.
I Sverige är samtliga partier överens om att fördubbla försvarsutgifterna till fem procent av BNP, motsvarande cirka 160 miljarder kronor årligen i dagens priser, med viss kortsiktig upplåning som överbryggning. Samtidigt ska budgeten vara i balans redan 2027 (exklusive lån och Ukrainastöd) och även inklusive dessa från 2035, med statsskulden kvar runt 35 procent av BNP. Ändå förblir det oklart var pengarna ska tas ifrån, då utlovade ”finansieringsåtgärder” först ska utredas efter nästa val.
Vågar man på sig att satsa på lågoddsaren att såväl en ”rikemansskatt” som bankskatt kommer att införas? Kanske kommer även det fortsättas att trixas med schablonskatten på ISK och KF? En låg BNP-tillväxt, ett minskat barnafödande och en väljarkår som inte önskar, utan kräver, mer här och nu talar för det. Om så är fallet tror jag vi kommer få se hur allt fler förmögna familjer lämnar landet likt har skett i Norge och Storbritannien. Istället för att ha kvar nuvarande system och med det få in relativt höga skatteintäkter kommer det, om flykten sker, inga skatteintäkter lex Rausing, Kamprad, Nordea med flera.
Kristerssons regering lämnar mycket att önska och detsamma gjorde även Anderssons dito. Alla kan alltid skylla på omvärldsfaktorer och tidigare regeringsmisslyckanden, men att så göra leder sällan till rätt ordination. Istället för att leta efter tillgängliga och tacksamma bortförklaringar i allt och inget bör fokus vara på att fokusera på långsiktigt hållbara lösningar. Jag befar dock att det fokus på kortsiktighet, som har karaktäriserat det senaste decenniets politik såväl i Sverige som i många andra västländer, kommer vara fortsatt gällande och att det därmed kommer ligga på alla och envar att ta ett större eget ansvar. Staten kommer inte kunna komma till undsättning när det behövs.
Jag hoppas att det, oavsett regering, inte blir en mörkertid som kommer, men jag förbereder mig på det. Vi står alla oss själva närmast och att då inte ha förberett sig på det värsta är att göra sig själv en otjänst.