Vad vill jag?

För ett par helger sedan hade jag ett långt samtal med en vän som jag har lärt känna via bloggosfären. Han och hans familj är sedan länge ”klara” och såväl han som hans fru kan sluta sina respektive förvärvsjobb nu, senast igår om de skulle vilja. Bostäderna i såväl Svedala som i Sydeuropa är betalda och detsamma gäller bilarna. Dock har ingen av dem valt att så göra. 

Samtalsämnet började med att han frågade mig om vad ”jag vill göra (med och i det fortsatta livet)” och detta är en svår fråga, för likt min vän finner jag mitt nuvarande jobb och mina övriga uppdrag som mer energigivande än dess antonymer. Begreppet ”älskar” kan på många sätt vara missvisande, men jag väljer att använda det i en mer bredare betydelse, för just nu älskar den variation som jobb och uppdrag erbjuder. Såklart är alla dagar inte solskenshistorier, tvärtom, men säg mig den vars jobb – eller liv för den delen – som aldrig har något dåligt eller negativt i sig. Och skulle något sådant finnas tror jag det skulle bli tråkigt, vilket på ett sätt blir en sorts oxymoron. Hur skulle man kunna uppskatta sol och värme om det aldrig regnade eller var kallt? Ingen yin utan yang, sill utan nubbe, kräfta utan västerbottenpaj, vaniljsås utan rabarberpaj et cetera.

Jag tror det är lätt att man som ung och efter att mer eller mindre nyligen har blivit frälst i snöbollseffekten, ränta-på-ränta och därmed en möjlig livssituation om att äga sin egen tid, drömma sig bort om sandstränder och parasolldrinkar. Kanske är detta något som fortsätter att locka några av de som investerar för ägande av tid, men personligen skulle jag ha svårt att inte ha något att jobba med. Absolut är det ett jobb att ha och ta hand om ett hus, besöka gymmet, fixa i trädgården och luncha/fika med vänner givet att de är lediga/kan komma iväg från sina respektive jobb, men jag menar mer i form av förvärvsjobb, om än att det i detta fall kan vara ideellt. 

Jag vill inte bara känna mig behövd, utan jag vill också – skrivet med all ödmjukhet inför mina tillkortakommanden - hjälpa andra. Jag vill ha ett utbyte och jag vill också då och då känna mig trött och matt i såväl huvud som kropp. 

När jag började spara och investera var det med ambitionen att någon gång i långt bort i framtiden kunna äga min tid. Det målet har jag på många sätt nått, men ändå har jag valt att fortsätta precis som vanligt. I vissas ögon framstår jag säkert som totalt blåst i huvudet, medan andra kanske kan relatera till det som jag skriver. Att lista ut vad ”jag vill” är inte lätt och inget som man kommer fram till bara sådär, utan det är något som ständigt är levande i sinnet. Därtill tror jag att det är något ständigt levande, för ytterst få viljor är beständiga i en evighet. Jag tror att jag inte ska forcera något beslut, utan fortsätta enligt hur nuvarande situation ser ut men alltid vara öppen för och inlyssnade av vad för signaler som knopp och kropp skickar.

Min tolkning av att ha fått se och läsa om dem som har valt att jobba järnet för att sedan så snabbt som möjligt lämna in passerkortet är att det går från hundra till noll. Kanske är det – att rycka plåstret – kanske det klokaste att göra, men jag tror att för mig kommer en sorts nedtrappning vara det bästa. På det sättet hinner jag känna efter och låta omställningen ske långsamt. Därmed tror jag att risken minskar för att jag gör eller tar mig för något som jag snart därefter inser att jag egentligen inte vill. ”Det var inte såhär det skulle vara (men det var såhär det blev)”. 

Inget bara ”blir”, utan i mångt och mycket är en situation en direkt följd av ett val tillika agerande. Plötsliga händelser sker, men det är hur man förhåller sig till dem som leder till ett visst specifikt utfall. Ergo; livet är en produkt av gjorda medvetna/undermedvetna val. 

Vidare tror jag det kan vara klokt att ta tjänstledigt för att se hur det är att vara 100 % fri innan man verkligen lämnar in passerkortet, precis som det är klokt att resa och bo utomlands under en längre period innan man också gör det ”för alltid” (givet att det är målet med investeringarna). På det sättet blir det lite ”hängslen och livrem” kring beslutet och man får en möjlighet att se om det här med full ”ledighet” verkligen är vad man vill ha och göra. 

Jag vet inte om jag lyckas kvala in på Aristoteles diskuterande om vad vilja är; att man ska vara rationell och ha en medveten vilja (prohairesis), men kanske finns det lite av nämnda i mitt resonemang? Jag tror det är lättare att från utsidan svara på den frågan…

Det jag vet är att livet förändras och det jag känner och tycker idag inte nödvändigtvis måste vara en sanning i morgon. Att vara inställd och förberedd på det tror jag är lika viktigt som essentiellt för att vara så sann och trogen sin egen vilja som möjligt. Det må låta cringe och kliché, men tills något hos mig ändras är planen framgent att fortsätta som vanligt. Så länge jag känner att det ger mer än vad det kostar kommer jag högst sannolikt ha en majoritet av dagar som upplevs berikande och stimulerande. Och är inte det just vad livet går ut på? 

Världen är inte svart eller vit. Saker och ting ändras. Livet är inte statiskt och det ena behöver inte utesluta det andra. Att vara mentalt och monetärt förberedd på detta tror jag är klokt, för om inget annat skapar det ett lugn och ett lugn krävs för att dels kunna ha tid och energi för att lyssna till sig själv, dels och med det kunna fatta goda och långsiktigt kloka beslut.