Att se tillbaka och ångra sig

Igår såg jag filmen “Den sista resan” som numera finns på SVT Play. För er som inte sett filmen handlar den om Filip Hammars pappa Lars som efter ett liv som lärare blivit deprimerad och bara sitter hemma i vardagsrummet och stirrar in i en vägg. Filip tar med pappan till Frankrike, dit de brukade åka för 30 år sedan, för att få honom lite piggare och gladare igen.

Någon kan säkert tänka att han var pigg och glad så länge han jobbade, men att det är passiviteten som pensionär som bröt ner honom. Som ett argument mot tidig pension. En annan kan tänka att hade han slutat jobba 10-20 år tidigare hade han fått högre kvalité på åren som pensionär, för åldern är helt klart en stor faktor till hans tillstånd. Men vad som passar kan så klart skilja från person till person.

Jag som inte har några barn har inga stora förhoppningar om att någon ska ta med mig på en resa när jag är så gammal att jag knappt kan ta mig ur soffan. Och helt ärligt tror jag inte det är då man ska ut och resa när man är så dålig att man ramlar när man ska gå på toa, knappt ser något och är så svag att man inte kan skära en paprika ens med en vass kniv. Utan det handlar om att fylla livet fram till den dagen istället och samtidigt försöka få den dagen att inträffa så sent som möjligt. Det vill säga om jag om 40 år tittar tillbaka på 2025, kommer jag då tänka att jag nyttjade livet och åren när jag kunde se, gå och skära paprika optimalt?

Det här med att se tillbaka på sitt tidigare liv och vara nöjd eller ångra sig får mig att tänka på när jag startade bloggen för snart 20 år sedan. Den vanligaste kritiken jag då fick var att jag skulle ångra mig i framtiden för att jag levde så sparsamt. Den näst vanligaste var att jag kunde dö imorgon, och därmed sparat i onödan. Att jag inte dog imorgon för 18 år sedan kan vi nu konstatera, så åter till det där med att ångra sig i efterhand över ett högt sparande. Jag har faktiskt lite svårt att se logiken i den risken, sparande är ju trots allt något som innebär en insats först med belöning senare. Att man senare ska ångra det känns enligt mig som låg risk. Ungefär som att man skulle sitta där som gammal utan lungcancer och ångra att man inte började röka som ung. Det omvända borde vara värre.

Eller om man har en lista på tre tråkiga saker som måste vara klara på fredag så tror jag det är betydligt vanligare att man ångrar sig själv när man har alla tre grejerna kvar att lösa torsdag kväll jämfört med att man ångrar sig att man stökade av allt redan måndag-tisdag.

Jag stöter väldigt ofta på personer som ångrar att de inte sparade pengar för 20 år sedan. Men kan inte minnas att jag någonsin hört det omvända. 

Det här stämmer så klart bara till en viss gräns. Om man inte ens kan vara ute i solen av risk för hudcancer eller inte nöjer sig med att beta av veckans tre tråkiga grejer måndag-tisdan utan direkt hittar på fler saker eller sätter igång med nästa veckas tråkiga uppgifter och aldrig gör något kul kan det bli för mycket. Eller om man sparar och snålar ett helt liv för att dö med 300 miljoner på banken.

Nu blev det ett lite flummigt inlägg och svårt att hänga med i tankarna kanske. Men slutsatsen för mig är nog ändå att så länge man kan leva ett liv man trivs med här och nu samtidigt som man skapar förutsättningar för sitt framtida jag borde man ha goda förutsättningar till ett bra liv. Och liten risk att man behöver ångra något senare i livet. Dvs kan man spara och investera för framtiden samtidigt som man tycker det är kul och trivs med vardagen är mycket vunnet. Men man bör passa sig för att skjuta upp allt roligt, för en vacker dag är man för svag till och med för att skära paprika.