Bara man inte har bråttom
Per H Börjesson från Spiltan återger ofta ett citat från Buffett som lyder “alla kan bli rika på aktier, bara man inte har bråttom”.
Det här ligger det så klart mycket i. Och överlag har jag väl lyckats följa detta tankesätt ganska bra med ett intresse som började redan i tonåren, ett hårt sparande direkt jag börajde jobba och sedan under 13 års yrkesliv och sen låtit kapitalet jobba vidare drygt 5 år till efter jobbslut. Men pratar vi riktigt rik så är så klart 18 år en väldigt kort period, där insättningarna dessutom slutade efter 13 år.
Om vi tittar på några olika tidsperioder med i Stefan Thelenius sparkalkylator med ett fast månadssparande och en årlig avkastning på 10% (summorna är egentligen ointressanta då grafen ser likadan ut så länge vi väljer 10% årlig avkastning, det bara är skalan som flyttas när vi ändrar sparbelopp).
Om vi börjar med att titta på 10 år. Det blåa är pengarna man stoppat in och det gröna är avkastningen (det översta smala blocket ovanför det gröna är skatten). Vi ser att avkastningsdelen växer mer och mer för varje år men det är ingen tydlig böj på kurvan.
Vid 20 år börjar vi se att kurvan böjer sig och avkastningen är klart större än insättningarna. Här skulle det nu inte spela någon större roll om vi fortsatte sätta in pengar varje månad eller om den blå delen av stapeln slutade växa så länge den gröna delen får tuffa på.
Dubblar vi antalet år ytterligare en gång och tittar på 40 år inträffar några intressanta saker tycker jag. Dels börjar vi verkligen få den där böjen på kurvan som blir tydligt brantare och brantare för varje år. Vi ser också att vi knappt kan urskilja att vi fortsatt stoppa in pengar varje månad då det inte ens syns att den blåa stapeln växer något. Tittar man på 40 års utveckling med målet att få ihop så mycket pengar som möjligt ser det ju helt idiotiskt ut att ta ut pengarna och spendera dem efter 30 år. Då har man ju gjort 75% av tiden fram till 40 år men bara fått ihop 40% av kapitalet.
Problemet blir att man kan vrida detta resonemang hur långt som helst. För dubblar vi åren en gång till ser det ut så här.
Här ser vi ju helt plötsligt att det är jättekorkat att plocka ut pengarna efter 40 år, det som nyss verkade så väldigt mycket bättre än att ta ut pengarna efter 30 år. Det är ju först efter 60-70 år som det verkligen börjar hända något.
Ja ni fattar poängen. Drar vi ut en graf på 100 år så kommer det se ut som det är helt dött i 85 år innan det tar fart på riktigt. Och drar vi ut en graf på 200 år så är de 180 första åren en trög startsträcka innan det till slut verkligen händer något på riktigt…
Om vi struntar i det mer extreme exemplen där vi sparar till våra barnbarnsbarnbarns 70 årskalas och istället tittar på ett sparande över 15-30 år tycker jag det finns några tips och fallgropar för hur man kan lyckas med långsiktigheten. Dessa tänkte jag återkomma till i nästa inlägg.