Unna sig och riskera att inte ha råd
De vänner och bekanta som jag har skaffat de senaste 10 åren är till viss del ganska lika mig. Jag lever ett ganska annorlunda liv och dras till viss del till likasinnade som i stor utsträckning kan styra sin tid samt att jag träffat en del folk via mitt aktie- och sparintresse (tex via bloggen, twitter, aktieträffar etc). Däremot har jag ett kompisgäng där vi alla träffades första gången på slutet av 90-talet långt innan någon av oss hade jobb eller bildat familj. Vi förenades så klart i vissa intressen och att vi gillade att umgås med varandra, men våra livssituationer har sedan glidit isär rätt ordentligt.
Några är gifta, någon är skild, någon har samma tjej som 1999 och någon har varit tillsammans med sju olika sedan dess, alla har 1-3 barn (ja förutom jag som är barnlös då) och lönerna spänner väl från 35 000 kr i månaden till 75 000 kr i månaden (ja förutom jag då som knappt har någon lön). De olika levnadsförhållandena spelar väldigt liten roll då vi träffas en eller två gånger om året hela gänget och då är det alltid utan respektive och utan barn och aldrig en så dyr aktivitet att det egentligen ska spela någon roll vad man tjänar.
Det här var något som jag prioriterade även när jag levde mer sparsamt. Då bodde vi alla i Stockholm vilket gjorde att det gick att träffas lite oftare och till en ganska billig peng, men ofta gjorde vi någon aktivitet som att spela tennis i en liten turnering med flera matcher, gick ut och åt och tog någon öl. Så det kanske kostade 500-1 000 kr per tillfälle då. Med åren har vi blivit mer spridda geografiskt så en träff idag kan bli lite dyrare för de som behöver resa och ibland boende.
Det jag tänkte komma till med lite ekonomikoppling efter denna långa utläggning är att jag på senare tid sett ett mönster i att vi har främst en, men delvis två personer som ibland inte har kunnat vara med av ekonomiska skäl. Det här kan så klart hänga ihop med hur motiverad man är och att det är enklare att skylla på ekonomi än att man inte får åka för frun, inte hinner eller inte har lust. Men i det här fallet tror jag faktiskt att det handlar om ekonomin och jag vet att det varit lite stökigt ekonomiskt där till och från under årens lopp.
Det intressanta är att när vi väl träffas så är det den här personen som bränner mest pengar. Det ska gärna vara kaffe på maten när vi äter på restaurang, en drink lockar mer än en öl, ska vi spela tennis har han köpt ett nytt racket och tar en energidryck i kafeterian på tennishallen. Inga enorma summor så klart, men den genomsnittliga träffen för honom är säkert 50% dyrare än för mig. Och troligtvis är det lite samma tendens i hela livet.
Det här kan man givetvis ha olika syn på. För någon är det ett stort värde i kaffe på maten medan jag klarar mig bra utan. Och har man råd så kan man så klart dricka både dyra drinkar och köpa nya tennisracketar så ofta man vill om man prioriterar det. Det jag tycker blir så konstigt är när man lever på ett sätt som gör att man inte har råd med de basala (att kunna träffas i kompisgänget) för att man lägger pengar på lull-lull (som gör att de träffarna man har med kompisgänget blir onödigt dyra).
Jag tror det här går igen i mycket i livet att man kan skapa så mycket mer värde för en själv genom att göra saker på ett kostnadseffektivt sätt. Spara ihop pengar först istället för att låna eller köpa på kredit, ha låga passiva kostnader och lägg pengar på det som verkligen ger dig värde, jämför priser och köp inget onödigt dyrt bara för att imponera på andra. Så har du säkert råd med allt du verkligen vill göra.