Våra inkomster och erfarenheter från "sista åren" i arbete

Kul med stort intresse och engagemang för den kommande bloggserien om vårt nuläge och erfarenheterna kring åren just runt omkring den planerade “pensioneringen”. Jag förstår att mycket av våra erfarenheter är specifika för just oss, men i takt med att fler och fler testar det här med FIRE så kanske erfarenhetsbanken från fler berättelser där ute kan underlätta lite för de som ska göra samma resa om 10-20 år. Där vår berättelse kan bli en av pusselbitarna, även om inte varje enskild person som gör en liknande grej kommer få samma upplevelser som oss.

Den lite mer akuta orsaken till insikten att inkomsterna blir högre än planerat är att jag för någon vecka sedan fick klart med ett extra uppdrag i min firma. Det är egentligen ingen stor grej, men det kommer landa på runt 40 000 kr i fakturering för detta uppdrag. Då det läggs på toppen av övriga grejer som jag gör med lite löpande konsulttimmar, bloggen etc så blev det ändå något som fick mig att kolla igenom planerna för 2023 lite extra. 

Något som påverkat vår ekonomi betydlig mer än enskilda uppdrag i min firma är min frus fortsatta deltidsjobb och det tänkte jag därför att vi kunde titta lite närmare på i det här inlägget. Kanske kan utvecklingen här vara av mer allmän karaktär och något som kan vägas in i andra personer som tittar på FIRE och sina planer. Den absoluta huvuddelen av våra inkomster från 2018 till idag kommer från hennes jobb som anställd och jag tycker utvecklingen här är lite intressant som kontrast till mina sista år som anställd. 

Planen när jag slutade jobba årsskiftet 2017-2018 var att hon skulle jobba vidare ungefär ett år till och sen välja om hon ville sluta helt eller gå ner i tid. Våra försiktiga kalkyler räknade så klart med att hon skulle sluta jobba helt efter det här första året. 

Tanken med att hon skulle jobba vidare just ett år var att hon trivdes bättre på jobbet så behovet av att få sluta inte var akut, är lite yngre än mig och hade lite mindre kapital när vi slog ihop våra påsar pengar. Och att vi skulle få en lite mjuk övergång på det här med att inkomsterna skulle försvinna inom kort.

Men något intressant inträffade. När jag under mina sista år som anställd var mentalt inställd på att jag inte skulle jobba så länge till minskade min motivation att jobba rätt rejält. Det är svårt att säga vad som var orsak och verkan men de två-tre sista åren på jobbet var helt enkelt inget vidare för min del. 

Med ungefär ett och ett halvt år kvar till min planerade sista arbetsdag (vilket visade sig bli ett år, eftersom jag slutade ungefär ett halvår innan ursprungliga planen) hade jag medarbetarsamtal med min chef och gjorde för första gången klart ungefär hur jag tänkte. Tanken var att förklara att jag skulle fortsätta leverera mina arbetsuppgifter på ett bra sätt, men de behövde inte skicka mig på någon tre veckors ledarskapsutbildning eller förvänta sig att jag skulle jobba 60 timmar i veckan för att öka chansen att fortsätta avancera i företaget. Jag tyckte det var ärligast att lägga korten på bordet, men samtidigt tänkte jag att det skulle vara skönt att få ta ett steg tillbaka och sköta mitt och harva på i ett lite lägre tempo utan krav och förväntningar.

När jag i efterhand pratat om det här så har jag sagt att det blev lite av en ond cirkel. Och kanske har jag indirekt varnat andra som haft frågor om tidig pension för att den här situationen kan uppstå. Jag fick snabbt mindre prestigefyllda projekt och i en omorganisation fick en yngre kollega som tidigare haft samma tjänst som mig en lite finare titel medan jag hade kvar samma som tidigare. 

Då jag redan mentalt hade slutat var det här med titel på jobbet inte någon stor grej, men på något sätt blev det ändå en del av den onda cirkeln, där jag visserligen skötte mitt jobb men inte var direkt proaktiv eller engagerad. Jag gjorde mitt, gick hem och inväntade nästa lön för att kunna stoppa in pengarna på börsen och pricka av ytterligare en månad på vägen mot frihet. När alla var i eld och lågor (eller låtsades vara det i alla fall) på konferensen när ledningen gick igenom ”strategi 2022” där vi skulle ta marknadsandelar som ingen vettig människa kunde tro på ville jag bara åka hem och öppna upp kalkylen för min utdelningsprognos för 2022 som intresserade mig mycket mer än jobbets vision för 2022.

Jag har alltså tänkt att det här är en ganska naturlig situation när man vet att lönen egentligen inte behövs, tiden till sista arbetsdagen kommer närmare och att man inte behöver vara orolig för att få sparken och därmed inte behöver låtsas vara jättepeppad och engagerad för bolagets framtid. Jag tyckte mig själv sett liknande tendenser hos vissa kollegor som passerat 65. Men sanningen är nog att det främst var jag som var riktigt trött på mitt jobb och hade jag haft 15 år kvar till pension hade jag sökt ett annat jobb, men nu körde jag bara på då tiden var så kort.

När nu min fru är inne på femte året av “frivilligt jobb” där hon vilken dag som helst skulle kunna sluta jobba så har hon fortfarande inte kommit in i denna onda cirkel. Hon har trots deltidsjobb fortsatt göra karriär och fått både mer ansvar och högre grundlön. Hon har väl inte lika tydligt som jag pratat med sin chef om att sluta jobba helt, men har som sagt gått ner i tid och har dessutom tagit obetald ledighet då hon tagit ut mycket fler helt lediga veckor än vad som är normal semester. Men alltså ändå inte märkt av några negativa effekter när det kommer till förtroende från arbetsgivaren.

Och egentligen är det här ju rätt likt den situation som jag har i min egna firma där jag jobbar väldigt lite, tar uppdrag på mina egna villkor, tackar nej till sånt som inte känns kul men ändå snarare har mer uppdrag idag än 2018. Jag kanske alltså har varit onödigt negativ till de sista åren i yrkeslivet och att det många gånger fungerar bra att göra detta som anställd lika väl som egen företagare?