Fotbollskort från 1994 och inför årets VM i Qatar
Minnen från forna dagar blir med ens levande när jag av en händelse ser gamla fotbollskort i mitt flöde på en social mediaplattform. Likt många(?) andra är sommaren och sommar-VM i USA 1994 en sorts gyllene period i mitt liv. Blott åtta år gammal, men frälst i den sport som på både gott och ont skulle bli central för mitt fortsatta liv, var det med spänning jag gick upp varje morgon för att finna nattens resultat nedskriva i ett anteckningsblock av min far. Då jag hade sommarlov och min far inte hunnit gå på semester lovade han att varje morgon, innan han cyklade sina mil till fabriken, skriva ned alla nattens matchers resultat och jag minns än idag hur tydlig och välskriven hans stil var när jag läste ”Kamerun – Sverige – 2-2” och vilka som gjort Sveriges mål.
Min idol då var Martin Dahlin, då en kompis redan ”paxat” Tomas Brolin… förvisso klagade jag inte för alla av det årets landslag kom att bli helgonförklarade.
Något jag (hrm.. läs: pappa) började med den sommaren, dvs. 1994, var att samla på fotbollskort, vilka sedan klistrades in i ett fint, tillhörande album. Jag har inget minne av vad ett paket med kort kostade, men jag minns att min far och jag brukade cykla en gång i veckan för att köpa 2 paket (ofta på fredagseftermiddagar, vilket var den dag vi cyklade till den lokala godisbutiken). Ibland hände det också att det blev sporadiska inköp, inte minst när bara han och jag, och således inte min älskade mor, var ute och cyklade en helg. ”Har ni köpt MER kort. Igen!?”.
”Vi måste ju ha alla spelare, eller hur Crisse?”, svarade min far och jag klistrade såklart på mina ”kattögon”. Som ni ser var jag en tacksam part i familjedynamiken då såväl far som son var lika galna i fotboll som Erik Niva, eller däromkring.
Jag bidrog med min del till fotbollskortsinköpen. Bland annat samlade jag pantburkar då Vätternrundan gick av stapeln och fick ihop cirka 2 sopsäckar. Utöver detta ”jobbade” jag hemma i huset med att dammsuga, klippa gräset och sådana ting. I efterhand är jag tacksam för att jag tidigt fick lära mig att inget kommer gratis och dessa lärdomar har suttit i ryggmärgen sedan dess.
Min far och jag (såklart var min mor med, men det var mer ett sorts ”pappa- och sonprojekt”) lyckades komma över alla kort och således var vårt fotbollsalbum komplett. Lyckan var enorm och hade jag vetat då vad det är värt idag hade jag såklart inte slarvat bort det. Förra sommaren gav jag mig an på att vända ut och in på varje millimeter av ”lagret” belägget på familjehusets vind, men trots svordomar, svordomar och en och en annan svettdroppe lyckades jag inte hitta det. Hade jag gjort det var ambitionen inte att sälja, utan enbart se hur jag kunde bevara antikviteten på bästa sätt. Tänk att ha kvar det till åldersn höst när man sitter med ett Playstation 73 på ålderdomshemmet och spöar skiten ur de gamla barndomskamraterna i det årets FIFA-spel.
Nåväl. Varför dryftar jag dessa högst personliga ämnen? Svaret är att jag i veckan kom över en artikel som lyfter fram vad den mest troliga kostnaden för att fylla årets VM-album är. Som bekant(?) spelas årets fotbolls-VM i Qatar och mästerskapets första avspark går av stapeln den 20/11.
I år finns det totalt 670 kort att samla. Priset för ett paket i fotbollstokiga England ligger på 90 pence och skulle man ha en sådan ofantlig tur att man ständigt lyckas få kort man tidigare inte har kommer slutsumman landa på £120,6. Dock talar mycket för att någon kommer lyckas. Det mer sannolika utfallet är att det kommer krävas ca £883,8, vilket motsvarar 10 959 kronor baserad på GBP/SEK per 4/9.
Det är en ansenlig summa och frågan är hur korten kommer sälja givet nuvarande, utmanande ekonomiska situation världen befinner sig i. Emellertid tror jag att fotbollstokiga invånare i b.la. England är beredda att offra såväl en burk bönor som en toast för att lyckas nå ett fullständigt album.
Ni som har barn, eller som själva har ett gediget fotbollsintresse – kommer ni köpa och samla?