Jag älskar att vinna silver
I min första bok, Börspsykologi – så blir du en bättre investerare, skriver jag om förlustaversion och hur vi, dvs. du och jag (i.e. människan) avskyr att förlora och älskar att vinna. Vi är tävlingsinriktade rovdjur och oavsett hur mycket vi vill finns det hårdkodat i oss att det är äta eller ätas, skita eller skitas som gäller.
Det kan låta hårt, men detta är en sanning för 95 % av världens befolkning. Troligtvis ska det mycket till att alla upplysta buddister á la Buddha, Dalai Lama med flera ska gå över lik, men exklusive dessa, i detta fall och något hårt uttryck ”extremfall”, är det gällande en majoritet av alla verkande homo sapiens. Med andra ord är många beredda att ”offra” andra för att sätta sig själv i en mer förtjänstfull situation; samla mer vete i ladorna trots att lagret redan räcker och blir över. Etik och moral må låta och vara fina ord, men få lever efter och personifierar dem.
Att vinna betyder ett erkännande, från oss själva men framför allt från omgivningen – den som ständigt dömer oss och vi oss själva efter den. Vi är ett flockdjur och att förlora leder till att vi inbillar oss att vår plats i svärmen är hotad – vem f*n vill ha med en förlorare i laget? En som inte kan leverera? Förr, när vi letade grödor och jagade djur på savannen, var gruppen essentiell för fortsatt överlevnad. Testa att överleva helt själv och se hur det går. Glöm inte heller att du ska sprida mänskligheten vidare, dvs. fortplanta dig. Det går lite… hmm, sisådär, eller hur? Nej – Vitrolife fanns inte för cirka 10 000 år sedan. Testa göra samma sak, men med hjälp av andra. Föreställ dig också att du skulle bli tillfälligt skadad i såväl det första som andra fallet – hur är oddsen för överlevnad? I första är de mycket höga, medan de är mer låga i sistnämnda.
Att vinna är ett sorts erkännande. Du får underlag för att du i just detta fall är störst, bäst och vackrast, men du får också möjlighet att visa upp dig för alla andra (jmfr. en gorilla som står och slår sig på bröstet likt King Kong gör i den senaste versionen). Det du visar och vill säga är ”lita på mig. Ta med mig varthän ni ska, ty ni kan räkna med mig och att jag bidrar! Jag är en petrusklippa! Berget! Herkules!”
När du förlorar något är det snarare den motsatta melodin som spelas. Dels vill du inte veta av det nyss framtagna underlaget att du, ursäkta ordvalet, suger – är värdelös och duger inget till, dels vill du verkligen inte att alla andra (aka. flocken) ska ta del av detsamma. Risken är att du blir dömd och i värsta fall utstött (tyvärr ses detta mycket tydligt när det låg- och mellanstadieelever spelar fotboll på rasterna…). Först kanske du sjunker ett par stegpinnar på den långa stegen, men upprepas det kommer den sista pinnen att ryckas undan från dina fötter.
Vi värderar vinster högt, men förluster värderar vi dubbelt så mycket och detta för att risken bedöms vara så mycket kraftigare än vad segerskumpan är inbjudande och välsmakande. Vår vinnarskalle har hjälpt oss överleva, då vi tyvärr varit nödgade att ”sålla vetet från agnarna” – det har bara funnits begränsat med föda och att då slösa på de minst starka; minst dugliga hade varit lika ansvarsfullt som hur Socialdemokraterna har hanterat skattepolitiken och fördelningen av resurserna de senaste åtta åren.
Idag är vi inte lika beroende av andra, men arvet från slätterna kommer inte försvinna på en handvändning. Tyvärr(?) kommer det ta åtskilliga och åtskilliga tusentals år innan en sorts, eventuell, förändring kan ses.
Att vinna är bra, men att veta när man har förlorat, acceptera och förhålla sig till det samt dra lärdom och därmed utvecklas av processen och utfallet är minst lika mycket bra. Ja, kanske till och med ännu bättre, för som bekant handlar det inte om hur hårt du slår, utan …”how hard you can get hit and keep moving forward.”
Visst älskar jag att vinna guld, men ju mer jag tänker på det, desto mer är det just silver- och bronsmedaljerna som betytt mest för mig. Det är de som givit mig än mer energi att fortsätta pusha mig själv.