The king is dead. Long live the king!

Näst intill allt går och verkar I cykler. Ekonomin, humöret, samk, utbudet på bra tv-serier… you name it, men i de flesta fall är det uppgångar som följs av nedgångar och så vidare. Vad som även riskerar att gå i cykler är kunskap och erfarenhet om det inte görs till befästa sådana.

Jag är född och uppvuxen under slutet av 1980-talet och var i mina tonår strax innan Markoolio sjöng in det nya milleniet med, den då och för oss i den ålder, dunderhitten Millenium 2. Jag har tidigare skrivit och berättat att jag aldrig haft någon silversked i mun, utan ”fredagsmys” för min familj var ofta torra pommes frites, grillad korv e.d., Heintz ketchup (som min far än idag är beredd att gå över lik för. Den ska tusan i mig sprutas på allt. Precis allt…), bostongurka och sallad. Familjens semestrar var inte längre söderut än till Göteborg, där Liseberg besöktes. Mallorca? Gran Canaria? Nej nej, utan det var boende hos släktingar och hemester deluxe.

Mina föräldrar, industriarbetare och av arbetarklass, fick känna av sviterna av det tuffa 1990-talet och således kom jag att färgas av att varje godisbit, glass och fotbollskort kostar pengar – och dessa är inte gratis. De levde som de lärde och det är nog därför även jag lever likt detta – ekonomiskt och värderar varje inköp. Snålt? Dumt? Jag vill hävda det motsatta. Absolut kan det ibland gå till överdrift, men jag har blivit bättre på att försöka ha en balans, men att börja spendera hej vilt bara för att det går är inte, i min värld, bra värde för kostnaden. Jag har liksom inte tid att spela femtioelva switchspel även om jag har råd att köpa dem. Det räcke med en parmesanost i kylen – femton gör inte att det smakar godare…

Generationerna efter min, och framför allt de två närmast nuvarande, har dock andra erfarenheter och jag hoppas att de drar lärdom av de kraftiga förändringar av både spelplan och spelregler som görs. Ursäkta mitt hårda ordval, men jag hoppas de blir ärrade, likt ett djupt bett från en T-Rex, för jag tror att det är exakt vad som krävs för att minnen och erfarenhet ska etsa sig fast. Med denna kan man sedan bädda sängen så bra och planerat att man aldrig kommer behöva oroa sig för att nödgas sova under bar himmel.

Ena decenniet hårdrock, andra eurodisco. Än house, än pop. Än dansband, än country. Än Smurfhits… Det går i cykler och mer ofta än sällan återkommer allt, men i en lite, lite annorlunda skrud. Emellertid är det lika mycket rock då som idag även om det adderas ett nytt instrument eller ackord. Same, same but, marginellt, different.

P/E-talet var lika dödförklarat de senaste åren i allmänhet, men de senaste två i synnerhet som kvalitén på Aftonbladets ledarsida. Idag – ja, gällande förstnämnda har en ny kung lyfts fram av pöblen. Beträffande sistnämnda ser det ut att vara ett dött lopp…

P/E-talet. Helt plötsligt, som om de tidigare kunskaperna och erfarenheterna från äldre generationer gått i glömska, är de mer aktuella (ja, jag vet att ”E” sannolikt kommer minskas framgent, likväl ändrar det ej det jag ser). De senaste två, tre och fyra åren höjdes alla tillväxtinvesterare till skyarna och idag är det… ja, typ Simon Blecher som hyllas (no pun intended). Hur kommer det vara om ett decennium? Kommer dagens unga ha hunnits ärras tillräckligt, eller är lånekarusellen än större och än mer skadligare då? Kanske, men låt oss hoppas att den gamla kungen är död och istället utropa ”länge leve (den nya) kungen!”.

Skriv ned de erfarenheter och lärdomar du drar av detta år – vad kände du? Hur tänkte du? När, var, hur och varför? Se till att därefter fortsätta skriva och följ upp – vad ändras? När? Hur och varför? Et cetera. Detta kommer inte bara hjälpa dig se tendenser, utan även kommer du lära känna dig själv. Du kommer bli medveten om vilka styrkor, men också brister du har. Fokusera på att utveckla styrkorna att bli än starkare och svagheterna att bli än svagare. Lätt? Snabbt? Nej, men vad är alternativet?

Jag är glad och tacksam att jag fick växa upp i en tid då ”kränkt” var för mig och mina vänner ett okänt ord. Då lärarens ord var lag och när föräldrarna gav dig ”blicken” visste du att nu är måttet rågat. Jag är glad att jag är uppvuxen i en miljö där man uppmuntrades att ”rycka upp sig” när det gick trögt; att man själv fick lägga manken till om man vill uppnå X. Jag är glad och tacksam för att jag fick lära mig att en veckopeng om 10 kronor (ej inflationsjusterat) kunde vara så mycket värt. Et cetera.

Jag ämnar ej förhärliga ”min tid och min generation”, ty även den hade sina brister. Jag hoppas dock att mer av den och mindre av det senaste decenniet kommer vara det nya normala under en lång tid framöver.