Min vän har bjudit mig!
Har du träffat min vän? Han (hen som känner sig kränkt, vänligen ha överseende) är gammal, men tycks inte bli klokare för åren, snarare tycks han befinna sig på samma mentala stadie som en treåring sittandes i en sandlåda och i en hemskt ”debatt” med övriga barn om vem som ska få ha spaden och hinken och vad dess bytesvärde egentligen är.
Vissa kallar honom manodepressiv, andra schizofren. Förvisso finns det delar av dessa diagnoser som stämmer in på min vän, men ingen av dem är korrekt. Mer talar för att han lider av en sorts enkelspårighet och ett tunnelseende ackompanjerat av ovan nämnda diagnoser. Det är som att han bara och alltid kan se på myntets ena sida och inte ens föreställa sig hur dess motpart ser ut, eller känns.
Han kommer alltid klädd i antingen helvitt, eller helsvart men aldrig, och då menar jag aldrig, har jag sett honom med en sorts nyanserad färgskala. Det är antingen eller, typ… Nu är jag inte Sveriges bäst klädda man och inte heller är mode något jag ägnar något stor tankeverksamhet åt, men det vore kul att se lite mer… dynamik i hans klädval. Emellertid har jag här gett upp hoppet. Sedan länge. Jag tror verkligen inte det kommer att ske en förändring, för likt en kultur sitter i väggarna sitter kläderna som fastvuxna på honom.
Och, nu kommer det bästa och med risk för att bli anklagad för att baktala, är det något han är duktig på är det att alltid överdriva. Trodde ni att ungdomar som för sig med ”asså – det var det värsta någonsin. Du skulle sett lärarens utbrott. Bror – jag lovar – det var det värsta någonsin” var extrema i sina hyperboler är ni inte ens i närheten av min väns endimensionella tänkande och agerande.
Trots att jag har vistats med min vän under flera år, har jag aldrig sett hans ansikte. Han har en imponerande förmåga att liksom smälta in i mängden, likt en kameleont, och mer ofta än sällan tycks han intaga positionen – och därmed bilden – av att vara flera, likt vore han… flera och många. Jag förstår att det låter konstigt, men han är… liksom flera och inte en; ensam/individ; enskild, utan snarare raka motsatsen. Jag har trots dessa utmaningar lyckats hitta ett foto där jag tror han är med, men jag vill dock betona att jag är något osäker.
Just nu mår han inte bra och jag tror han är deprimerad. Eller tror – jag vet, för han ska alltid göra en sådan stor grej av det. Det är precis som han var en sorts dramaqueen – du vet, en som alltid ska sticka ut oavsett om det är positiva eller negativa tongångar. Det är lite som ledarskribenterna på Aftonbladet i allmänhet, men Anders Lindberg i synnerhet; när den röda sidan sitter på makten är allt underbart och bra, men när den blå sidan äger ”kammaren” är det ond, bråd död som skildras.
Jag har sedan länge slutat försöka mig på att förstå honom (men även ledarskribenterna på nämnda tidning), för det går inte. Istället har jag valt att anpassa mig – flyta med och utnyttja de gånger han är extra snäll och bjuder på såväl espresso som påtår. När han är mer motsträvig och vill diskutera vem som inmundigande vad och vem som ska betala vad, likt Ove Sundqvist, håller jag mig mer tyst, avvaktande likväl beredd, för jag vet att han förr eller senare kommer bjuda laget runt.
Den här veckan har min vän, låt oss kalla honom Mr. Market, bjudit mig på bland annat Castellum, Thule, SKF, Tokmanni, T Rowe Price Group, Blackrock samt Deutche Post. Jag har inga som helst betänkligheter att öka här och framgent. Mycket talar för att det ska vidare utför, men vem vet? Och om/när – när ska man köpa? Var är botten? Et cetera.
Jag spelar ett spel utan slut (givet att du ej grå bankrutt) och så länge jag har en lång placeringshorisont, fortsätter köpa i stabila bolag med sunda finanser samt månadssparar och investerar över tid kommer jag, allt annat lika, vara en nettovinnare. Det är jag fullkomligt övertygad om.