Det vi har fått se i USA och då inte bara om det hemska som hände den 6/1, då anhängare till Donald Trump forcerade sig in i kongresshuset, utan det finns att se såväl i Norden som i andra delar av västvärlden.  Mycket av detta hat; denna misstro mot såväl staten som sin granne beror på flera faktorer, men två av dessa är mer betydande än andra.

Ökad livslängd och automatisering av många ”enkla” arbeten.
Vi lever längre och längre och detta är ingen nyhet. Ej heller är det en nyhet att detta betyder att de som är i arbetsför ålder, dvs. mellan cirka 18–67, kommer få stå för en än mer tung börda; generera skatteintäkter att betala för äldrevård, omsorg, sjukvård, skola, polisväsende och alla andra delar som hör välfärdsstaten till. Tyvärr tycks ingen politiker ha velat ta tag i denna fråga och på allvar leda den. Säkert har en majoritet(?) av dem förstått(?) varthän trenden går, men ingen har vågat lyfta upp detta enorma problem, för det skulle ju kunna leda till att de blir mindre uppskattade av sina väljare, får mindre förtroende etc. (kort sagt; det har varit egoistiska faktorer som har drivit dem att inte lyfta denna extremt viktiga fråga).

Att ”maskiner och robotar” tar över är ej heller det en nyhet och även om detta ska tas med en nypa salt, för det kommer behövas människor som ser över/servar etc., men dessa kommer att vara mycket få i antalet relativt alla de som tidigare stod på bandet. Självklart finns nya jobb och självklart kan de som får lämna ett industrijobb klara sig, men i många fall erfordrar detta att de utbildar/vidareutbildar sig. Det är inte säkert att Jens, 52 år är ”så sugen” på det, eller att Lisa, 41, som var nöjd med sitt 7-16:00-jobb och inte har några andra arbetsambitioner, ”känner för det”. Alla vill inte börja studera och utbilda sig när de har passerat en viss ålder, eller så har de inga ambitioner för ett arbete som kräver en form av utbildning. Visst kommer de att tvingas till det, men innan detta händer kommer det gå flera år som fylls av meningslösa insatser från såväl arbetsförmedlingen sjukvården, Försäkringskassan et cetera – insatser som kostar pengar. Var kommer dessa pengar ifrån? Precis – skatteintäkter från de som arbetar. Det blir alltså en större och tyngre börda för de som är i arbete.

Inte bara blir det i många fall ett slöseri (för i vissa fall är insatserna från ovan myndigheter viktiga och adekvata), utan det blir också som så att tid, medel och energi läggs på sådant som egentligen inte borde ges detta. Således har vi en skev fördelning, vilket kommer att skapa ett än mer växande missnöje. Vi kommer att få se en växande del av befolkningen som kommer att såväl citera som parafrasera Leif Östlings ”Vad fan får jag för pengarna?”. Av denna skara består en del av de som hamnar utanför arbetsmarknaden och förväntar/har förväntat sig att då bli fångad av alla sociala- och ekonomiska skyddsnät som på pappret skall vara dem tillgängliga. Dessa kommer få en chock när de inser att verkligheten inte ens är i närheten av berättelsen/sagan. Sedan finns den andra delen och denna är de som arbetar; de kommer vara mycket arga över att se hur deras skatteintäkter slösas på insatser som egentligen inte borde göras.

Kommer dessa olika läger att ställas mot varandra? Självklart!

Incels
En del i ovan, för allt och alla går ihop på ett eller ett annat sätt, är den ökade graden av unga, outbildade/lågutbildade män som hamnar efter det andra könet, dvs. kvinnorna. Många och mycket tyder på att kvinnor idag har bättre studieresultat under alla skolans stadier, kommer in på de mest framstående och eftertraktade universiteten, får de mest eftertraktade och, oftast, högavlönade jobben et cetera. Kvar i Filipstad sitter Uffe och Stoffe, arga över att inte ha kommit in på sin drömutbildning. Medan de spyr galla över hur förjävligt allt är, sitter de och spelar Call of Duty, chattar och diskuterar i en discordkanal et cetera.

Ovan ”grupp” är en som har vuxit fram under en lång tid och så sent som den 6/1 kom P3 Dystopia ut med ett avsnitt som ”Incels”, vilket är begreppet för de unga män som tvingas till ett ickevalt tillika icke-önskvärt celibat leverne (ie. Utanförskap). De blir en exkluderad grupp, eller ser sig i alla fall som en sådan, och här har vi den nya underklassen. Om 5, 10, 15 och 20 år ses detta vara en enorm samhällsekonomisk fara, men absolut en social och välmående sådan; vi kommer ha en underklass av unga män i åldrarna 18-35, som inte har klarat av att hålla jämna steg med kvinnorna och för varje dag som går, ökar glappet. Att kvinnor sedan är de som kan överleva helt själva (t.ex. provrörsbefruktning) gör att de är än mer starkare.

Ovan fara tillika problematik lyfter även Alexander Bard och Jan Söderqvist fram i sin bok Digital Libido (gällande Bard diskuterar han även detta i denna och denna pod, varav förstnämnda jag tidigare skrivit om). Inte bara dessa herrar, utan även fler, såsom Emma Leijnse, journalist och författare till boken Fördel kvinna: Den tysta utbildningsrevolutionen, presenterar detta tydliga och övergripande Youtube-klipp.

Staten kommer tvingas att välja (ie. prioritera), för nuvarande skattesystem är inte anpassat och acklimatiserat för 2020-talet och decennierna därefter. Vad kommer att prioriteras? Skolan? Pensionen? Trygghet och kampen mot kriminaliteten? Detta är frågan som ingen (politiker) vill vistas med, men som tyvärr kräver all energi och koncentration. Beroende på vad du tror kan du exponera dig; tror du t.ex. att det kommer bli mer ”var man för sig själv” gällande pensionen är det absolut första steget att börja spara och investera. Tror du att privata skolor kommer bli mer legio än dess antonym är AcadeMedia (ACAD) ett bolag att hålla koll på. Beträffande säkerhet finns b.la. Securitas och G4S.

Tror du på ovan beskrivna utveckling och hur anpassar du dig samt hur exponerar du dig mot det?