Private Credit

Många har på senare tid börjat jämföra utvecklingen inom den snabbt växande marknaden för så kallad private credit med det som skedde på 2000-talet när subprimelånen till slut utlöste en global finanskris. Det finns onekligen vissa likheter som gör jämförelsen relevant, men också viktiga skillnader som gör att man bör vara försiktig med alltför förenklade paralleller.

Private credit, eller privata kreditmarknaden, innebär att företag snarare lånar kapital direkt från fonder, institutionella investerare eller private equity-aktörer, än via banker eller publika obligationsmarknader – det som mer eller mindre har varit legio under en lång, lång tid. Denna marknad har vuxit explosionsartat sedan finanskrisen 2008, inte minst för att hårdare bankregler har gjort det svårare för banker att ta stora risker, samtidigt som investerare har jagat högre avkastning i en lång period av låga räntor (för de som minns detta…). Framför allt har detta synts i Europa, då regleringarna för bankväsendet här betydligt striktare än i andra (väst)länder.

Här finns vissa tydliga paralleller till subprime. Precis som på den tiden handlar det ofta om lån till låntagare med svagare kreditprofil – i dag främst mindre eller hårt skuldsatta företag – och villkoren kan vara förhållandevis lösa, med det som kallas “covenant-lite”-upplägg. Liksom subprimelånen erbjuder private credit hög ränta som kompensation för risken, något som lockar kapital men också riskerar att bygga upp en instabilitet. Lägg därtill att marknaden är betydligt mindre transparent än traditionell bankutlåning. Precis som under subprimekrisen finns alltså en risk att vi har en snabbt växande skuldbubbla som är svår att överblicka, skit paketeras i tillsynes fint omslagspapper, och som kan sprida stress till resten av finanssystemet om många lån går dåligt samtidigt.

Samtidigt finns det skillnader som är viktiga att betona. Subprime handlade främst om bolån till hushåll och en enorm värdepapperisering av dessa, där riskerna paketerades och spreds genom hela det globala finanssystemet. Private credit riktar sig i första hand till företag och projektfinansiering, inte till konsumenter, och det är investerare som medvetet söker illikvida tillgångar med högre avkastning. 

Av vad jag kan läsa mig till är marknaden fortfarande betydligt mindre än subprime var i mitten av 2000-talet, och investerarna är snarare ofta professionella aktörer som gör egna kreditbedömningar än småsparare som indirekt exponerats genom pensionsfonder eller strukturerade produkter. Dessutom finns det en medvetenhet i dag om de systemrisker som kan uppstå, även om det återstår att se om det leder till tillräcklig riskkontroll. Risken är tämligen stor att några lärdomar av historien inte har tagits, utan att ”… history doesn’t repeat itself, man does.”

Det är därför rimligt att säga att private credit kan bära vissa drag av en ny subprime-marknad: hög avkastning lockar in kapital, samtidigt som riskerna ofta är mer dolda än vad investerarna tror. Om konjunkturen viker och kreditförlusterna stiger kan svagheterna i strukturen blottläggas snabbt, men att förutsätta att det kommer att utvecklas till en lika systemomfattande kris som 2008 är kanske att dra parallellen för långt?