Behövs driv?

Diskussionerna kring för- och nackdelar med att spara för att kunna sluta jobba i tidig ålder rullar vidare. Och jag ska inte ge mig in i den ytterligare en gång jag också. Men igår kom jag att tänka på en sak som på sätt och vis berör denna diskussion. Nämligen behovet av "driv" för att kunna sluta jobba vid låt säga 40 eller 45 års ålder.

Ibland höjs ju rösterna för hur långtråkigt och meningslöst det skulle vara att inte ha något jobb att gå till, vad ska man göra hela dagarna om man inte jobbar? Motargumentet har då ofta varit att de som lyckas med något sånt som att gå i pension vid 40 är hårt arbetande personer med stort driv som givetvis inte kommer sätta sig i soffan och pilla naveln och invänta utdelningar de sista 50 åren av sitt liv. Jag har själv använt det som argument. Men frågan är om det nödvändigtvis stämmer, måste man ha stort driv för att kunna sluta jobba vid 40?

Vad menar jag då med driv till att börja med? Om vi tar två ytterligheter som exempel.

Person 1, utan driv. Hoppade av gymnasiet för att det var så jobbigt att gå upp på morgonen och lektionerna var tråkiga. Är för närvarande arbetslös och orkar inte söka jobb just nu eftersom förra chefen var så dum. Det ligger oöppnade kuvert med räkningar från abonnemang som inte används, men som är för jobbiga att säga upp. Visst vore det bra att sluta röka och dra ner lite konsumtionen av 4 Red Bull per dag, men inte just nu.

Person 2, med jättedriv. Direkt efter 4 år på universitetet med dubbla examen och jobb i studentkåren gick flyttlasset till New York. Den här start-up idén var för bra för att bara lansera i Sverige. Med hjälp av lån och riskkapital sitter man nu i fina lokaler nära Wall Street och bygger bolag och ringer runt till företag för förutsättningslösa möten för att sälja in idén. 

Jag tror inte vi hittar den typiska personen som får ihop 10 miljoner och väljer att leva enligt 4% regeln från 40 årsdagen i något av dessa två fall.

Om jag går till mig själv visade jag framfötterna en del på jobbet under mina första 8-9 år, Fick upp ansvaret och lönen lite mer än genomsnittet kanske. Sen kände jag de sista åren att det inte gav så mycket att ta det sista steget och jobba häcken av mig för ytterligare en löneökning som knappt skulle hinna slå igenom innan jag slutat. Samtidigt som organisationen gjordes om och jag trivdes sämre med jobbet överlag vilket också dödade lite motivation. Att jag vid sidan om heltidsjobb startade enskild firma för lite småuppdrag, en blogg och skrev min första bok är kanske lite mer än vad de flesta kompisar gjort men de har många gånger lagt betydligt mycket mer tid på sina barn än vad jag gjort på mina små sidoprojekt. Så på det stora hela tror jag mitt driv är ganska genomsnittligt.

Jag tror faktiskt inte heller det behövs så mycket driv för att bli ekonomiskt fri via sparande. Visst det underlättar om man lyckas skaffa sig en ok lön och kanske krävs det visst driv för att tänka utanför boxen och inte göra som alla andra. Det som också krävs är uthållighet och envishet, att sätta upp ett projekt som man jobbar efter i 10-20 år som påverkar mycket annat i ens liv. 

Det här tycker jag många har svårt med. Man sätter igång och äter på nytt sätt för att gå ner i vikt och skriver efter två veckor på Facebook hur jäkla bra man mår av denna nya diet. "Varför har jag inte provat det här tidigare? Hur bra som helst". Sen några månader senare har man ändå slutat med denna fantastiska diet. Eller så kommer man på att man ska börja med bergsklättring och går en kurs och köper all utrustning, som sen när engagemanget svalnat efter 4 månader bara ligger och skräpar. 

Jag ska inte säga att jag är så mycket bättre. Jag drog igång och pluggade spanska 30 minuter om dagen i våras. Vilket jag inte har lyckats fortsätta med alls i den utsträckning jag hade tänkt. Trots att det borde vara hur enkelt som helst. Jag intalar mig själv att det är bättre att åka till Spanien och prova att bo där först, kanske är det inte vår grej och då är ju spanskan bortkastat. Idiotisk bortförklaring. Det som är intressant är att inte en enda månad de senaste 15 åren har jag tappat fokus från sparande, jag har fört över pengar minst enligt plan och ofta betydligt mer varje månad utan undantag. Hur kan jag ha sån uthållighet just här och inte med spanskan?

Den största egenskapen för stort och uthålligt sparande är nog egentligen att man gillar ett ganska enkelt liv. Det vill säga att det inte blir någon större uppoffring att leva billigt. Gillar man att vara ute i naturen, kolla på TV och umgås med familjen så blir det betydligt lättare att spara pengar än om det stora intresset är modé, uteliv och sportbilar. Tycker man dessutom att kycklingklubbor i ugn med rotfrukter hemma i lägenheten är lika minst lika gott och trevligt som skaldjur på Sturehof kommer inte ett sparsamt liv kräva så mycket ansträngning och driv tror jag.

Vad tror ni, måste man ha stort driv för att kunna sluta jobba långt tidigare än andra?