Blog Archive
Behövs driv?
Diskussionerna kring för- och nackdelar med att spara för att kunna sluta jobba i tidig ålder rullar vidare. Och jag ska inte ge mig in i den ytterligare en gång jag också. Men igår kom jag att tänka på en sak som på sätt och vis berör denna diskussion. Nämligen behovet av "driv" för att kunna sluta jobba vid låt säga 40 eller 45 års ålder.
Ibland höjs ju rösterna för hur långtråkigt och meningslöst det skulle vara att inte ha något jobb att gå till, vad ska man göra hela dagarna om man inte jobbar? Motargumentet har då ofta varit att de som lyckas med något sånt som att gå i pension vid 40 är hårt arbetande personer med stort driv som givetvis inte kommer sätta sig i soffan och pilla naveln och invänta utdelningar de sista 50 åren av sitt liv. Jag har själv använt det som argument. Men frågan är om det nödvändigtvis stämmer, måste man ha stort driv för att kunna sluta jobba vid 40?
Vad menar jag då med driv till att börja med? Om vi tar två ytterligheter som exempel.
Person 1, utan driv. Hoppade av gymnasiet för att det var så jobbigt att gå upp på morgonen och lektionerna var tråkiga. Är för närvarande arbetslös och orkar inte söka jobb just nu eftersom förra chefen var så dum. Det ligger oöppnade kuvert med räkningar från abonnemang som inte används, men som är för jobbiga att säga upp. Visst vore det bra att sluta röka och dra ner lite konsumtionen av 4 Red Bull per dag, men inte just nu.
Person 2, med jättedriv. Direkt efter 4 år på universitetet med dubbla examen och jobb i studentkåren gick flyttlasset till New York. Den här start-up idén var för bra för att bara lansera i Sverige. Med hjälp av lån och riskkapital sitter man nu i fina lokaler nära Wall Street och bygger bolag och ringer runt till företag för förutsättningslösa möten för att sälja in idén.
Jag tror inte vi hittar den typiska personen som får ihop 10 miljoner och väljer att leva enligt 4% regeln från 40 årsdagen i något av dessa två fall.
Om jag går till mig själv visade jag framfötterna en del på jobbet under mina första 8-9 år, Fick upp ansvaret och lönen lite mer än genomsnittet kanske. Sen kände jag de sista åren att det inte gav så mycket att ta det sista steget och jobba häcken av mig för ytterligare en löneökning som knappt skulle hinna slå igenom innan jag slutat. Samtidigt som organisationen gjordes om och jag trivdes sämre med jobbet överlag vilket också dödade lite motivation. Att jag vid sidan om heltidsjobb startade enskild firma för lite småuppdrag, en blogg och skrev min första bok är kanske lite mer än vad de flesta kompisar gjort men de har många gånger lagt betydligt mycket mer tid på sina barn än vad jag gjort på mina små sidoprojekt. Så på det stora hela tror jag mitt driv är ganska genomsnittligt.
Jag tror faktiskt inte heller det behövs så mycket driv för att bli ekonomiskt fri via sparande. Visst det underlättar om man lyckas skaffa sig en ok lön och kanske krävs det visst driv för att tänka utanför boxen och inte göra som alla andra. Det som också krävs är uthållighet och envishet, att sätta upp ett projekt som man jobbar efter i 10-20 år som påverkar mycket annat i ens liv.
Det här tycker jag många har svårt med. Man sätter igång och äter på nytt sätt för att gå ner i vikt och skriver efter två veckor på Facebook hur jäkla bra man mår av denna nya diet. "Varför har jag inte provat det här tidigare? Hur bra som helst". Sen några månader senare har man ändå slutat med denna fantastiska diet. Eller så kommer man på att man ska börja med bergsklättring och går en kurs och köper all utrustning, som sen när engagemanget svalnat efter 4 månader bara ligger och skräpar.
Jag ska inte säga att jag är så mycket bättre. Jag drog igång och pluggade spanska 30 minuter om dagen i våras. Vilket jag inte har lyckats fortsätta med alls i den utsträckning jag hade tänkt. Trots att det borde vara hur enkelt som helst. Jag intalar mig själv att det är bättre att åka till Spanien och prova att bo där först, kanske är det inte vår grej och då är ju spanskan bortkastat. Idiotisk bortförklaring. Det som är intressant är att inte en enda månad de senaste 15 åren har jag tappat fokus från sparande, jag har fört över pengar minst enligt plan och ofta betydligt mer varje månad utan undantag. Hur kan jag ha sån uthållighet just här och inte med spanskan?
Den största egenskapen för stort och uthålligt sparande är nog egentligen att man gillar ett ganska enkelt liv. Det vill säga att det inte blir någon större uppoffring att leva billigt. Gillar man att vara ute i naturen, kolla på TV och umgås med familjen så blir det betydligt lättare att spara pengar än om det stora intresset är modé, uteliv och sportbilar. Tycker man dessutom att kycklingklubbor i ugn med rotfrukter hemma i lägenheten är lika minst lika gott och trevligt som skaldjur på Sturehof kommer inte ett sparsamt liv kräva så mycket ansträngning och driv tror jag.
Vad tror ni, måste man ha stort driv för att kunna sluta jobba långt tidigare än andra?
Kanske inte direkt driv men någon slags uthållighet tror jag behövs. För några år sedan pratades det en del om en studie psykologer gav barn godis: dom kunde äta upp en godisbit direkt eller vänta och då få 2 godisbitar. Vissa barn klarade det vissa inte, och om jag minns rätt så hävdade vissa att man i uppföljning var mer ”framgångsrik” (vad det nu är) om man kunde vara uthållig och vänta med godiset.
Vad tror du MIljonär om en annan tanke: kanske känner dom som lyckas spara mycket mer oro än gemene man? Och motivationen att spara till en del består i en längtan att kunna slippa lite av sin oro?
Bra fråga. Kan nog fungera på lite olika sätt. Är man t ex den lata typen kanske man inte orkar gå till affären och handla utan fortsätter mixa sina 10 paket nudlar med olika rester. Inte heller orkar man springa på krogen, träffa massa folk, shoppa, "hänga med"...
För det är förbaskat jobbigt!
Faktiskt!
Det ska bytas kök, badrum, allt ska vara nytt, fräscht, resas massa, hälsas på massa släktingar, socialiseras i tid och otid, sen ska man vara snygg, tränad, ha massa hotta vänner, blogga om allt, Instagrama om allt..
Man kan ju gå och dra något över huvudet redan nu för man kommer aldrig orka med allt ...
Där tror jag det blir rätt lätt o tänka, jag orkar fan inte. Jag vill bli fri. Hör lite till den typen själv som insett jag fixar inte hela rejset..
Då spar man pengar automatisk för förhoppningsvis orkar man släpa sig till jobbet..
Sen om man är den andra typen då känner man kanske _också_ man vill pensionera sig tidigare! Det är klart man vill ha den utmaningen, är ju supercool..
Kan känna igen mig i den typen med som "vill ha allt"..
Det är ju en fantastisk utmaning och sätter en på vinnarpallen.
Tror också på Kermits tankegång om att de som har en allmän oro kan vara kandidater. Hör till dem också.
Ska fundera lite till, men tror man måste gilla pengar lite också? Älska att se utdelningarna öka..
Intressant.
Jag tror att driv, uthållighet, en förmåga att tänka långsiktigt samt envishet behövs.
Uthållighet och förmåga att tänka långsiktigt går hand i hand. Det är lättare att vara uthållig när man har förmågan att föreställa sig mållinjen trots att den ligger långt bort.
Envishet och driv går också hand i hand. Drivet att fortsätta trots att belöningen ligger långt fram, envishet att inte enbart göra det som är bekvämt utan snarare det som många uppfattar som obekvämt, tex cykla till jobbet trots vinter samt laga och äta matlådor när kollegorna köper hämtmat.
Detta blir svårt att sammanfatta i ett ord men tror faktiskt inte att ett ord räcker. Flera egenskaper i kombination krävs.
5mkr
Vad bra skrivet. Har faktiskt ingen aning men låter vettigt det du skriver. Vore kul o veta vad alla andra har för egenskaper som ni tror är de drivande mot ekonomisk frihet?
Skaffa ett Svensson jobb
Flyttar ihop med någon
Plus minst en av
Inte skaffa barn
Bo utanför Stockholm
Inte kommer från ett annat land (annars behöver man resa en del för att träffa familjen)
Man kanske kan vara en allmänt deprimerad typ också som inte ser det finns någon annan utväg?
Lite som vad ska jag annars göra. Så väger man alternativen, men inser det är bara att fortsätta...
Kan det funka? :)
Intressanta funderingar. Håller med om att när det gäller driv krävs en viss miniminivå för att klara det, men ett maximerat driv är inget som kännetecknar FIRE-människor. Tror ändå miniminivån är så pass hög att få lägger sig på sofflocket nån längre stund när de är klara med det ekonomiska.
Håller också med tidigare skribenter om att förmågan att ta ett långsiktigt perspektiv är viktigt. Sedan tror jag det krävs ett visst mått av självständigt tänkande, åtminstone så länge rörelsen inte är mainstream.
En naturlig lutning åt ett ganska enkelt liv utan för mycket stress och att sparsamhet inte känns helt främmande är nog också sådant som spelar in.
För min egen del måste jag nog ändå säga, även om det ovanstående är viktigt, att längtan efter autonomi är det mest centrala. Att känna att jag är fri att styra min tid och mitt liv efter eget huvud. För någon med samma längtan men väldigt mycket driv kanske det är att starta bolag som lockar mer och är värt allt slit.
Personligen tror jag det handlar om hur man är som person när det kommer till ansvar. Personer som kommer med ursäkter och skylla sina problem på någon annan tror jag har mindre chans att sluta jobba i förtid. Jag tror inte det är en slump att många FI-bloggare är intresserade av träning och hälsa, som innefattar mål och positiva effekter.
Jobbar själv inom finansbranschen. Kunder klagar över att man enbart kommer få 50-60 % av sin lön i pension. När vi då visar vilket månadssparande som krävs för att få 100 % så är det extremt få som faktiskt tar tag i saken. Den nya bilen, restaurangerna och ipaden är viktigare.
Vad intressant det var o läsa kommentarer. Nu är jag lite äldre så kommer väl bli fri runt 50 års åldern, inte 40, men rätt övertygad om att vi kommer lyckas så länge inget allvarligt kommer i vägen och man bara kan hålla kursen. Har alltid haft en inneboende längtan efter frihet, är intresserad av hälsa o träning, tycker mål ger mening.
Kan man inte gilla pengar? Jag älskar pengar. Har alltid fått en kick av att jobba, se resultatet av lönen. Kånner mig grymt duktig då. Nöjd med mig själv. Får jag för låg lön blir jag deppig. Nu får jag kick av o se utdelningarna växa. Räkna aha nu får jag si o så mkt timmen för o ligga o skriva stunt på nätet, och dagspengen är såhär mkt.
Det är ju jättekul o bevis på man är duktig, större kick än mycket annat.
Blir långvarigare lyckokänsla av pengarna..
Tror jag gillar pengar pga taskig barndom och folk som fördömt en. Blev ett verktyg för mig själv o hävda jag var bra. Var samma när jag vad yngre, ville ha statusprylar o visa upp för släkten tex ny bil för folk blev så impade och kände då jag lyckats. Nu har man bara vänt på det till något större projekt som är mer livsviktigt.,
Håller helt med i hur du resonerar, för mig handlar det inte om uppoffringar utan en livsstil som grundar sig i minimalism och frihet - en frihet som innebär att om x-antal år kunna forma sitt liv lite mer utan att på något sätt dra in på nutida livskvalité.
Kan även tycka att FIRE-rörelsen den senaste tiden fått lite väl mycket uppmärksamhet och med det flertalet rätt idiotiska uttalanden från båda ytterkanterna. Det gå att dra paralleller till diet-exemplet – hur många av alla dessa nya FIRE-förespråkare kommer sitta där och trycka på ”överför” den 25:e när börsen backat 20-30% och man tröttnat på kollektivtrafiken...Populärt det senaste att skylta med sin nyfunna insikt och berätta hur man för in alla sina blöjinköp i sitt hårdkådade excelark och tro man ligger ljusår före sin peers!
(Kul att du nämner just rotfrukter och kyckling, har varit standard i mina matlådor senaste året ;)
Kan nog bli tradigt att grotta ned sig i blöjbyten i excelark. Man måste jobba på inkomsterna med..
Tror man tröttnar annars..
Skulle inte själv fixa o åka runt till 5 mataffärer o leta billigaste rotfrukter, utan jobbar hellre upp lite fler inkomster vid sidan av..
Alla bäckar små :)
Tror också det blir väl knepigt med för mycket sparsamhet vid tex dejting. Som att komma hem till någon som inte har tända stearinljus, en flaska vin, mat i kylen o kan slänga ihop något gott. Kan gälla vänner med, en del är så snåla ( menade sparsamma opps), har aldrig med nåt om de blir bjudna på middag, inte ens en begagnad bok eller blomma. Får lixom inte bli för mycket, speciellt inte om man dejtar..
Dumsnål kanske är ett bra ord på sådana :)
Hade innan mycket och har mellan varven en del vänner och bekanta som kommer och sover över då de ska vidare på nåt sen. Är bekvämt för dem, rätt kul för mig med. Fast att inte bjuda på nån middag eller ha med sig nåt gynnar knappast ens förutsättningar i längden för boende.
Har alltid vart jättenoga med sånt när man lånat boenden och fått saker av andra att bjuda igen. Även om man inte betalar för det tycker jag lätt 3-4 dagars vistelse är värt t ex en korg med mat, frukt, choklad och vin som man lämnar efter sig samt naturligtvis städning. Det gynnar ens chanser att komma tillbaka och är god kutym.
Människor som kommer hem till en och lagar mat är poppis med :) Finns alltid nåt man kan göra som inte kostar speciellt stora summor pengar..
Mrs Doubtfire: tack för alla dina intressanta o bra inlägg! skulle vara spännade att höra hur du ligger till på din sparresa? Tyckte jag läste att du hade typ 4,6 msek o bostad o 2msek i aktier? Vad har du för mål och hur mkt lyckas du spara nu?
Hej Kermit,
Tack, borde nog hitta annan fikaplats egentligen :)
Vi har något sådant beroende på marknaden. Allt skattat o klart. Sen kan det diffa lite upp och ned men tänkte inte sälja lgh nu.
Ca 1,2 mkr i aktier och några fonder som ger ca 7 kr timmen dygnet runt just nu..
Sen ca 600 000 som ska investeras.
Tar det lite lugnt just nu men köper&säljer lite i månaden. Abstinens:) Vill köpa mer :)
Vi bör kunna spara ca 500 000 per år och på 2 år bör vi ha 2 miljoner till. Sen får vi göra en utvärdering hur vi ska göra, jobba på några år till eller jobba mindre. Tänkte bästa är väl om vi också satsar på ca 10 mkr allt som allt eftersom miljonären nog är mer påläst än jag/vi är på dessa områden :)
Mitt egentliga mål är värmen eftersom jag hatar kyla och mörker.
När vi är klara packar vi en ryggsäck och sen drar vi :) Sen vet jag inte, inte så säkert vi kommer fina våra nya jag och meningen med livet under tysthets och yogakurser i Indien och bli uttråkade efter något halvt års luffande runt, så finns väl rätt stor risk vi fortsätter jobba på med något men mindre. Sen mer resor och värme..
Ungefär så långt vi kommit med tankarna nu, men skulle inte ha nåt emot o starta företag utomlands sen, kan vara vad som, bara det är lite kul :) Bar på stranden, kajakuthyrning&bed and breakfast, ja nåt sånt.. kan vara perfekt tillfälle o dra dit folk med. Gärna Fire människor, men alla går bra :)
Annars kan man jobba via webb, men tycker det är kul med människor och lite oroande att man blir uttråkad och det blir för mycket sprit&slött tråkigt liv.. Därför bra o göra business och fortfarande vara social. Gillar ordet hippiekapitalist, är nog såna vi är..
Opps, 4 år menade jag:)
Kermit, läste för snabbt i vanlig ordning. Du skrev: " typ 4,6 msek o bostad o 2msek i aktier?"
Vi har ca 4,6 mkr som ligger i bostaden nu skattat o klart och ca 1,9 mkr i pengar och aktier.
Så totalt ca 6,5 mkr om vi sålde av lgh och stoppade pengarna i en väska.
Vi har alltså 4,5 mkr kvar om vi ska nå miljonärens slutmål.
Vilket borde ta kanske 7 år till om man räknar med ränta på ränta effekten..
Tycker det är lite knepigt där, räknar på rikatillsammans kalkylatorn, lägger in sparkvot om 42 000 månaden, skatt enligt 2017 års modell, startvärde 1870 0000.
Då har vi egentligen 8 123 190 om 7 år om vi räknar på ränta 8%. Fast nu kör vi mest utdelningsaktier så då kanske vi borde räkna på 4% och sen ytterligare 4% som vi återinvesterar?
Hur man räknar ut det vet jag inte riktigt, är usel på matte men plus förstår jag ;)
En del pengar lär det bli iaf..
Och vad händer om ni skiljas? Är man fri om det är bero på att man är i ett par?
Bra fråga N. Är nog olika för olika personer.
I vårt fall är jag the ritch bitch o min älskling äger på pappret ca 750 000 av våra totala pengar. Nu är älskling inte speciellt intresserad av pengar, men gillar idéen att längre fram jobba mindre o resa mer. Den kan vi stötta genom o spara :) Tänker jag med tiden börjar ge bort en del av lgh lite i taget. Har vart ihop i evighet men ändå lite jobbigt o ge halva lägenhet. Betyder jag aldrig kan göra slut för då förlorar jag flera miljoner. Blir en konstig balans hur man än vrider på det. Funderat rätt mycket på det men ingen bra lösning än. Fast ska båda våga jobba mindre längre fram tycker jag det är rättvist att ge bort större del av totala förmögenhet så båda känner samma trygghet. Sen vill vi inte ha några skattekonsekvenser såklart som påverkar familjens gemensamma ekonomi.
Samt älskling har många år på sig nu o spara mer pengar.
Tror mycket beror på hur länge man vart ihop, hur trygg man känner sig och hur bra man mår i relationen. Fast en del separerar ju efter 20-30 år så man kan aldrig veta helt och hållet. Å andra sidan är många inlåsa i sina relationer ekonomiskt. Även om båda jobbar. Speciellt vanligt för kvinnor. Då det oftast är mannen som haft koll på ekonomin, haft högst lön och hon vart mer hemma med barnen. Kanske mindre vanligt nu.
Min älskling skulle ha det lite knepigt med boende om vi separerade trots hög lön och sparkapital. Nu har vi absolut inga planer på det, familjen är allt. Dessutom är jag usel kartläsare så vi måste vara ihop när vi ska ut i stora världen.
Tack för svar Mrs D - många som jobbar är absolut 'låsta' men de å andra sidan säger inte de är fria. Jag tror i och för sig att det är rätt ok om man inte har barn och Mi30 har byggt upp så mycket kapital så det skulle gå bra. Problemet om man skiljas med barn är att man 'måste' hitta 2 rätt stora bostäder. Jag tänker mer på någon som farbror fri i så fall
Jo det är sant. Nu verkar ju farbror fri o hans fru väldigt driftiga samt ha utbildning. Klart är man borta från jobbmarknaden 10-15 är, sen separerar, ska ha varsitt hus, då är det nog knepigare? Fast man kanske bygger sitt liv på annat sätt. I mitt o min partners fall även om vi så att säga ”separerade” är det inte nödvändigt vi måste flytta isär. Vi har inte byggt vårt liv på liknande premisser som många andra par med svartsjuka, att saker ska vara på ett visst sätt, etc. Kanske därför vi aldrig bråkar, hmm..Om vi skulle tröttna på varann skulle vi fortfarande kunna bo ihop (så länge lägenheten finns kvar, blir jobbigare i en 1:a?), sen ha nya partners.. livet är förhoppningsvis långt men vi har riskgarderat oss där:O
Fortsätter läsa miljonärens böcker här, riktigt bra! Många bra exempel. Man kan ju jobba halvtid med. Kanske bra om man bestämmer sig för o behålla lägenhet som ev är bra o bo i vid riktiga pensionen. Vore superskönt o jobba Sverige mellan april - sept sen åker man till värmen igen. Där kan man ju driva nåt på halvfart 20-30% för o ha nåt o göra..
Då får man lite av allt samt ändå riskgarderad mot det mesta...