Lättklädda idrottare och OS
Idag tänkte jag gå lite utanför det normala ämnet här på bloggen, men ska försöka göra några privatekonomiska kopplingar ändå, så får vi se om jag lyckas knyta ihop säcken.
För det första läste jag att norska skidförbundet uppmanar sina åkare att lägga ut mindre lättklädda bilder på sociala medier. Motivet är att man inte vill uppmuntra ungdomar till vikthets och att man inte ska få en skev bild av hur en kropp ska/kan se ut. Löjligt om du frågar mig. Jag har full respekt för att det finns en hets inom vissa idrotter att väga lite, då man gynnas av det rent idrottsligt. Det är helt klart en nackdel att väga för mycket om man ska åka skidor i kuperade spår eller springa där man lyfter sin kroppsvikt varje steg. Men jag tror det har väldigt lite med Instragram att göra, utan helt enkelt att man märker att resultaten blir bättre när man väger mindre och sen går vissa över en gräns och får problem. Att vara skidåkare utanför topp 20 i världen är ingen dans på rosor ekonomiskt och sociala medier blir då en viktig del för att kunna göra sig själv attraktiv mot sponsorer. Självklart ska man då få använda sin vältränade kropp för att skapa intressant innehåll, många följare och möjlighet att öka sitt marknadsvärde. De tränar trots allt ganska lättklätt 4-5 månader om året. Problemet med stillasittande och överviktiga ungdomar är så ofantligt mycket större än att 5 skidåkare per år får anorexia.
Jag tycker på sätt och vis diskussionen påminner om den rädsla man ibland hör för att vissa (som jag) hetsar till för högt sparande. När det pratas om 70-80% sparkvot kan vissa bli avskräckta och känna sig värdelösa med sina 15% sägs det. Det tror jag är ett lika litet problem som lättklädda idrottare på Instagram. Problemet är att många inte sparar alls och vissa till och med har negativ sparkvot. Jag har fått 100-tals mail och kommentarer från personer som blivit inspirerade och kommit igång med sparande tack vare min och andras bloggar, de flesta på en mycket lägre nivå än vad jag sparade på under några år. Sen sitter det säkert någon någonstans i Sverige som har sparat för mycket och missat någon rolig aktivitet och ångrar sig, men jag tror det problemet är försvinnande litet jämfört med alla som sparat för lite. Precis som i fallet med över- och underviktiga med andra ord.
Nästa stora sportnyheter i dagarna har varit att Sverige nu planerar att söka vinter-OS 2026. Och sociala medier svämmar över av personer som förfasar sig över hur dyrt det ska bli. Enligt de uppgifter jag sett ska budgeten ligga på 13 miljarder där IOK betalar 2/3 och övriga 1/3 ska täckas av sponsorer. Men låt oss säga att budgeten spricker och sponsorerna blir färre än beräknat så att det verkligen kommer kosta 13 miljarder för svenska skattebetalare. Det är 1 300 kr per svensk. Inte mycket att bråka om för att få ett OS. Jag tar mycket hellre ett OS i Sverige än 2 par jeans, för att räkna ungefär som Henrik Schyffert.
Jag förstår att det kan bli en minussiffär för staten och att det kan komma att stå en rodelbana som det inte finns så mycket användning för efter OS. Men tittar man lite vidare på det så strömmar det ju in en massa miljarder från utlandet in i Sverige och vår ekonomi. Kostnaden för att bygga arenor med pengar från IOK går ju från huvudkontoret i Lausanne till personer som ska jobba, bygga, betala skatt och konsumera i Sverige. Jag förstår faktiskt inte hur det kan bli en minusaffär för Sverige som land. Men det borde någon smartare person än mig kunna räkna på, jag har aldrig sett den uträkningen utan man ser ett eventuellt minus för staten som en förlust för hela landet.
Dessutom hörde jag ett vettig kommentar på radio att om det nu är så att alla OS går man jätteunderskott så är det väl inte mer än rätt att Sverige som rikt land hjälper till och arrangerar ett OS var 110e år. Eftersom vi förväntar oss få vara med och delta med våra idrottare varannat år.
Vad säger ni? Är lättklädda idrottare och ett OS i Stockholm verkligen så hemskt?