Våga drömma om ett bra utfall?
Jag har länge varit lite skeptisk till snacket om en FIRE-trend då jag tycker det varit överdrivet att kalla det en trend. Men jag har det senaste året sett att det finns en bredare rörelse kring det här med möjligheten att leva billigt och därmed leva friare än det jag tidigare känt till. De jag känt till sen tidigare har liksom mig varit intresserade av pengar och aktier och de möjligheter till ett friare liv som detta kan ge. Den andra gruppen som jag tidigare inte haft så bra koll på fokuserar mer på ökad frihet genom tex självhushållning, hyra ut en del av bostaden. plugga halvtid på distans och att tjäna lite pengar på en hobby eller att sälja ägg. Om jag hårdrar det lite så pratar den första gruppen om substansrabatt och utdelningstrender på Twitter medan den andra gruppen diskuterar på Facebook om det går att odla kirskål så långt norrut som i Jämtland. Men självklart är överlappningen stor då det i samtliga fall handlar om att leva billigare än snittet och hitta alternativa sätt att dra in pengar jämfört med att jobba heltid som anställd till 67. Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt och tänka på Svolders substansrabatt medan man plockar blåbär.
En person som liksom mig befinner sig närmare den första gruppen än den andra och dessutom är en flitig läsare av bloggen skrev en intressant kommentar. Han kallar sig Kermit och ni som även läser inläggens kommentarer har säkert stött på honom. Kommentaren löd:
"Jag tänker ofta konservativ då det gäller utveckling framåt. Men visst är det kittlande att tänka mer positivt. vi har rätt lika case. (jag är säker på att du labbar på samma sätt, hoppas jag inte tråkar ut dig). Antag 10 msek nu, ett uttag på 20 k /Månad och att små jobb i firma etc ger 10 k per månad så att man totalt har 30 k att leva på. Vilket i mitt fall är mer än jag tycker jag ”behöver”. Antag vidare en avkastning inte på försikga 3-4% utan 8%. Om 10 år är portföljvärdet 16 msek. om 20 år drygt 30 msek. Trots uttaget! Trots att inget nystartade tillförs."
Jag kan väl börja med att säga att Kermit var helt rätt ute när han misstänkte att jag brukade tänka på ungefär samma sätt. Detta är intressant för det går rakt mot den gängse uppfattningen. Och då menar jag både från oinsatta som före detta kollegor och "finanskollektivet" på Twitter. Mina före detta kollegor kommenterade min uppsägning med att det inte kommer bli så mycket pension vid 67 för den som slutar jobba innan 40. Finanskollektivet på Twitter påpekar istället ofta att det är väldigt riskabelt att sluta jobba i ung ålder och förlita sig på 4% regeln för de kommande årens överlevnad. De kallar oss knäckebrödsmiljonärer som lever på existensminumum och tror vi får svälta nu för att vissa bolag slopat utdelningen under ett år. Att vi inom kort är körda på arbetsmarknaden efter några år utanför systemet inte kan hitta ett nytt jobb vid 45 verkar båda sidor helt överens om.
Men precis som Kermit tror jag precis tvärt om. Den halvan av "FIRE-rörelsen" som i grunden har ett ekonomiskt intresse och som hittade till FIRE via drömmen om att bli rik är enligt min erfarenhet (baserad på de cirka 10 personer jag känner) väldigt konservativ i sina antaganden. Det finns tex uttryck som "one more year syndrome" som bygger på att man vill bygga upp extra säkerhet innan man vågar slutar jobba. Många räknar med att återinvestera en del av utdelningen, plockar bara ut 2-3% om året och har räknat med 0 kr i inkomst resten av livet men tar varje chans att tjäna någon extra krona. Att sänka utgifterna för att slippa sälja när börsen gått ner minst 20% ses snarast som en självklarhet, trots att det egentligen är inträknat i kalkylen att man ska kunna höja uttaget med inflationen till och med när börsen går ner med 50%. Den allmänna pensionen, som för den vanliga arbetaren med minimalt sparande kommer bli ett problem att klara sig på, räknas oftast inte ens in utan ses som en ren bonus.
När jag slutade jobba i slutet av 2017 var jag helt övertygad om att börja plocka av kapitalet 2019. Nu inser jag att även 2021 års utdelningar troligtvis kommer kunna återinvesteras. Frågan är om vi kommer höja uttaget när vi ser vartåt det barkar om det blir som i Kermits exempel ovan, dvs innan vi tittar till portföljen som 60-åringar och inser att den nu är värd drygt 30 miljoner?