Aldrig förr har så många…

Att citera Winston Churchill tenderar ibland att bli en nationalsport. Jag har själv deltagit flera gånger och ibland har det varit ett jämt upplopp med bland annat John Skogman, som i (den förhoppningsvis bara pausade) Börspodden vräkt ur sig sin avsky mot en viss politiker, ett visst parti, en viss koalition och dess gärningar. Nationalsporten och således det något klichéaktiga som numer ryms med och kring Churchills ord till trots finner jag det passande att applicera ännu en gång upprepa den tidigare premiärministerns ord – ”Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket”.

Allt handlar, som alltid, om perspektiv. Är vi emotionella världsmedborgare som lever i en naiv uppfattning om att en sorts gyllene kommunismaltruistisk tillvaro, det vill säga där alla är med och delar relativt jämt på allt och där de som ändå har lite mer inte drar sig för att bidra och skänka, kan nås är nog inte den kategori som vill yttra dessa få ord av Chuchill – tvärtom. Alternativt om ”tack för så mycket” byts ut till ”avsky för så mycket”.

Jag tror inte heller det finns många världsledare, företagare med flera som är beredda att stämma in i den körsång jag snart ska sjunga, för risken med tullkriget är att det leder till förlorade jobb, familjer och hem som slits upp, investeringar i nya och viktiga näringar som ställs in med mera. Det vi just nu ser och upplever kommer ge enorma skador. Kanske är det ”for the greater good”, kanske inte. Kanske är det en kort viktig och ofrånkomlig smärta vi måste uppleva, kanske dess antonym. Facit får vi, som i de flesta fallen, först i efterhand. Klart är dock att det förr eller senare kommer bli bra; klart är att det alltid finns vinnare och förlorare; klart är att du har ett val om vilken falang i sistnämnda som du önskar tillhöra.

Med ovan som utgångspunkt vill jag nu ikläda mig rollen som en cynisk investerare – en investerare som bortser från allt utom bolag och aktievinster och som dels inte har som plan att sluta förvärvsarbeta på flera år, dels har, sedan finanskrisens efterdyningar, varit och kommer fortsätta att vara nettoköpare. Mitt fokus är först och främst på utdelningar. Såklart tar jag hänsyn till värderingar, bolagets fundamentala verksamhet, utdelningsandel, utdelningshöjningar et cetera, men prioritet är utdelningar. 

Kommer bolagen lida skada? Absolut! Kommer det vara et period av svagare tillväxt och vinster? Högst sannolikt, men som jag och många andra gång på gång har återkommit till kommer bra bolag att klara av att anpassa sig. Bra bolag överlever och vinner över tid, inte minst i en svår sådan, mark relativt de mindre bra dito.

Jag är glad om jag kan köpa bra skit på annandagsrea. Jag förstår och inser att jag inte kommer att tajma en botten eller att jag är guds gåva till (utdelnings)investeraren. Jag investerar för mig samt för mitt framtida liv och hittills har det blivit fler rätt än fel. Förr eller senare kommer börsens björn att gå i ide och fram till dess kommer jag fortsätta som alltid; månadsspara och återinvestera utdelningarna. Just nu inkommer många av sistnämnda och sjungs de raderna till den melankoliska melodi som Mr. Market och börsen i dess allmänhet nu spelar betyder det ”lycka” för mig. Jag tror också att vi är fler som känner likt detta. Således: ”Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket”. Cyniskt och hemskt, likväl sant utifrån en cyniker.

För snart två veckor sedan släpptes min senaste bok Vem är Warren: Börskrascher, Riskhantering och Kapital och på det temat vill jag dels nämna att jag idag gästar Global Gains-podden, dels hänvisa till ett utdrag från boken – se nedan. Kommer framtiden bli och visa samma? Det vet ingen, men för att avsluta och göra två nya parafraseringar; ”History Doesn’t Repeat Itself, but It Often Rhymes (M. Twain); ”History Doesn't Repeat Itself, man does” (Voltaire). Kliché? Säkert, men det gör det inte mindre sant.

”Varför jag är så optimistisk till USA och den amerikanska börsen? Jag köpte mina första aktier den 11 mars 1942. Trots ett världskrig och andra väpnade konflikter, såsom den i Korea, Vietnam och Irak, Kubakrisen, recessioner, sexton presidenter varav åtta varit republikaner, och allt annat som hade hänt så var det bästa du kunde göra då, den 11 mars, att investera summan i en indexfond och sedan glömma innehavet. Absolut bör man läsa tidningar, ta del av nyheter och så vidare, men du ska aldrig lockas till att agera i syfte att försöka tajma marknaden. Åh, den som ändå kunde det – han hade kunnat göra sig en förmögenhet. 

Men varken nu eller där i mars 1942 existerade, mig veterligen, någon synsk person och ”best practice” var alltså att investera och sedan låta det ligga. Allt du behövde göra var att tro på att USA som land, och därmed dess företag, skulle växa sig allt större och starkare. Säg att du hade varit jag där, 81 år tillbaka i tiden, och att du hade valt att investera 100 dollar i en passiv S&P 500 indexfond – utan en aktiv förvaltare som är inne och petar och saboterar med flera onödiga kapitalförstörande transaktioner samt utan höga och dyra avgifter. Då hade du idag, vid slutet av 2023, haft cirka 765 000 dollar eftersom fonden automatiskt återinvesterar alla erhållna utdelningar. Summan motsvarar alltså en avkastning om dryga 765 procent och om[1]räknat till en genomsnittlig årlig avkastning blir det vid höften 11,5 procent”