Bästa presenten?
Om ett par dagar fyller jag 40 år jämt och jag vet inte om jag ska ha en kris för att jag inte har en (40-års)kris. Kanske har jag redan haft den, eller så har jag den nu men är så mentalt avtrubbad – eller tappad bakom flötet – att jag inte förmår att både uppleva och inse faktum. Vet vet, kanske kommer den först efter bemärkelsedagen? Vem är jag, egentligen? Är jag nöjd med var jag befinner mig idag, eller har jag slösat bort de senaste åren på rent nonsens? Ska jag göra X och Y i framtiden, eller ska jag fortsätta med Z? Frågor som kan ses som värdsliga, men ska man hårdra det till sin spets kan man med fördel applicera ”take a simple idea and take it seriously.”
Jag har aldrig lagt en plan i nivå med valfritt kommuniststyres femårsplan. Till mångt och mycket har olika saker, mer eller mindre, bara ”inträffat”. Jag älskar att skriva och detta ledde till en bok, som ledde två, tre, fyra, fem och slutligen sex till totalen. Dessa har givit mig ett utökat kontaktnät, men också intressanta och utmanande tillika stimulerande uppdrag.
Jag har mer eller mindre alltid velat undervisa och jobba med människors lärande och därmed blev läraryrket det som jag lockades till. Även om det är ett krävande yrke, där det är flera perioder med en mycket hög arbetsbelastning, känner jag än idag att det var helt rätt val av mig för över 20 år sedan. Absolut är det inte valet framför övriga som du ska välja om du drivs av karriärmöjligheter, eller ett lönekuvert som möjliggör vaskande av champagne på Stureplan, eller smör utanför valfri matvarubutik. Likväl finner jag det som mycket berikande att få vara en del av unga individers utveckling samt mognad och så länge jag upplever att jobbet mer ger än tar energi ser jag ingen anledning att börja tänka i andra banor.
Att fylla år är för mig en icke-händelse, precis som nyår. Det är en dag bland flera och förvisso kan jag inse att föräldrar och nära vill fira att man kom till världen, men rent filosofiskt känns det något konstigt att säga ”grattis” (till att du föddes och fick komma till världen). Jag är inte mycket för firande och har i flera år hört av mig till nära och kära och använt ursäkten att ”vi tar firandet i sommar, då vi kan sitta ute och kanske grilla och ha en skön sommarkväll”. Såklart har detta gjorts med den bakomliggande tanken att den där kvällen aldrig kommer att realiseras.
Emellertid kommer jag denna gång att ha ett firande, där såväl familj som släkt har bjudits in och gällande vänskapskretsen tas de på en annan dag. För mig behöver – ska - det inte vara stort, utan jag trivs bäst med det lite mindre och måttliga. Det är inte maten, drycken eller dylikt som gör kvällen/firandet, utan sällskapet. Materialism och status har under de senaste 20 åren inte lockat mig, för det är egentligen något tomt. Till syvende och sist handlar det om hur man själv är och mår; om man är nöjd och trivs med sig och i själv. Gör man inte det kommer ingen bil eller fritidshus i världen kunna ändra bilden. Mer kommer det nog bara spä på huvudvärken, addera till obehaget med mera och därmed göra att man snarare mår sämre än bättre. Kortsiktig dopamin, men långsiktig depression?
Vad önskar man sig när man fyller 40 år? Jag vill vända på det och istället fråga: vad ger man sig själv i 40-årspresent? Här är vi alla oss själva svaret skyldigt, men själv bedömer jag mig ha gett mig själv flera fina presenter i form av till exempel ett jobb jag uppskattar samt trivs med och en portfölj som om livet skulle omkullkastas med allt från uppsägning till sjukskrivning med mera gör att jag likväl står stabilt. Jag har ett boende och ett leverne som utdelningarna mer än väl täcker. Jag har uppskattade vänner och en familj som jag håller kär. Jag har råd med att köpa det som jag vill ha och behöver utan att jag måste snåla eller dra in på annat. Kanske låter allt detta som ren hybris, ett självförhärligande eller dylikt, men jag hoppas inte att så är fallet. Jag tror mig inte vara någon, utan är blott en dödlig bland dödliga.
Jag varken räds eller ser fram emot min stundande 40-årsdag just för att det är just den dagen som jag föddes. Dock ser jag verkligen fram emot dagen och dess kväll, eftersom det betyder att jag kommer att få sitta och umgås med nära och kära. Det må låta krystat och kanske till och med pretentiöst, men vad om inte det i kombination med att känna sig närvarande och ”vara på mer rätt än fel plats” är en present att både ge sig själv och att uppskatta?
I min värld får man inget, utan man jobbar sig till det. Betyg, löneförhöjning med mera är inget som ges dig likt en överraskning i ett Happy Meal. Det om något är vad jag vill skicka med andra – vill du ha något? Gör då något åt det. Ta det, ja kräv det! ”Med stort ansvar kommer stora krafter”, för att göra en alternativ version av Peter Parkers morbrors ”with great power comes great responsibility.”