Dagbok från 2035
Jag vill direkt lyfta fram att detta inte är en fiktiv dagboksskildring á la där jag ser tillbaka på mig, min tid, mitt liv, investeringar, utdelningar et cetera. Detta är mer att betrakta som en dystopisk skildring av en alternativ framtid. Kanske kan tankar och idéer till investeringar komma av denna, om än att det mer rör sig om ett önskat begär av mig att skriva lite prosa. Läs vidare, eller lämna – som alltid är valet alltid ditt.
Kontroll. Översyn. Ögon och öron överallt och ingenstans. Till en början var klockorna något vi alla gillade och gärna konsumerade – ”tänk, vad smidigt att få notiser via klockan. Och tänk vad bra att den kan samla in data om allt från puls via blodsockernivå till rörelse. Därtill att kunna betala allt från kaffet till sjukhusräkningen.” Visst förstod vi att de insamlade data var guld för Bolaget, men också för andra koncerner, såsom försäkrings- och sjukvårdsbolag. Försäkrings- och sjukvårdsbolag som kunde sätta saftiga premier på produkter erbjudna de som individer som hamnade inom en viss (hög) riskskala. Visst förstod vi att vi på ett sätt sålde oss själva, men att det skulle gå så fort och att inte världens regeringar, politiker med flera hade fler muskler att sätta emot… nej, det såg vi inte komma. Vi var naiva. Kanske levde alla i villfarelsen att ”det löser sig” alternativt att ”någon annan kommer se till att det aldrig händer”. Vi såg tendenserna i Kina, där regeringen agerade likt taget ur ett avsnitt från Black Mirror, men aldrig trodde vi att en sorts variant av detta skulle komma till väst.
Kanske var det tydligt, nu när jag tänker tillbaka. Under slutet av 2010-talet märktes en ökad missnöjdhet av i världens samhällen. Folk började inse att västvärldens välfärdsystem inte skulle hålla och började kräva mer, och det snabbt, från politikerna. Nämnda blev relativt yngre och yngre och de flesta av dem började agera likt popularer, det vill säga lova snabb och effektiv bot och bättring, men sällan berättade de hur de skulle gå tillväga. Fokus var på korta ”lösningar”, inte sällan långsiktigt ohållbara och beträffande dess antonymer fanns ingen som helst vision – ”väljarna finns här och nu och de vill ha resultat nu, gärna igår, senast idag. Morgondagen får vi ta när den kommer…”.
Missnöjespartier vann mark och när den breda massan insåg att de röstat på partier som inte hade annat att komma med än att skylla på hur dåliga alla andra ömsom varit, ömsom fortsatte vara insåg de att det enda alternativet var att skapa egna små gated communities. Detta spädde såklart på de redan befintliga och ständigt ökande klassklyftorna.
Rättsväsendet förlorade medel för varje år som gick och till slut fanns det knappt några poliser att bekämpa den ökade brottsligheten med. Klansamhällen utanför de inmurade samhällena växte fram och det blev De Laglösas Land.
Inte heller blev det bättre för västvärlden av att se hur enpartistater och liknande vann mark. Kinas visioner och mål fanns ständigt där för oss att se under de första tjugo-trettio åren av 2000-talet, men ändå försökte vi med att bemöta med en sorts politik likt Chamberlains eftergiftspolitik under 1930-talet. Taiwan kom tyvärr att falla och Kinas nya Sidenväg kom att ge dem en maktposition få hade kunnat föreställa sig. Såväl i Mellanöstern som i Afrika hade de skapat sig marionetter och dessa hölls med hårda tyglar.
Då världens regeringar föll framför några få bolag i allmänhet, men Bolaget i synnerhet kom politiska satsningar och samarbeten om klimat, flyktingar et cetera att omkullkastas. Det var länge sedan jag eller några i min hubb fick se filmer och foton från länderna bortom vårt eget lilla samhälle. Jag undrar hur det ser ut längst ned i södra Europa och i Afrika, men också i Sydostasien. Allt jag ser och hör är det Bolaget delger och jag är inte dummare än att jag förstår att allt är kontrollerat. Allt skildras från ett synsätt som lyfter fram härligheten och nyttan av ”vårt samhälle”, medan det samtidigt kritiserar och alienerar allt annat.
På ett sätt ska jag inte klaga, för jag och mina nära har det bra här -så länge vi håller oss till Bolagets regler, uppfyller våra dagliga kvoter samt inte ägnar vår tid till sådant som klassas som samhällsfientligt. Att varje dag träna och äta enligt fastslagen modell är obligatoriskt, för ingen vill ha att göra med några ”drägg”. Folks om är slöa eller sjuka är enbart en belastning, eller sagt med andra ord: de kostar. Sömn, umgänge, träning, kost… allt observeras och mäts. Gör man inte vad som förväntas får man sin första av tre prickar. För varje prick ökar pressen och kostnaderna, såväl bildligt som bokstavligt menat, och efter tre blir man bannlyst. Utslängt i De Laglösas Land.
Redan vid den andra pricken har kostnader för diverse abonnemang och andra tjänster tillika produkter ökat med 25 %, vilket gör att det knappt finns några medel kvar för annat. Likaså blir alla nära och kära till vederbörande straffade om de fortsätter umgås med nämnda under den tid som ”straffet” fortlöper. Sagt med andra ord sker en sorts progressiv ostracism och jag har redan sätt hur hemsk den är.
Världen är uppdelad i ett par starka fraktioner och alla har sina egna regler, nät, geografier et cetera. Det är lite som Orwells 1984, om än att vi (ännu?) inte är i krig med varandra, utan än så länge tycks det finnas en sorts ömsesidig terrorbalans – detta är i alla fall vad jag vet, men kanske bedrivs just nu ett tys, fysiskt osynligt krig? Emellertid upplever vi alla att det enbart är en tidsfråga innan en fraktion bryter status quo och givet alla parters robot- och drönararméer, för att inte nämna digitala arméer, kommer det sluta med en värld som skulle få Terminators ”Judgement Day” att framstå som Adam och Evas Paradis.
Kontroll, inskränkthet… ingen har något privatliv att tala om, för överallt finns kameror och rörelsesensorer. Jag kommer ihåg när jag 2017 lyssnade på ett föredrag av Alexander Bard. I det nämnde han att världen gick in i en sensokrati, med vilket menas att allt ses och hörs – ”sense” (förnimma). Data, ständigt denna data… Få invånare vill vara delaktiga, men om du ej vill leva i De Laglösas Land är det ett tvång. Var med, ta ansvar, bidra och du kommer bli rikligt (godtyckligt) belönad i den form att du i alla fall inte blir exkluderad.
De som har pengar har råd att hålla sig med såväl bra som fina boenden som bra och näringsrik mat; med larm och säkerhet; med försäkringar och andra ”hängslen”. För varje dag som går ökar klyftorna och ilskan mellan de utanför murarna och rädslan, men även föraktet, från de innanför. Tillit är ett begrepp som sedan länge tappat sitt värde och görs sig bäst i gamla ordböcker. Var man för sig själv; varje samhälle för sig självt; varje stat för sig självt.
När gick det fel? När togs det avgörande steget? När folk började lita på datorerna? När de slutade vara aktiva i politiken? När de mer röstade mot än för att ett visst parti skulle vinna? När de överlät till ”alla andra” att göra jobbet? Blev vi vår egen undergång? Var vi inte klokare än såhär?