Demografins hot mot tillväxten

Jag tror att de flesta som är verksamma som investerare och försöker att läsa såväl böcker som artiklar, för att inte glömma att också lyssna på poddar, titta på filmklipp med mera har missat att flera länder står inför demografiska utmaningar. Värst, enligt flera medier, tycks det vara i Kina, men även i Europa finns flera länder som dras med lägre och lägre födelsetal. 

”As things stand, the failure to address the long-term consequences of China’s demographic trends has contributed significantly to the current financial, debt, and market crises engulfing the real estate industry. It is evident that the dual pressures of an aging society and declining birthrates were foreseeable, making the current housing crisis almost irreversible […] China’s demographic decline is not a gradual, predictable trend but an accelerating crisis” (Modern Diplomocy).

För 2024 finns ännu inga samstämmiga och heltäckande siffror publicerade för EU, men den 5 december publicerades färska siffror som tar med fram till och med strax innan publiceringsdatumet. Under de senaste tio åren har antalet nyfödda i nämnda minskat med 5,5 %. Sakkunniga tror att nedgången i födelsetal kan drivas av faktorer som oro över klimatförändringar, pandemin och den högsta inflationsökningen som skett under denna generation. Det är många slag i magen på en mycket kort period och då många ”unga” säkert har missat att se klassikern Rocky Balboa från 1976 och att det inte handlar om vem som kan slå hårdast, utan istället om vem som kan flest käftsmällar och samtidigt fortsätta att resa på sig som är ”vinnare”, står EU inför ett svårhanterligt hot. 

I ovan länk finns ett visuellt, dynamiskt och således tacksamt diagram som visar utvecklingen över mätperioden. Därtill kan nedan bild adderas, som synliggör hur beräknade antal födslar per kvinna utifrån ålder. 

Varför demografin är viktigt att reflektera kring har jag vid ett par tillfällen avhandlat. Ibland direkt, ibland indirekt men det tåls det att upprepas. Vi lever längre och allt färre ungdomar går ut på arbetsmarknaden efter gymnasiet eller universitetet. ”Förr” var det vanligt att många ungdomar gick från gymnasiestudent till jobb och således blev tillväxtdrivare (BNP) och skattebetalare. Detta bidrog till samhällets bästa. Min far var en av dessa, men även mina mor- och farföräldrar.

Idag finns få jobb för nyexaminerade studenter att få (borträknat de som går yrkesprogram). Många söker sig därmed till universitet och högskolor, men även efter en avklarad examen där finns inga garantier för ett snabbt jobb. Om detta går att läsa i flera medier, såväl fackliga som mer allmänna. Ett exempel är Ekonomifakta.

Addera därtill att vi har en dysfunktionell bostadsmarknad, vilket har gjort att allt fler unga bor hemma allt längre. I ”värsta” fall tar de ett lån för en bostad de inte har medel till och hur riskfyllt det är har alla och envar blivit varse sedan 2022. Om detta går att läsa på otaliga platser, däribland Morningstar, eller också i Anders Cervenkas (2024) nya bok, Fuskbygget.

Därtill ska tilläggas att vi lever allt längre och är mer friska än tidigare generationernas äldre. Absolut knarkas det mediciner ju äldre man blir, likväl lever vi längre och ofta orkar och vill vi mer. Dock är det få som är +70 år som fortsätter att arbeta och dessa, ursäkta min okänsliga ton, kostar pengar i form av den allmänna pensionen. Absolut har de jobbat ett helt liv och således ska ha allt och lite till för den insatsen, men rent krasst – de kostar. 

Vi har således allt färre unga som kommer ut i arbetslivet. Allt färre, framför allt unga, som ges åtkomst till bostadsmarknaden. Allt fler som lever längre (men där färre arbetar). Allt annat lika betyder det att det blir en successivt mindre del av populationen som ”står för kalaset”. Du, jag och övriga som arbetar får dra ett allt större lass för att AB Sverige – välfärdssatsen (som jag har svårt se överleva) – ska vara fortsatt verksam.   Plussa därtill på att allt fler som är bidragsberoende av andra orsaker än arbetslöshet så blir statens utgifter och trycket på okbärarna än högre.

Om det i denna ekvation inte föds fler barn än att det i alla fall får råda staus quo kommer det successivt blir en allt för tung belastning för de arbetande att orka med att bära. När dessa sedan läser om skolresultat som minskar, en poliskår som vill men på grund av för få sökande och avsaknad av adekvat finansiering inte ges rätt förutsättningar att stävja kriminaliteten, äldreomsorg där de anställda sällan har tid att stanna kvar hos den äldre och prata; ge omtanke, lyssna och vara en närvarande röst med mera så kommer de upprepa Leif Östlings kända fras ”vad fan får jag för pengarna?”. 

Är sannolikheten stor för att ytterkantspartierna vinner mark på bekostnad av mitten? Ja. Antingen blir det radikalkommuniste… förlåt, vänsterröstare eller radikal högerstödjare. Populism, snabba och enkla insatser som ger kortsiktiga, positiva vinster – vinster som i långa loppet mer ofta än sällan visar sig vara dess raka motsats. Då höjs pöbelns röst ännu högre och nya. Än snabbare; än enklare lösningar krävs. Så fortsätter det till högafflarna dammas av och facklorna tänds.

Låg demografisk tillväxt och än värre, en minskande sådan, betyder att färre kommer att konsumera och bidra till en efterfrågan. Detta gäller allt från fastigheter (se Kina som skräckexempel) via kläder till falukorv på ICA. Lägre tillväxt i tider där de geopolitiska relationerna är allt annat än lugna, där protektionism sätts före globalism, där inflation och räntor spås vara som under slutet av 1970-talet; det vill säga extremt volatila med både chockuppgångar och chocknedgångar med allt vad det får för effekter för skuldsatta hushåll och nationer är inte något som någon önskar sig. På tal om sistnämnda måste det tas i beaktning faktum att många europeiska stater har en hög skuldnivå och hur om inte via skatteintäkter ska de bantas ned? Hej populistiska partier…

Risken är stor för ett så kallat ”Japanscenario” och absolut kommer artificiell intelligens, robotar med mera att hjälpa till för att dämpa fallet, men kommer det att räcka? Här kan vi prata om en lösning i form av medborgarlön och diskussionen om den samt andra möjliga insatser kan fortsätta i absurdum, men jag väljer att avsluta med:

Lägre tillväxt leder till lägre efterfrågan. Lägre efterfrågan leder till lägre produktion. Lägre produktion (+ teknikutveckling) leder till färre anställda som har råd att bo, leva och verka ett drägligt liv. Mixturen håller just nu på att blandas. Kommer vi nödgas dricka den, eller finns räddningen där, precis bakom hörnet?

Vad kan gå bra i denna mer eller mindre dystopiska värld som jag väljer att skildra?